Livets toppar och dalar

Jag läste någonstans runt 350 per år. Jag frågade på vårt sjukhus och de sa att de hade ungefär 10 par per år som råkade ut för detta av 2700 förlossningar. Så fruktansvärt orättvist! (nej, jag skulle inte vilja att det drabbade någon annan heller, men ändå tänker man ju, varför just vi?)

Vi har en jättebra kurator som hjälpt oss med allt hantering runt begravning och så och hon kontaktade våra respektive jobb och så. Hon känns jättebra. Vi ska träffa henne igen på fredag.

muggles - Så blir det ju hela tiden Det är ju det som är charmen med den här tråden, att det skrivs om allt mellan himmel och jord, elände och lycka! 

Cicci - Då hoppas jag att det är över nu! Vill bara att det ska ta slut, vill inte ha kvar något kroppsligt som påminner mig om det som hänt.

Nu ska jag ta tag i lite praktiska saker, sköt om er all fina trådisar!

Kram!

Hej alla fina trådisar!

Här kommer ett litet livstecken ifrån mig. Jag ska börja jobba imorgon (25%) och är nervös, var och hälsade på min chef och mina två närmsta kollegor i fredags och började gråta så fort jag fick se dem. Det blev en hel del tårar till i konferensrummet där vi satt, men skönt nu att det är gjort. Är dock orolig för att träffa alla andra på min avdelning, jag har förstått att det varit ett stort engagemang runt mig och det känns fint, men är rädd att alla ska vilja säga något till mig personligen. Risken är ju att jag kommer gråta mig igenom den här veckan. Alla säger åt mig att det inte gör något att jag gråter och att folk kommer förstå, men det är ändå jobbigt att visa sig så sårbar inför folk som man inte känner speciellt väl. Och sen är jag rädd att jag ska bryta ihop totalt, sådär så det inte finns någon tröst och det känns som att den enda som kan hjälpa mig då är min finaste make och han kommer inte vara där för mig då. Så det är många känslor i svallning nu. Maken ska börja direkt med 100%, får se hur han orkar. Han har inte alls haft samma stöd från sin arbetsplats så jag tycker riktigt synd om honom. På något vis känns det som att man lätt glömmer papporna i dessa situationer, det gör mig så upprörd! Visst jag har haft henne inuti mig i nio månader, men vi har ju båda känt sparkar, pratat om/med henne och målat upp vår gemensamma framtid ihop.

Jag har börjat skriva om vad som hände när vi fick beskedet osv men jag har fastnat. Meningen är att jag ska börja skriva om när vi kommit hem igen efter beskedet, men jag mår så dåligt bara jag tänker på det. Måste bearbeta det lite till inom mig först.

Annars mår jag sådär, har fått min andra riktiga mens nu och det känns för j-t, det är liksom det ultimata beviset på att jag inte är gravid längre (vet att det låter knasigt)
Och i och med det så slänger jag in en fråga, har någon av er fått förändrad mens efter graviditet? Jag blöder som bara den nu, det har jag inte gjort förut.

Jag har smygläst från och till så jag hänger med lite iaf. Hej säger jag till alla nya om jag inte gjort det.

Sen det jag kommer ihåg: (förlåt om jag glömt något viktigt)

Grattis till körkortet EA!

Vad härligt att det går framåt Lappis, jag ser fram emot när ni får hämta ert barn! *kram* Det känns som att vi får vara väldigt delaktiga i din graviditet, vilket är mysigt

Grattis Muggles igen

Och stora kramar till Tinga, jag förstår att det går framåt med maten!

Skönt med ett besked Hattis, nu kommer det gå vägen!

Stora kramar till Freijis!

PB, du är alltid så bra bara! *kram*

Nenne - Jag rös när jag läste hur mkt du spruckit! Usch! Jag klarade mig med bara några stygn trots sugklocka. Hoppas du läker ihop fint.

AM - knasig svägerska, jag skulle ha blivit riktigt irriterad och ställt henne mot väggen, sådär gör man väl inte?!

Apropå huvård som jag såg att ni diskuterade förut så kör jag Dermalogica för hela slanten. Inget ansiktsvatten för mig, jag tvättar mig två gånger i rad på kvällen (när jag har haft smink, vilket är typ jämt) med min rengöring sen på med ansiktskräm.

Apropå det, ni vet alla hudproblem jag hade som gravid, eksem och svamp? De försvann direkt vid förlossningen...Nu är huden fin igen (förutom miljarders bristningar)

EA - Jag säger som min kollega " Det är inte hur mycket pengar man tjänar som räknas utan vilka kontakter man har" Apropå er köksinredning!

EA - Jag tror också att när jag väl tagit mig igenom mden här förstå veckan så kommer det nog vara skönt att få göra något annat, för att inte tänka på det ett tag. För det är ju det som snurrar i huvudet precis hela tiden. Hoppas så erat FET går bra!

Snaily - Kram! Hoppas allt är bra med dig och Ynglet 
Ja, pallar jag inte alls så får jag ju försöka bli sjukskriven på heltid igen, men samtidigt vill jag ju börja jobba igen. Tror att det är lätt att man snöar in i sin egen sorg och blir helt folkskygg. Jag har jättesvårt för sociala kontakter numera så jag tror att det är är bra för mig.

Jag återkommer kanske imorgon och rapporterar om hur det var på jobbet. Många kramar till er!

Hej!

Tack för alla lyckönskningar! Det gick ganska bra idag fast det var ju såklart jobbigt. Började gråta efter 17 min (jodå, jag tittade på klockan för att se hur lång tid det hade tagit, knasigt!) när min handledare/mentor/mysfarbror som jag sitter vägg i vägg med kom och kramade om mig och sa att det varit så tomt och att jag lyste upp inne i hans rum också. Sedan frågade han hur det var att vara tillbaka och då var det ju kört...
Sen kom min fantastiska chef och var med mig hela tiden jag var där, superskönt för eftersom hon hade en viss avskräckande effekt så då var det bara några som sa att jag var välkommen tillbaka och att de saknade mig. Som mest var vi fyra personer inne på mitt rum, men då styrde min chef upp det genom att säga att vi hade saker att prata om. Tack gode gud för det. Jag kände att det lätt kunde blivit någont slags kösystem där folk stod på rad för att säga något och det orkade jag inte med.

Efter det åkte jag och handlade, när jag gick i affären slogs jag av att jag inte känner att jag är med i världen längre. Jag lever liksom i en egen verklighet. Allt är så genomfel, jag skulle ju vara hemma och ta hand om Sigrid. Jag skulle ju komma till jobbet och stolt visat upp vilket underbart fin dotter vi fått. Istället går jag till jobbet i mina mammabyxor och har en grav att gå till. Fy fan vad livet är orättvist!

Läste ett bra inlägg igår i änglarum på FL där en mamma råkat ut för samma sak som jag med sitt första barn. Hon skrev om den identitetskrisen man får, är man mamma fast ens barn är dött? Räknas man som förälder? Vad svarar man på frågan hur många barn man har? För mig är svaren självklara, ja, jag är mamma och jag har ett barn, men jag undrar så hur omgivningen ställer sig till det här? På något vis har det blivit så otroligt viktigt att Sigrid räknas som mitt barn och att jag även räknas som mamma. Svårt att förklara, kanske någon förstår?

Cicci - Härligt med intervju! Jag håller tummarna!

AM - Vad jobbigt med pencillin till H, har också hört av vänner att Kåvepening smakar skit och att det är princip omöjligt att få i barnen det, att de kräks osv. Usch, håller tummarna för att det går bättre ikväll eller att du får tabletter istället!

Här verkar man inte få ta semester och ha barnen på dagis. En kompis till oss ville nämligen åka och hälsa på en väninna i USA själv i våras, men det gick inte för då fick inte barnen vara på dagis. Då skulle hennes man varit tvungen att ta semester för att vara hemma med barnen. Inte jätteskoj även om jag kan förstå varför det är så.

Det som jag har hört att man kan göra är att ta ut flex/mertid, det räknas ju som arbetstid så då kan man komma runt det om man har tillräckligt med sparade timmar och en vänlig arbetsgivare.