Hjälper din man till i hemmet?

Allvarligt!

Hjälper till i hemmet????
Bara frågan är ju felformulerad! Då har man ju på något sätt redan antagit att det är tjejens ansvar. 
(Ungefär som att mannen är barnvakt till sina egna barn.)

Det är inget vi diskuterar över huvudtaget. Båda hatar att städa, plocka undan och allt som måste göras. Tillslut gör en av oss det som behövs, eller snarare så säger vi båda typ: "det är nog dags att vi dammsuger sovrummet snart". (Vilket vi inte gör på en gång, först kommer vi alltid på roliga saker som behöver göras. )
När en av oss börjar dammsuga så byter den andre lakan eller gör något annat tråkigt. Det går per automatik.

Jag tror att man måste omvärdera sin egen roll i hemmet om det ska bli jämlikt. Jag har aldrig någonsin tagit för givet att jag ska göra något mer än någon annan. Så länge man inte har barn så kan man ju låta högarna med skit växa och matresterna stå och ruttna på diskbänken. Då kommer nog den late i förhållandet (kille eller tjej) snart på att man måste göra något.

Har ni läst serien "Ensamma mamman" någon gång? När hon ska lära sina tonåringar att hjälpa till hemma så lagar hon bara en portion mat till sig själv. De kommer hem och säger: "Blir det inte mat någon gång?"
Hon svarar: "Inte vad jag har märkt, så därför gjorde jag lite till mig själv".

DarkHorse, vi tycker precis lika!
Du postade medan jag satt och skrev mitt.

Men snälla TS, vem har antytt att du har det på något sätt alls i ditt hem? Ta inte åt dig personligen av vad som diskuteras, ingen har tänkt på dig när de har diskuterat denna sakfråga.

Vem har sagt att någon är dum?

Det som har sagts är att om man ställer frågan på det sättet, "hjälper till" så har man automatiskt ursäktat mannen och tagit på sig ansvaret själv. På vilket sätt gör det att man är dum?

Hur vi använder språket påverkar faktiskt hur vi ser på verkligheten, det kan vara bra att tänka på det. Mycket gör vi omedvetet och pga uppfostran. Tänk bara på hur många tröstar barn som gråter. Är det en flicka så tar man henne i famnen och kramar henne och tröstar, men det är inte alls ovanligt att om det är en kille så försöker man istället distrahera honom, "titta vilken rolig hund därborta". Detta har inget med dumhet att göra utan det är hur vi själva har blivit uppfostrade. 

Det finns faktiskt män som säger att de ska vara barnvakt åt sina egna barn när de är ensamma med barnen för att mamman är borta på något.

Det är sådana inställningar som visar på hur ojämlika vi i grunden faktiskt är fast många inte vill se det! Man bedöms inte alls som individ utan könet ger vissa grundförutsättningar som gör att om man har snopp och tar hand om sina barn så är man fantastisk, tar min inte hand om dem så är det inget konstigt. En tjej däremot som inte har vårdnaden om sina barn blir som du skriver per automatik en dålig mor. 

Varför är du så rädd för diskussioner om jämställdhet?
Ditt inlägg var det andra på kort tid som försökte stoppa en nystart om hur man ser på mäns roll i hemmet.

Det är väl jätteviktigt att ta upp hur vi alla av ren slentrian förstärker könsroller som vi egentligen inte vill ha?

Det intressanta är att man så lätt formulerar sig på ett sätt som man inte ställer sig bakom. Jag tror att vi från att vi är små matas med olika föreställningar om hur män eller kvinnor ska vara och även om vi inte medvetet håller med så hjälper vi omedvetet till att förstärka rollerna genom små saker som vi gör och säger.

Knyttan, jag har märkt under min tid här på BT att det är väldigt många tjejer som reagerar starkt negativt så fort man lyfter fram jämlikhetsfrågor. Många säger att det inte gäller dem eller att det inte gör så mycket. Och om man framhärdar och försöker få till en vettig diskussion, då börjar glåporden hagla, jag törs inte ens upprepa allt man kallas. Sorgligt nog så verkar en del anse att feminist är ett skällsord konstigt nog.

Jag tänker fortsätta diskutera, för jag föredrar att försöka att ändra på världen med ord och argument. 

Ätstörningar är väl en typisk sjukdom som hänger ihop med prestaitioner och självbild. Den drabbar till 90% kvinnor/flickor. Har detta att göra med förväntningarna vi lägger på barnen redan som små?