Har jag för höga krav - blir aldrig nöjd?? (FORTSÄTTNING)

NEDANSTÅENDE SKREV JAG I VÅRAS OCH DEN TRÅDEN ÄR NU STÄNGD

Tack alla som svarade då!!

Eftersom jag fick så mycket reflektioner då och det är skönt att "bikta sig" anonymt så pladdrar jag vidare efter det "gamla" inlägget.

Hur vet man?

Att man är rätt för varandra, eller rättare sagt, om man inte är det?

Jag och min sambo har varit ihop snart 3 år, är förlovade, båda har fasta jobb som vi gillar. Alltså känns det som om manegen är krattad - bara att ordna med bröllop och barn... Jag som tidigare inte känt av den "biologiska klockan" har nu fått ett visst sug och dessutom har man ju som tjej inte hela livet på sig.

Problemet i vår relation (som det bara verkar vara jag som märker) är att det känns som om vi inte har något att prata om. Vi äter alltid middag framför tv:n och pga osynkade arbetstider är detta enda målet vi äter ihop på vardagarna. Jag som är en rätt snackig person får dålig magkänsla av att vi kan sitta tysta under en lång bilresa med bara enstaka kommentarer av praktisk karaktär. Kanske är det så att jag tänker och analyserar för mycket?

Våra värderingar skiljer sig markant åt, jag försöker tänka på miljön, skänker pengar till BRIS, är blodgivare mm medan min sambo alltid sätter sig själv först. Han är ensambarn vilket kanske påverkar hur man ser på sin omgivning men hans inställning är väldigt "sköt dig själv och skit i andra".

Jag vet att han skulle göra vad som helst för att det inte ska ta slut (jag är 100% säker på att HAN älskar MIG) men frågan är vem han är om han ändrar sig "tillräckligt" för min smak och om det verkligen är vad jag vill?

Är det inte så att om det är rätt så VET man det? Om man tvekar i flera månader - finns det någon chans då? Någon som haft en såpass lång "svacka" och sedan kommit igen?

Det jag oroar mig för är dels att enda anledningen till att jag stannar är att jag inte vill vara singel och dels att att jag "ändå aldrig kommer att bli nöjd" eftersom jag har orealistiska förväntningar. Men visst ska man kunna ha något att prata om den lilla vakna tid man ses? Och man ska kunna diskutera saker som är lite djupare? Usch, nu hör jag hur dödsdömt det låter - tänk om det är det...?

Eftersom jag hade så VANSINNIGT svårt för att komma loss med Viktiga Samtal skrev jag till slut ett brev där jag beskrev vad jag kände och att det är inget som kommer att "gå över"  av sig själv. I brevet föreslog jag familjerådgivning vilket sambon faktiskt accepterade utan diskussion. Vi har nu varit där 3 gånger inte helt utan framgång. Faktum kvarstår dock - jag känner inget "extra". Förrförra veckan var jag borta en vecka i jobbet och trots att det var rätt ostimulerande på många sätt med sysslolösa kvällar saknade jag inte honom alls, tänkte mer på mina hundar som jag fått lämna hemma.

Som extra problem har jag hittat en gård jag vill köpa. Vi bor nu i lägenhet men har pratat länge om att flytta ut på landet där vi båda är uppväxta. Gården är ett gigantiskt renoveringsprojekt och alla man pratar mer räknar såklart med att det är ett gemensamt projekt för mig och sambon. Egentligen är det ju fel tid att satsa på sådant nu men objekt som detta dyker inte upp så ofta så det känns dumt att låta chansen passera. (Fastigheter är DYRT där jag bor!) Jag har kollat med banken och jag får lån så det räcker till renoveringen och allt på egen hand men frågan är om jag VILL bo där själv? Detta är ett typiskt i-landsproblem men jag är ju från ett i-land

När jag läser det här så känner jag själv att jag i princip gett upp men nu anhopas "dåliga tillfällen" för Viktiga Samtal de närmaste veckorna med tre fester och en födelsedag. I vårt fall är det ju bara en tillfällighet men det känns lite klichéartat att relationskrisa under semestern.

Bla bla bla, nu har jag iaf lättat mitt hjärta vilket var skönt!! Nu ska jag sova på saken och hoppas vakna med en färdig lösning som gör alla glada och nöjda

Ha det jättebra där ute och njut av sommaren!