Mugglan: Mycket visdom i den texten du lagt in!
Det där med att ta sitt ansvar för kommunikation tycker jag att jag har predikat länge för några av mina väninnor, som verkar tycka att "i ett bra förhållande ska den andre veta vad man vill utan att man behöver säga det". Jo, tjena...
Intressanta diskussioner om sorg...
Men jag måste börja med att skicka en stor KRAM till Telis!!! Mycket som är tungt nu, otroligt tråkigt med din pappa även om ni inte står varandra så nära. Det kan ju kännas lika tungt ändå, om en förälder som man inte står nära är döende. För då försvinner ju samtidigt chansen att man någon gång kan komma varandra närmare...
Hoppas Televinken blir bra snart, och att även ditt magonda försvinner. Och lycka till på intervjun, håller tummarna!
Fru E: Surt att kugga på en sådan 'bagatell'... Men jag tror inte det hade varit bra att köra för fort, jag kuggade på att jag körde 55 på en 50-sträcka på min första uppkörning (för bil, då...).
Förresten, jag får hålla en tå för Televinken, för alla tummar är upptagna för Piff och Puff ett tag. Du har helt rätt, Tinga, ni är värda ALLA framsteg och mer därtill!!! Hoppas att det är början till en rejäl, och varaktig vändning.
Nu: Åter till sängen. Jag är sjuk, maken kunde inte komma från sitt inbokade kundbesök så lillkillen är bortlånad till min syster så länge. Tror det är migrän jag har - huvudvärk och illamående - men jag brukar ha ganska korta migränanfall, som är ganska lätta att "vila" bort... Det här har hängt i sedan igår em...
Ååååhh, vad skönt att det gått uppåt på vågen, och att det överhängande kanpp-hotet är borta.
Lustigt att höra att läkarna eg. inte trodde att det skulle funka?
koko: En angelici_81 hade blivit gravid jättelätt, men sa att hennes mamma haft svårt att bli gravid, och hon var därför adopterad. Och på sid 12 så svarade du "angelici - kul att höra att det inte var ärftligt i ditt fall. Sånt har jag tänkt mycket på eftersom min mamma fick missfall innan jag kom till världen."
Jag hade som sagt inte tänkt på det om det inte vore för att min syster tänkte likadant, att hennes man var ju adopterad så det kanske skulle bli svårt att få biologiska barn eftersom hans föräldrar haft det svårt... Sedan kom hon på att han kan ju inte direkt ha ärvt det från sina adoptivföräldrar...
Nu är jag beordrad av maken att äta...
Oupsie: Fast om du inte klickar, så finns ju risken att du skulle vantrivas? Jag förstår att det är frustrerande att inte ha fått chansen, men med erfarenhet från den situation jag är i nu, så är det otroligt viktigt att passa in på arbetsplatsen.
Sedan är det så otroligt små detaljer som kan fälla avgörandet. Du kanske var en hårsmån ifrån att göra samma intryck som den som fick jobbet. Men chefen kanske inte hade hunnit äta frukost på morgonen den dagen du blev intervjuad, och var därför på litet sämre humör vilket tyvärr påverkade bilden av dig negativt. Det har ju inget med dig att göra, även om det tyvärr drabbar dig.
Eller så var det så jämnt att de lottade om vem som fick jobbet (fast de aldrig skulle kunna erkänna det...).
Den version som presenteras är inte alltid det som faktiskt fällt avgörandet... (Fast då kunde de ju faktiskt kommit på någon bättre orsak...).
Hur som helst - du var tillräckligt intressant för att få komma på intervju, och då är det ju bara en tidsfråga innan du kommer till ett ställe där du är rätt person, eller är den som har tur i lottningen 
Telis: KRAM! (Och i brist på stängt forum så har du ju en eminent mail-lista att ta till...?)
Och hoppas att det blir något jobb. Eller hoppas ännu mer att det dyker upp ett drömjobb åt dig, som du givetvis får 
PB: Du har laddat rejält, märker jag Åååhhh, tänk att ha tid att slöläsa! (Låtsas inte om att jag surfar bort tid som jag hade kunnat slöläsa )
Klockarbol: Lycka till på bröllopet!!! Hoppas ni får en fantastisk dag!
melondoft: Hoppas att turneringen går bra!
linvand: Välkommen! Känner såååå igen mig i dina funderingar... "Det blir när det blir" funkade bara de första två månaderna för mig. Efter att 5:e försöket inte gick var jag ganska deppig och trodde att jag skulle ha riktigt svårt för att bli gravid (både mamma och syster har blivit gravida på direkten). Plussade på sjunde försöket till slut, och med facit i hand så var det ju ganska snabbt. Och precis som du säger så hade jag då hunnit bli jättesäker på att jag verkligen ville ha barn.
Oupsie: Äsch, det är jag som inte hänger med ordentligt. Jag hade för mig att du varit på intervju... Hur som helst, det är INTE dig det är fel på. Jag tycker att förklaringen du fick var ganska dålig, och att den luktade litet "nu måste vi hitta på en bra orsak, för vi kan inte säga att vi anställde min bästa kompis nyutexade dotter..." eller något åt det hållet... Tråkigt hur som helst. Men men, om nu bara illamåendet ger med sig, och foglossningen håller sig i schack, så ska du förhoppningsvis kunna njuta av graviditeten och inte tänka på jobb på ett bra tag...
Hur har det förresten gått med banken?
Här är en till som skulle vilja ha maken hemma mer 
Fast det är ju ffa husbygget som håller honom borta, så jag ska inte klaga för mycket. Och sedan jobbar ju min man för sig själv, numera, så han kan faktiskt titta in hemma några gånger, och är ofta hemma och äter lunch. Och det gör faktiskt väldigt mycket, även om det inte blir så långa stunder.
Tror även det är bra för lillkillen att få se sin pappa ofta.
Kul med bröllopsplaner, Piggelin! Hur ni än väljer att göra så ska både planeringen och själva dagen kännas rolig!
Klockarbol: Låter som att det blev en perfekt dag, bortsett från kaninen... HÄRLIGT! Ska bli skoj att se bilderna! Och eftersom du inte nämnde foten, så antar jag att den inte var något problem heller - skönt!
Jag och maken har firat 12 år ihop nu i somras. Eller ja, firande blev det kanske inte så mycket med, men det gick inte obemärkt förbi. Fast eftersom vi gifte oss på vår tioårsdag som par, så är det ju numera bröllopsdagen vi firar...
Så vi hade inte så värst bråttom till altaret, men vi ville se att vi faktiskt fick ihop våra liv efter studier på det sätt vi ville. Vi hade tyvärr sett par i vår omgivning som efter studierna fick jobb på orter långt ifrån varandra, och det kunde ta knäcken även på riktigt bra förhållanden Nu gick ju det strålande så vi slog till och gifte oss 
Vi kände väl dock att vi hade åldern på vår sida, vi var ju 17 när vi blev ihop så vi hade ingen panik...
Nej, om jag nu skulle försöka plita litet på det personliga brevet innan lillkillen vaknar igen
