Dags för barn?

Hjälp..! Är 32 och kan inte riktigt bestämma mig för om jag vill ha barn, eller snarare - råkar jag bli med barn blir det säkert jättebra, men jag har svårt att bestämma att "nu skaffar vi barn". Min sambo vill ha barn, kanske inte just nu men sen. Del två i mitt dilemma är att jag inte vill ha vårt första barn när jag är typ 37. Just nu är jag dessutom i senare delen av en lång utbildning (min andra..suck), och jag känner lite panik att komma ut och börja jobba så snart som möjligt. Problmet är ju att åtminstone de första tio åren kommer vara rätt slitiga med jourer och sånt, för att inte tala om att man bör helst forska lite också. Okej, det där kan jag nog skita i, men det är ändå en liten ångest över att jag gjort annat i 10 år och därför måste komma igång direkt med mitt nya yrke. En sak är att vara hemma ett halvår, men så är det ju inte med barn - det påverkar ju resten av livet. 

Massor av vänner får nu sitt första eller andra barn, så det är klart att förväntningarna stiger... Men det kan jag faktiskt strunta i - problemet är att jag inte vet riktigt vad jag själv vill.. Vill ju inte ångra mig hur det än blir = finns inget facit till livet..

Känner i alla fall igen mig i Mymlan16 's beskrivning..

Än så länge har inte pressen från omgivningen varit extrem, men jag är ju rätt säker på att ex svärmor gärna skulle vilja ha barnbarn och den andra sonen är inte så mycket att hoppas på just nu - eller tja barnbarn kan det ju bli utan något seriöst fröhållande i och för sig..

Sen är det det att många knyter åter mycket till sin familj (förädrar och syskon) då de fått barn - vet de som har flyttat hem från andra sidan jordklotet bara för att vara närmre dem. Men för mig som förlorat båda mina föräldrar som ganska ung, är jag rädd för att jag skall uppleva en ny saknad av dem, ett tomrum, om jag får barn. Nu får mina svärföräldrar hela kakan, vilket ju är roligt för dem, men det är ju fortfarande mina föräldras barnbarn - men de får aldrig uppleva det och mitt/mina eventuella barn får aldrig träffa dem..

Och sen, förutom allt det här med karriär och egen tid, så har jag en skräck för att barnet skall födas sjukt eller med medfödda hinder. För de flesta går det ju bra, även fast det finns problem med i bilden. Men på något sätt känns det som det skulle vara lättare att acceptera och anpassa sig till detta om man vill ha barn 110%, det är det största målet i livet och verkligen försökt. Men om man är lite osäker från början och så skulle det hända? Jag vill inte vara egoistisk eller så - även om jag låter så - och kanske är det ett dilemma man ställs inför när man har vant sig vid att ta sig dit man vill genom envishet, arbete och i viss mån talang - och så då detta med barn, som ligger mer eller mindre helt utanför ens kontroll på sätt och vis! På både gott och ont...och kanske en del av det speciella med att få barn..

Sen är jag kanske lite löjlig, jag är inte extremt fixerad vid mitt utseende, men vissa hang-ups har man väl alltid, och precis som någon här ovan, så har jag svårt att se något särskilt vackert i graviditet, förlossning och amning - framförallt med tanke på vad det gör med ens kropp.

Ursäkta men hur kan någon säga om en okänd person att den inte är redo för barn - då har man förutom att förminska denna person också indirekt sagt att det rätta är att få barn "vänta bara tills du blivit mogen och redo", typ.. Och vad har vidga vyerna med det hela att göra om jag får fråga? Det är väl ingen som säger att man inte kan vara lycklig med barn, lika lite som att man måste vara olycklig bara för att man inte har barn? Lite större perspektiv på vår tillvaro och våra liv måste vi väl ändå få ha? Och åter igen, du tycker amning är fantastiskt - grattis, verkligen, men alla kommer inte att tycka det, oavsett om de har genomgått det själva eller inte, så döm inte någon för vad denne tycker är fantastiskt eller inte.