Dags för barn?

Jag tycker det här med att skaffa barn eller inte är både skrämmande och stressande (och någonstans därinne en liten längtan och förväntan med...! ) Är 29 år, avslutade en lång (7 år) eftergymnasial utbildning 2006, upptäckte att det som kvinna var oerhört svårt att ta sig in på arbetsmarknaden på området och startade eget företag (inom den konst/ det konsthantverk, som utbildningen var inom) för ett år sedan.

Det som skrämmer mig mest är att man tycks ändra sina prioriteringar så fullständigt. Min man sa till mig när vi just träffats "när du får barn kommer du inte att vilja måla mer" när jag tog upp att jag inte skulle hinna detta om vi skaffade barn. Jag vet inte om jag vill sluta vilja göra det jag gör. Kreativiteten och friheten är oerhört viktiga för mig. Jag vill inte sluta vara den jag är och "bara" (missförstå mig rätt) vara mamma. Att ge upp sig själv, sin kropp och ge sig hän åt den där villkorslösa moderskärleken: jag vet inte om jag varken vågar eller vill säga upp det jag har på det viset. (Och för att vara lite cynisk, de flesta av oss hystas ändå in på hemmet av våra barn till slut, blöjbytandet återgäldas inte i slutändan =( )

Och samtidigt, man växer  säkert som männsika genom att bli förälder, det är berikande och liknar förmodligen inte ngt annat i livet...

Men först vill jag hinna med lite till av friheten, så att jag sedan kan njuta av att sitta på en filt och torka dregel utan att se det som ett nerköp eller att längta någon annanstans. Jag vill vara klar med de "egensinninga personliga äventyren" innan jag ger mig in på "äventyret barn". När det är dags vill jag bli en mamma som med tillförsikt byter blöjorna och känner att just här och just nu vill jag vara - och ingen annanstans. (Och kreativiteten , ja, när det gäller den är det rena ryska rouletten, men vad ska man göra, livet ger ju inga garantier...hu! Kanske glömmer man målarpenslarna till förmån för mammarollen och blir ännu en av dessa kvinnor som "försvann" från arenan... En av alla dessa drunknade talanger som ingen vet ens fanns. Kallsvett.)

Man skulle varit man....! Nu ska allt göras under samma period i livet, barn, utbildning, karriär, egentid. Och kroppen ska exploateras som värsta äggkläckningsmaskinen under många månader under graviditet, förlossning och amning, fy =(. (Jag tillhör som ni förstår inte dem som tycker att den fysiska biten när det gäller barnanskaffning är vacker och åtråvärd, föutom den absoluta starten förstås ;) ). Så bekvämt att vara karl och kunna sprida ut tidsplaneringen, utan samma stress och utan all fysisk försakelse.... ;) ......?!

Hoppas att er midsommar varit fin! =)

Tycker pressen från omgivningen kan vara jobbig emellanåt när det gäller frågan att skaffa barn. Eller den press man själv skapar sig kanske... Min kille är 11år äldre än mig och har en tonåring som han fick när han var 24år. I stort sett alla hans (min pojkväns) vänner har barn som de fått relativt tidigt (ingen av dem har satsat på någon längre utbildning efter gymnasiet), och ofta får jag de där menade kommentarerna om att "Ni ska väl också ha smått snart", formulerat på olika sätt. Vilket retar gallfber på mig därför att jag upplever en hel del stress när jag hör det (jag bygger den själv, jag vet).

Bland mina kompisar är det ett litet fåtal som har barn. Vi är nästan alla i trettioårsåldern och har långa eftergymnasiala utbildningar bakom oss och relativt nypåbörjade arbeten. I detta sällskap slappnar jag av på barnskaffarfronten.

Ibland tycker jag "samhällets krav" på att man som tjej ska ha som en av sina främsta önskningar att bli mamma kan vara ganska påfrestande. Man väljer ju själv och för många är det ju en av de saker man vill allra hellst i livet, men det är tröttsamt att uppleva att det på något sätt förutsätts att det ska vara så. Inte lika många frågar killar hur de tycker och tänker angående barn, och "om det inte är dag snart"....

Men alla tycker ju inte graviditet, förlossning och amning är något vackert (som till exempel jag, kanske är jag lite udda), nu retar jag säkert många - och alla tycker ju olika på sitt sätt, men jag tycker det verkar ganska motbjudande att behöva genomlida allt detta. (Det är liksom barnet jag vill åt, resten är bara något som måste genomlidas för att få det, för mig). Och visst, man kan adoptera; något jag ibland tänkt att man borde göra om man ska ha barn ("varför ska man skaffa ett barn här, när det finns så många redan födda som har det svårt och behöver hjälp"), men så är det också denna skräckblandade förtjusning över att ändå få uppleva det som föräldrar talar sig lyriska om.

Och naturligt är det ju, det kan vi inte komma ifrån. Men vi gör det på något sätt också till en sådan stor grej i västvärlden (det är en stor sak att få barn, men själva det fysiska hos kvinnan är det jag syftar på nu). Man ska på otaliga kontroller, vilket är mycket bra visserligen och en fantastisk ynnest på många sätt - men man görs på så många sätt till en "äggkläckningsmaskin". Folk man knappt känner ska fram och känna på ens  mage, ska veta hur man mår, när man ska föda osv. Jag tycker graviditet, förlossning och amning känns intigritetskränkande ur flera aspekter. Jag slutar inte vara jag, och min kropp tillhör fortfarande min privata sfär med eller utan stor mage eller barn vid bröstet... Avskyr tanken på detta att kroppen på något sätt ses som "allmän egendom" under dessa omständigheter. (Nu kommer flera säkert att skriva att det "definitivt är värt det" och känner man så, så är det det. Men jag känner ändå för egen del: usch, att man ska behöva igenom allt det för att få sitt barn...)

Man kan säkert se det som vackert. Att ett barn (eller andra levande varelser också för den delen) blir till är stort och förunderligt och på sitt sätt mycket vackert. Men, nej, själva förlossningen som sådan tycker jag inte är vacker, och är tämligen säker på att jag inte kommer att göra det sedan heller, ifall jag väljer att få barn. Jag ser blod, svett, smärta och hårt arbete. Att vara slav under sin kropp och att lämna ut den fullständigt till främmande människor ser jag inte som varken vackert eller lockande. Inte amning heller, det är lite för "djuriskt" för att jag ska gilla det tror jag. Men visst kanske jag ändrar mig. Men antagligen inte.

Att skriva att man inte vet förrän man varit där/upplevt det är också en kommentar som man ständigt hör från föräldrar (inte alla, men många). I en del fall har de säkert rätt, i andra inte - det handlar nog mest om personlighet och empatiskt förmåga skulle jag tro.  

Ursäkta ts, nu har vi visst kommit från ämnet, men, ja, i alla fall...

Måste göra ett litet tillägg.. Att göra anspråk på att veta vad andra männsikor kan veta och inte i olika situationer tycker jag är fel. Om jag skulle ha en barnmorskeutbildning men inga barn, har jag rätt att tycka/veta om förlossningar då? Om jag varit med när tre av mina systrar fött barn, kan jag veta då? (Vilket jag inte har, något av det) Om jag läst tjugo böcker i ämnet? Eller är det bara om man legat naken i en säng och krystat som man är en auktoriserad vetare i ämnet?

Vi har alla olika referensramar, kunskaper och erfarenheter (och har man fött barn är naturligtvis inte den ena förlossningen den andra lik). Den barnlöse saknar praktisk egen erfarenhet av graviditet, förlossning och amning, modern saknar med all säkerhet objektivitet  när det gäller detta, då hennes erfareneter färgas av de hormoner som frigörs i samband med upplevelsen och föroppningsvis även villkorslös kärlek till barnet. Ingen av oss kan vara fullständigt objektiv (inte heller den barnlöse) eller innaha all erfarenhet (själva kombinationen är omöjlig..). Man kan visst veta vad man tycker även som barnlös, sedan kan naturligtvis uppfattningen om saken ändras under resans gång ibland, det handlar m att utvecklas som människa. Vissa åsikter förkastar man, andra behåller man.

"Väntar alldelse för länge med att skaffa barn"??? Man kan vidga sina vyer på olika sätt, inget är rätt eller fel, men en del vill skaffa sig en längre utbildning först, innan barn, andra vill resa osv. Även sådant vidgar vyer, och gör att man mognar som människa (man kan även dela med sig av dessa erfarenheterna till sina barn när man får dem!). Man måste inte vara 21 år vännen... Vill man ha barn mycket ung ska man ha det, vill man ha dem senare i livet finns det inget "vänta alldeles för länge"! =) Vi lever i en modern tid, vet du.

Ja, nu menar jag ju att man man kan få barn på naturlig väg sent i livet; under fertil ålder, utan att det är "försent". Inte på konstgjord väg när man är 70 år.... Vad det beträffar att mista sina föräldrar kan ju detta ske tidigt även om man föräldrarna får barn som tonåringar - och gamla föräldrar kan leva glada och pigga långt upp i åldrarna. När det kommer till livslängd ger ju livet tyvärr inga garantier! Sedan ökar ju naturligtvis chanserna för att man ska mista sina föräldrar tidigare om de skaffat barn sent i livet, det håller jag med om. Å andra sidan har de förmodligen skaffat sig betydligt mer erfarenhet och livsvisdom om de gjort lite "egna saker" innan de skaffade barn. Mina föräldrar fick mig och min bror sent - deras klokskap och mognad har gett mig en stark och fin grund att stå på genom hela livet. Jag skulle inte önskat att de skaffat mig när de var mycket unga om det inte kändes rätt för dem. Även om det kommer att bli en nästan obärbar sorg den dagen då man mister dem. Så nej, det finns inget "vänta alldeles för länge" menar jag. Det enda som finns är vad som känns rätt eller fel för den enskilde individen.

Ja, nu menar jag ju att man man kan få barn på naturlig väg sent i livet; under fertil ålder, utan att det är "försent". Inte på konstgjord väg när man är 70 år.... Vad det beträffar att mista sina föräldrar kan ju detta ske tidigt även om man föräldrarna får barn som tonåringar - och gamla föräldrar kan leva glada och pigga långt upp i åldrarna. När det kommer till livslängd ger ju livet tyvärr inga garantier! Sedan ökar ju naturligtvis chanserna för att man ska mista sina föräldrar tidigare om de skaffat barn sent i livet, det håller jag med om. Å andra sidan har de förmodligen skaffat sig betydligt mer erfarenhet och livsvisdom om de gjort lite "egna saker" innan de skaffade barn. Mina föräldrar fick mig och min bror sent - deras klokskap och mognad har gett mig en stark och fin grund att stå på genom hela livet. Jag skulle inte önskat att de skaffat mig när de var mycket unga om det inte kändes rätt för dem. Även om det kommer att bli en nästan obärbar sorg den dagen då man mister dem. Så nej, det finns inget "vänta alldeles för länge" menar jag. Det enda som finns är vad som känns rätt eller fel för den enskilde individen.  (Blev något konstigt här, det är därför inlägget kommer två gånger, citatet försvann i det första... )