Tack alla för era svar - det har verkligen hjälpt.
Jag tog upp det med honom förra helgen och bad honom att sätta sig in i situationen att byta namn - jag har ju tänkt på detta i månader och gått och väntat på att jag nog skulle vänja mig vid mitt framtida namn och att det skulle kännas bättre efter ett tag. Men det har det ju inte gjort. Så jag bad honom att känna efter själv hur viktigt det verkligen är för honom, att tänka längre än den förta impulsiva "det är klart att jag heter som jag heter, det har jag alltid gjort och kommer alltid att göra!" och om han kanske ändå kan tänka sig något annat alternativ: mitt namn, dubbelnamn, nåt annat släktnamn eller hitta på ett gemensamt nytt namn. Han blev överraskad att jag tog upp det igen (hade nog trott att mina månaders betänketid skulle falla positivt ut för honom), blev nog rätt stött och var inte precis positivt inställd till det hela.
Jag gav honom tid och frågade först igen i fredags. Då sa han att han inte hade haft tid att tänka något alls. Eeeh?!
I lördags tog jag upp det igen, och vägrade ge upp förrän han talade om VARFÖR han inte kan tänka sig att byta. Och vad fick jag fram? Tradition och... ja... mindervärdighetskomplex. Suck... Blev nästan bråk och jättejobbig stämning.
Igår pratade vi om det igen och nu kunde vi verkligen prata. För att göra en lång historia något kortare sa han tillslut att han kaaanske kunde tänka sig att behålla sitt namn men ta mitt namn som mellannamn. Och barnen då (de framtida)? ville jag veta. De kunde få heta som jag, sa han, så är mitt namn vårt familjenamn.
Men han sa att det är inte allt säkert ännu, han måste få tänka vidare på det. Fast till min stora förtjusning tog han fram papper och penna och började träna den nya namnteckningen, med sitt nya dubbelnamn. Så det ser bra ut, eller hur!
Jag blir så glad! Jag får (förhoppningsvis) heta som jag heter, våra framtida barn får heta som jag, och han har dubbelnamn. Det är väl en bra lösning!
Håll tummarna för mig nu att det blir så! (tar nog ett par veckor innan han har bestämt sig helt)
