Maken skulle ha gått på konsert med sin pappa ikväll. Han har tyvärr blivit sjuk, så jag får se Eric Clapton istället för att rida. Det var iofs jag som köpte biljetterna i present till maken, så det är väl egentligen inte mer än rätt att jag får gå 
Det låter som en alldeles underbar lördag i da city, tycker jag 
underbar helg, menar jag
Fru Sy, vad härligt att det känns bra med läkaren och att dina prover ser bra ut.
Men två år från att man börjat med utredningen? Det lät länge...
*upprepar mantrat: tålamod är en dygd, tålamod är en dygd...*
Blommis, hur GÅR det? Var ÄR ni?
Jajamänsan! I morse körde killarna upp för sista gången, och på fredag kommer de hem för att stanna 
Faktum är att två av de tre punkter jag hade med i mitt "kontrakt" som saker jag hoppades skulle uppfyllas inom närmsta halvåret nu har uppfyllts. Nämligen färdig övervåning och pendlingsstopp. Nu ska bara den tredje saker uppfyllas också... 
Hihi, Fru Ninnis går utmärkt
Jaa du... Under våra första 5 år jobbade jag som flygvärdinna och var borta väldigt mycket, ibland upp till 9 dagar i rad. Sedan började jag plugga, men jobbade extra på flygplatsen där jag ofta jobbade kvällar och helger. Maken reste då en del i jobbet och jobbade helg ibland, så vi hade inte så mycket ledig tid ihop. När jag äntligen började på mitt nuvarande jobb med "vanliga" kontorstider började maken pendla. Först till Sthlm/Gbg ca. tre dagar i veckan och nu de senaste två åren till Sthlm 4-5 dagar i veckan, plus 1,5 vecka borta var 6:e helg.
Så efter drygt 11 år tillsammans ser jag fram emot att för första gången leva ett normalt svenssonliv där vi äter middag tillsammans, pratar om vardagligheter, gnabbar om småsaker, påminner varandra att ta med matlådan, lyxar till det med finmiddag mitt i veckan och framför allt delar vardagen och somnar och vaknar i vår gemensamma säng varje natt... 
Det låter kanske som att jag romantiserar vardagslivet nu, men jag är såklart medveten om att det inte bara är en dans på rosor. Det finns många par som tycker det är perfekt att leva som särbos och bara ses på helgerna och på så sätt "behålla gnistan". Vi har båda kommit fram till att vi inte tillhör den kategorin. Been there, done that, bought the t-shirt. Det finns en anledning att vi har valt att leva tillsammans, och det är just att vi vill leva tillsammans. I nöd och lust, i vått och torrt. Med allt vad det innebär av upp- och nedgångar. För vi vill möta dessa upp- och nedgångar tillsammans, inte 60 mil ifrån varandra.
Tack!
