• Oupsie

    Livets toppar och dalar

    Telis, är ni också hemma nu? Hur är det med sömnen?


    Nenne, skönt att Nancy är bättre!


    Snaily, kul med kompisbesök på ön.


    Den där länken om spädbarnsdöd handlade inte så mycket om varför, utan hur sjukvården hanterar det när det händer och hur de inblandade upplever mottagandet från sjukvårdspersonalen. Så den var inte så läskig att läsa, tyckte inte jag i alla fall.

  • Oupsie

    Ego, vi ska på KUB nästa vecka. De avslog remissen så vi får göra det privat istället. Efter att ha försökt komma fram i telefonkö i två timmar, "du har plats nummer tre i kön" (i ett antal minuter), "du är samtal nummer två i kön" (tack, tänkte jag), "just nu är det många som ringer, vad god ring senare" KLICK Nåväl, när jag väl kom fram så fick jag veta att de "hade inte tid" att låta oss göra undersökningen. I vårt fall så skrev de remissen på grund av ärftliga faktorer och tydligen så går de som gör det på grund av ålder före. De prioriterar väl efter risk men det känns ändå konstigt att bli bortvald när det finns en förhöjd risk. Hade de kunnat säga, att risken är så minimal så därför får ni ingen undersökning hade det kanske känts bättre, men att anledningen är att de inte har tid känns så där . Blir man väldigt sjuk så tror jag att man får jättebra vård där vi bor med två stycken universitetssjukhus i området men mina erfarenheter av den mer vardagliga vården här är långt ifrån goda...

  • Oupsie

    Telis, vad skönt att höra att du sover bättre! Ja, du får väl ta en sväng in till stan varje dag .


    Vi är "hemma" nu, är hos mina föräldrar och kommer att vara här ett tag till. Flygresan gick över förväntan måste jag säga. Var lite rädd att jag skulle kräkas ombord men klarade mig hela resan så det var skönt.


    På tal om det där med sömn som småbarnsförälder, min mamma skrev dagbok till mig från det att jag var 3 månader ungefär, hon plockade fram den nu och jag låg och läste i den igår. Varje dag börjar med "Idag vakande du kl. 4.30/5.10/6.30 (trodde inte mina ögon när jag såg klockan)/5.30.../.../ och ikväll så somnade du kl..." Hon måste ju ha varit som en Zombie med de sovtiderna och när jag kommenterade idag så sa hon att det var verkligen jättejobbigt och hon hade varit väldigt trött hela tiden. Blev lite rädd när jag läste den där boken... men det blir som det blir.

  • Oupsie

    Telis, jag har också upplevt att det gått jättesegt de här veckorna och då "missade" jag ju ändå två veckor... har bara gått och väntat på att få komma förbi vecka 12, även om man insett att hemska saker kan hända ändå .


    Men idag är det vecka 11+4 eller 11+0 , så nästa vecka går jag in i vecka 13.


    AM, ja och nu är jag väl lite extra känslig med alla hormoner i kroppen, men maken fick ringa till den privata kliniken för jag blev så upprörd över brist på tid-svaret. Så nu ska vi dit nästa vecka, och sen får vi vänta en vecka till på resultatet eftersom vi gör blodprovet samtidigt. Vi var ju och tog blodprovet förra veckan, men det går inte att använda på den privata kliniken. Jag tänkte fråga här i tråden om siffror och gränsvärden, i de informationspapperna som vi fick stod det ingenting om vad som är bra eller mindre bra siffror. Finns det något bra ställe på nätet att läsa om det?

  • Oupsie

    Lunagarden, tack, ska googla. Fick du göra om blodprovet alltså? De sa att det skulle ta en vecka, men man kunde få NUPP-resultatet med en gång, men de rekommenderade att man väntade in blodprovet. Det var också därför vi fick ta blodprov förra veckan, om vi skulle få tid via landstinget, för det skulle göras minst en vecka innan undersökningen.

  • Oupsie

    Kikar in lite snabbt, får snart besök av makens föräldrar. Så idag ska de få veta att de, om allt går bra, (peppar peppar, ta i trä) ska bli farmor och farfar.


    Tack så mycket för er input om KUB och siffror. Maken och jag har pratat lite om det idag och det känns som att vi tänker ganska lika. Tycker att det lät bra att försöka koncentrera sig på hur det ser ut på ultraljudet och inte bara stirra sig blind på siffrorna. Det är ju ändå bara sannolikheter som sagt. Det blir i alla fall på onsdag nästa vecka. Vi åker bara dit över dagen, och sen åker vi tillbaka hit för på torsdag så är det begravning.


    Lunagarden, det verkar som att vi bor i samma del av landet då .


    Vickan, låter som ett en bra plan att öva mera. Kul att du hade en bra kväll.


    Snaily, självklart får du älta precis så mycket som du vill, och känner att du behöver!

  • Oupsie
    Soldemor skrev 2010-07-29 13:14:43 följande:
      Nej, egentligen inte. Det är samma sorts sorg och tar lika lång tid att bearbeta, oavsett om det är en älskad människa eller ett älskat djur! Det finns utredningar på det och är bra som argument om folk tycker man är löjlig om man sörjer ett djur, det är man inte!
    Hej Soldemor!

    Angående att sörja djur, min svärfar är läkare och han har berättat att när han jobbade som allmänläkare så hände det att han sjukskrev patienter för de var så ledsna när deras djur hade dött. För han menade också, att man kan bli lika ledsen om ett djur går bort, som man blir när en männsika går bort. Särskilt för de som kanske bor själva, med bara en hund eller katt som sällskap. Och min svärfar är ingen djurmänniska kan tilläggas.

  • Oupsie

    Hm, nu försvann radbrytningen igen. Nåja, nu måste jag gå. Tittar in senare om jag har tid.

  • Oupsie

    Mrs B, trist att med suckande barnvakter... förstår att man inte tycker att det känns jättekul att lämna barnen då. Stor kram till dig också! Förstår att det väcker en hel del minnen nu.

    BS, det finns hur mycket som helst att välja på på Gotland, om man bara är ute i lite god tid så ni hittar nog något. För ett par år sedan var jag uppe på Fårö, boendet var väl inget speciellt i sig men helt ok, men där fanns en fantastisk sandstrand. Nu var jag där off season, så det var inget badväder, men jag kan tänka mig att det är mysigt på sommaren, och roligt för barnen.

    Parnassia, hittade du något på loppisen?

    PB, vad roligt med bästisbesök!

    Hattis, jag förstår om ni är trötta, jag brukar vara helt slut när vi har träffat makens familj. Det blir lätt ganska intensivt, och det är inte bara barnen som är intensiva där tycker jag . Jag tror att det är en helt normal reaktion att det hjälper en att se att det finns andra som har haft det värre, och gått vidare i livet. Då känner man väl än mer att man själv borde kunna gå vidare också . Jag träffade min kusin för några dagar sedan (dottern till min morbror som dog), och hon var så stark (just då i alla fall). Jag tyckte att det var så orättvist, för han var ändå bara i 60-årsåldern, och det tycker jag är alldeles för tidigt för att dö. Men min kusin tänkte så här istället, han var ju ändå i 60-årsåldern! Han har ju haft ett långt och bra liv. Han har fått se sina barn växa upp, och haft släkt och vänner runt omkring sig. Det finns ju de som dör i 20-års och 30-årsåldern och kanske lämnar småbarn efter sig. Sen sa hon att det på något sätt gjorde det lättare för henne, att det fanns de som hade det värre. Och på samma sätt har jag tänkt, när jag känt mig ledsen över min morbror, så tänker jag på hur mycket värre det är för hans fru och döttrar. Så mycket babbel, men jag tror faktiskt att det är en ganska vanlig reaktion. Kram på dig!

    Ore, vad läskigt med din mamma . Vilken tur att hon klarade sig! Låter jobbigt att kolla ut lampor. Har ni funderat på att fråga en ljusarkitekt? Har ingen aning om vad det kostar, men det känns som att det kanske hade varit kunnat vara en bra idé, särskilt när det gäller ljuskällor som sitter fast och man inte kan ändra på?

    Nenne, vad flitig du är som bakar! Ser fram emot bild i galleriet .

    Andbeyond, grattis till fint VUL!

    AM, trist att bråka med maken . Tror du att det går att lösa mer er plan? Nu vet jag inte riktigt hur er situation ser ut, men om jag har förstått det rätt så har vi det kanske inte helt olika, och jag känner att vi ganska lätt halkar in i väldigt traditionella roller som inte känns särskilt bra. Hoppas att ni kan lösa det.

    Klockarbol, 14,5 timma! Stackars liten, och stackars er! Förstår att det inte skrevs någon dagbok.

    Ego, är trött. Har sovit lite dåligt de senaste nätterna. Drömde mardröm om KUB där vi fick reda på att barnet hade dött. Men jag skulle inte ta det så hårt sa de, för jag förtjänade ändå inget barn. Natten efter så hade vi ett barn, men med tanke på hur vi tog hand om det så hade de kanske rätt natten innan... Vi hade barnet i en bärsele och hamnade i en lägenhet som jag aldrig sett innan. Vi ville sova, så vi hängde in barnet, i selen, i garderoben och gick och la oss... och när vi vaknade så gick vi bara och plockade ut barnet ur garderoben... Märkligt.

    Känner mig väldigt trött på att må illa också. Hoppas att det går över snart, det är tur att jag är ledig och kan vila, i princip, så mycket som jag vill. Tror att jag har sluppit kräka många gånger genom att bara ha möjligheten att ligga helt stilla... i torsdags så var jag uppe först och fixade frukost, vilket gick bra men sen fick jag springa från frukostbordet...blää. Så jag tror att det betyder att andra får fixa frukosten . Tror ni inte det?

    Ore, så du kräkte så pass sent? Hmm, jag hade börjat fundera på om vi skulle försöka åka någonstans i höst när illamåendet gått över, men jag kanske inte ska fundera så mycket på det då? Usch, som sagt, vill inte må dåligt på ett plan.

  • Oupsie

    Ja, jag hör vad ni säger Men jag tror ju hela tiden att det kommer att bli bättre. Nästa vecka går jag in i vecka 13. Och de säger ju att många slipper illamåendet då, men jag vet ju också att så inte alltid är fallet med tanke på flera av er här i tråden.


    Vem skriver ut sådana tabletter? Ska man ringa till sin vanliga doktor eller till BM?


    Om inte illamåendet har börjat avta än, i vecka 12, kanske man inte ska räkna med att det blir bättre snart? Eller kan det helt plötsligt sluta, nästan över natten? Men jag funderar på om jag ska vänta till nästa vecka och se om jag mår bättre? Å andra sidan så hade det verkligen underlättat att inte må så illa nästa vecka med tanke på vad som står på schemat.


    Svärmor tyckte att jag hade blivit smalare , men det får liksom den konsekvensen när man inte kan äta så mycket, och ibland dessutom inte får behålla det man äter. Nåja, något säger mig att det är ganska troligt att de där kilona snart är tillbaka... Maken försökte vara roligt och menade att det var ju inte så svårt att gå ner i vikt som jag sagt innan, det var ju bara att sluta äta och börja kräka, men då blev jag arg på honom för jag tycker inte att man skämtar om sånt! Fast jag blir arg på ganska mycket för tillfället, men det är väl hormonerna.


     

Svar på tråden Livets toppar och dalar