Inlägg från: passionsblomman |Visa alla inlägg
  • passionsblomman

    Livets toppar och dalar

     


    muggles skrev 2010-08-09 16:59:34 följande:
    PB: jag tror det är så i perioder. Men i perioder orkar man nog inte vara i smärtan utan behöver tänka på ngt annat och försöka låtsas att allt är som förr. Men det jävliga är att när man väl tror att man har kommit igenom den värsta biten av sorgen så brukar det vara lååång väg kvar Jag har snart 1-årsdag när mitt MA upptäcktes men jag känner ingen större sorg för den dagen. Det är ju så mkt enklare om man får ett "tidigt" MF/MA som i mitt fall. Även om det såklart var ett hårt slag så är det ju inte alls samma som om det sker i 4:e månaden som för Mrs B el nära BF som för Snorkis. Det är sorgen över att jag inte kommer att få ett barn till som är mer akut. (Och Cicci jag tror Snartis springer förbi hon med... hon är ju rätt mkt yngre.)

    Det tror jag också! Och det är ju inte helt ovanligt att vissa faktisk vill få börja jobba igen mycket tidigare än andra tycker de borde och så. just för att ändå på något vis finas i rutiner, ett sammanhang och alltihop. Men det där andra är säkert där inombords precis hela tiden.

  • passionsblomman

    Vickan, ja det är lite halvkul det där, med "joo, jag har en kompis på nätet som..."

    Och jag känner i hela magen att det där med brandmannagejen kommer att vara ett riktigt lyft rent mentalt. Sedan vet man aldrig vd för nya kontakter som dyker upp heller!

  • passionsblomman

    Det där med amningen ger sig förresten Vickan. Fast visst-det är en väldigt effektiv tröst som man visst kan känns att man kanske inte vill bli utan hux flux.
    Bra förresten med så mycket "pappa kan också trösta nötande" som möjligt nu innan då. Så Trollungen redan vant sig lite mer vid det innan Den Stora Förändringen sker.

  • passionsblomman

    Kängu, jsaå du väljer medvetet att teckna med lilla Ru, fast han är hörande?
    Och Parnassia med?
    Intressant.

    Jag har ju läst teckenspråk på heltid och jobbat och umgåtts en hel del med döva.
    En av mina bästa väninnor har döva föräldrar och alltså är teckenspråk hennes första språk.

    Jag har aldrig tecknat med min son, trots att han började prata oerhört sent. Däremot tecknade han alldeles själv-underligt nog. Han valde dessutom helt korrekt teckenspråklig gramatik många gånger, utan att veta om det själv, och min vänna sa att "honom skulle de fått träffa på universitetet" (där de forskar på teckenspråket och barns språkutveckling bla)
    Jag valde bort att ge honom fler tecken än de han själv använde och upprepade istället vad han sa med svenska ord för att bekräfta att jag förstod, men befästa begreppen hos honom verbalt, även om han inte ens försökte säga orden.

    Eftersom logopeden och bvc samt personalen på dagis och deras talpedagog hela tiden betonade att han verkligen hade stor ordförståelse och uttryckte sig tom mer än de flesta av kompisarna, så skulle vi bara fortsätta prata med honom och invänta hans egen språkmognad. Senare började mer inriktad träning och under förskoleklassen och 1:an gick han hos skolans talpedagog. Först i slutet av första klass hade alla konsonanter ramlat på plats i munnen.

    Fast snackat och berättat har han gjort hela tiden. Han är ju sin mammas pojk...

  • passionsblomman

    Åh HJÄÄÄÄÄLP!!!
    Jag och min kompis gjorde en hastig och helt oplanerad resa till Turkiet för en massa år sedan, och hamnade så att säga där vi hamnade, mitt i becksvarta natten, i en liten liten stad eller by eller vad man kan kalla den. När vi ÄNTLIGEN lagt oss-i ett rum i ett hus där familjen hyrde ut just detta rum till turiser, och drog en djup suck av lättnad över att få sträcka ut kroppen i horisontalläge, efter en mycket lång och skumpig bussresa....

    ...upptäckte vi att i Turkiet, där finns det muslimer, och där det finns muslimer, där finns det minst en minaret....

    Och de förväntas aktsamma sin skapares ord TIDIGT innan ens tuppen fått för sig att gala.

    Jag höll allvarligt talat på att skratta ihjäl mig den gången. Min kompis, som var lite argare än jag i sin utmattning börhjade ofrivilligt fnissa med medan hon morrade "skratta inte, det är INTE roligt"

    Hihiihi!
    Nu i efterhand är det roligt.
    Men jag skulle HELT klart överväga annat boende om jag kunde, för det är inte en gång per dygn och det är inte vare sig kortvarigt eller lågmält heller.

  • passionsblomman

    Snaily, jag hade UVI under min graviditet utan att jag knappt märkt det, det upptäcktes när jag hade äggvita i urinen. Detta är för övrigt min blott tredje UVI-som jag vet om, så jag hör inte till de stackars krakar som får det jämt.
    Jag kan få lite sådär att "oj vad det känns som att urinen är stark" men då brukar jag bara dricka lite extra och ösa i lime eller citron ivv attnet och så går det över, men den smärtan när det blir som igår natt...asså, ÄL eller ej, det stoppas inte in något som helst i de regionerna då.

    Sammandragningar som du beskriver dem fick jag helt galet mycket ett tag. Jag gissar att livmodern växte och fick jobba alldeles extra just i de faserna.

  • passionsblomman

     


    Lapinette skrev 2010-08-10 16:40:58 följande:
    BS - ja, det var någon gång tidig morgon inte mitt i natten ... jösses, det blir att packa ned öronproppar om vi åker till ett muslimskt land.

    Ja det blir det! Det är verkligen innan gryningen. Man håller ju på att göra i brallan första gången man hör det, när man inte alls är beredd..

Svar på tråden Livets toppar och dalar