Livets toppar och dalar
OBS, låt vänligen bli att gratulera till den glada gubbjäveln! Han känns som ett patetiskt hån och jag hatar honom. Fast jag kissar och kissar för att få se den jäveln visa sitt fåniga tryne där i förnstret.
OBS, låt vänligen bli att gratulera till den glada gubbjäveln! Han känns som ett patetiskt hån och jag hatar honom. Fast jag kissar och kissar för att få se den jäveln visa sitt fåniga tryne där i förnstret.
Jag har också messat med Nenne. Hon har tilldelats guldmedalj i omöjliga bedrifter. Jo, för hon berättade att hon inte varit och kissat sedan kl 16, och nu skulle de pausa i Märsta för toabesök. Det var kl 22!
Höggravid och inte gå och kissa på SEX tmmar, det passar inte ihop i samma mening!
Och jag kikade och kikade på publiken på kvällen framför TV:n, men inte fasen såg jag någon blågul-målad mage!
Ursäkta, men det här är en så överjävligt skitjobbig sak i mitt liv för närvarande, att jag totalt saknar humor runt det hela. Nu känner inte jag alls dig eller andra nya i tråden än, men jag är här mycket för stödet medan man genomgår helvetet och har en rätt tung period just nu, där måttet börjar vara rågat. Så ett stilla råd för dem som inte känner mig och min resa är att ligga rätt lågt just nu.
Det säger jag inte för att vara otrevlig, utan för att jag faktiskt vill börja gråta när jag får den här typen av svar. Jag behöver inga sexråd, och jag skulle faktiskt helst slippa ens tänka på sex just nu. Det har börjat stå för något jävligt jobbigt. Tyvärr.
Frresten; AM, Sweet, Snaily och vilka andra det nu var som hade en del att säga när det gällde siffror och värden och allt det här med KUB, NUPP, fostervattensprov och hela den grejen, -det har kommit mycket tråkiga nyheter i den andra tråden, där era kunskaper säkert är intressanta för Aleta. Kika in om ni vill, i all varsamhet. Det är mycket funderingar runt de där siffrorna och beslut som måste fattas osv.
www.brollopstorget.se/Forum-5-21/m3749736.html
Nä, hur skulle du kunna göra det. Det är inte alltid en så lätt och glättig tråd det här, så ibland är det inte så enkelt att komma in som ny heller. Det tog då ett bra tag för mig att få lite koll och känsla. Jag-som många andra, läste bara i början, smög mig sedan in-och har därefter fastnat totalt.
Jag har iallafall velat ha fler barn sedan min första son föddes. Nu är han nio och ett halvt och efter att först ha väntat in sambon-som först var "nöjd med ett", medan jag själv kom igen efter depression och en massa skit, så har vare sig "blir det så blir det " och avslappnat "umgänge", eller ÄL-stickor, inseminationer (5st) eller ivf (1 st) eller FET (frysförsök) (1st) funkat. Vi har nu "sommarpaus" inför ytterligare ett ivf. och när man fan inte ens kan ha så regelbunden cykel att man kan köpa ETT paket ÄL-stickor, och när det väl blir gubbe, ja då kör det ihop sig så det blir manliga stressyndrom eller han jobbar natte, eller vi är osams eller vad fan som helst, som normala par kan ha som skäl att inte göka en kväll. Bara det att skippar man det av sådana skäl, ja då har man sumpat även denna månads chans.
Jag är snart 40 och har inte några månader att slösa bort längre. Och det är vad läkarna också säger med hänvisning tll mina värden, så det är inte bara åldersnojja.
Summa summarum: det går fanimig inte ens att försöka själva som vanligt folk längre, för hela grejen är så mentalt jobbig.
Well, nu har iallafall sambon ringt och sagt ifrån sig kvällens extrapass på jobbet "av brådskande familjeskäl" Haha till och med jag måste ju garva!
Men ahn insåg väl, att tanken på att han annars skulle "lyckas prestera" medan sonen är vaken nu innan han skulle ha åkt iväg, OCH helst när han kommer hem i morgonbitti arla morgonstund...tja, det var visst bättre att vara ledig då.
NÅNTING har han visst fattat sedan förra månadens totala psykbryt...
Tack alla fina för allt varmt och gott stöd!
Det blev ungefär samma katastrof den här natten som det blev för en månad sedan. Det är verkligen inte avslappnat och stabilt mellan oss här, just den här biten på vår väg. Jag undrar om det ens är någon annan som det pajjar ihopså totalt för. Jag har ju malt på många gånger om att jag i stunder känner mig så otroligt ensam med allt det här. Det är jag som håller koll på dagar, cykel, sprayer, sprutor och allt skit. Och just att visa aktivt stöd och ge av sig själv när jag är ynklig, det har egentligen alltid varit en sak min sambo inte varit världsbäst på precis.
Jag ogillar egentligen starkt att dra upp honom, vårt sexliv och all sårbarheten så här på internet. Dels för vår privata skull och respekten mot honom och vårt liv, men också för att jag känner att det lätt blir "ter<api på nätet" med tusen råd om hur vi borde lösa allt. Och egentligen väller det kanske bara över, för att jag sprängs, går sönder och samman och i tusen bitar, ifall jag inte får det ur kroppen på något sätt.
Jag skulle ju helst vilja förklara allt som gör att det ändå är vi, mitt i och trots allting.
Förhoppningsvis fattar ni det ändå. Man vill ju inte att ni ska sitta och tänka ""men herregud, varför separerar de inte"
Men så har jag nätter då jag undrar om jag ens vill klara det här. Och så är det. Skört som såpbubblor. Och så HELT olämplig tid att försöka "jobba på ett plus".
Det är liksom inte tips på hur man lättar upp stämningen i sovrummet som saknas.
Det är just nu mer en annan, lite mindre sliten själ i den så dåligt fungerande kroppen som vore skönt. Som omväxling.
Under tiden kunde man lämna in sin gamla vanliga-själ alltså- på sevice, genomgång och uppfräschning. Vilket lyft!
Så har vi iallafall idag kunnat ha ögonkontakt. Kunnat krama varandra.
Kommit till nivån småprata och ta en promenad.
Det finns dagar då sådant är en stor lättnad, en seger över gråten och en liten strimma av hopp.
Förresten, apropå allt man genomlever och hur ont andras "lycka" ibland kan göra i en, alldeles just nu, så gör nästan andras "fantastiska samliv och otroliga närhet och gemenskap" mer ont än alla dessa plus som Vår Herre delar ut med så till synes ogenomtänkt hand.
Precis som Ett barn som äter-eller två, och alla tips och trix runt det-förmodligen får Tinga att vilja ge någon en socka att stoppa i kakhålet, eller alla "det går minsann att lära barn att sova hela natten-vetare" antagligen bör duca om de träffar Telis...
För att inte tala om vad Snorkis måste känna, och vad hon antagligen har framför sig av smärta både i tomhet och saknad, men av foks "men ni är ju unga så ni kan ju skaffa fler barn"
(En mamma berättade just om en kompis som förlorade sitt barn och hur folk verkligen sa så till henne ute på byn)
Imu, det här var ett särskilt gulligt inlägg tycker jag. Tack! Det är faktiskt ganska rörande att det sitter människor man inte alls ens vet finns och bryr sig om ens liv.
Och så tycker jag som Nenne; kom ut ur smyggarderoben och berätta mer! Jag undrar allt Nenne undrade!
Tack ska du ha.
Mugglan, vi gick i terapi tillsammans båda två under senare delen av min graviditet och framåt i närstan två år. Vi hade aldrig klarat den startten vi fick annars. Då hade jag ju en depression som bla orsakades av misshandel/hoot/rånförsök och annat skit på min förra arbetsplats. Och allt det nya med att flytta ihop, bilda familj och börja ett nytt liv, slog liksom undan benen på mig till slut.
Det är inte något jag skulle orka ta tag i eller gå in i nu, samtalsterapi alltså. Jagtycker dessutom att det är så otroligt små och enkla saker som jag pratar mmed sambon om, så att han borde kunna fatta lite beslut själv om ett mer aktivt deltagade i våra liv. Tyvärr är jag själv så himla spröd för närvarande, att det räcker med ganska lite för att jag skabli skitledsen.
Det jag menar med fel tid att jobba på ett plus, är att vi två egentligen skulle behöva allt lugn och all bekymmerslöshet som finns runt vårt samliv för att hitta tillbaka till varandra-och i åtminstone mitt fall, mig själv-rent sexuellt. Vi tappade bort oss rätt rejält redan för nio år sedan och det har aldrig blivit riktigt kul igen, inte som förr om man säger så. Då är "Tvångsgökande"inte riktigt en ingrideiens som kryddar soppan positivt så att säga.
Jag känner att det är mycket nog, med min övervikt, att synka varandra och allt vad det är. Hela ÄL-jakten kan ju för tusan slå ihjäl vilken sexlust som helst. -Till och med Nennes!
Skulle vi få barn igen (Käre Gode Gud) så tror jag vi egentligen är rätt trygga i våra roller. Min sambo har aldrig vikit undan som pappa och jag vet att han också skulle tycka det var roligt. Det som kan drabba honom är nojja över ekonomi och det som gör mig galen är hans blindhet för hushållsarbete. men det där har vi fixat förr och fixar alltjämt. Vi lever med våra olikheter och jag får mina utbrott med jämna mellanrum.
Det är när livet vacklar för mig så jag hamnar längre ner i hålet än han, som det blir obalas känner jag. Han blir liksom så rädd och ledsen att se mig sådan att han tystnar helt och går undan-istället för att någon gång ibland helt sonika hämta upp mig från brunnen och räcka mig en handduk.
I vårt liv är det jag som talar de lugnande orden och pratar om ljusare dagar. När jag inte orkar det, önskar jag att någon annan kunde tända en lampa.
När det gäller grubbel, så har han huvudet och hjärtat så fullt av sin jobbsituation att det överskuggar barn-grejen. Det senare är mer som en enorm bonus för honom om det skulle funka, medan jobbläget är desperat.
För mig är både hans jobbläge och barn-grejen desperat..housewife, eller vad heter det?
Imorgon ska jag ha telefoncoaching med min jobb-coach.
Tror ni hon tycker illa vara ifall jag istället bryter stilla ihop över vår familje-lycka?
GUD vad jag känner mig i fas för att bena i mina jobb-ambitioner!