Oupsie skrev 2010-10-20 13:36:21 följande:
Tinga, på tal om avundsjuka, jag är också avundsjuk på en kompis för tillfället. Och sur . Har skrivit ett inlägg om varför, och kan jag vara avundsjuk på min kompis för det, så kan du mycket väl få vara avundsjuk på fullgångna tvillinggraviditeter! Min kompis är också gravid, om ni kommer ihåg i somras så berättade jag här i tråden att när vi talade om för ett par kompisar att jag var gravid så fick vi reda på att hon också var gravid, i vecka 14. Först blev jag jätteglad att de också skulle ha barn och och vi skulle vara hemma samtidigt, men sen blev jag bara mer och mer besviken över att de inte hade talat om det innan. Vi hade träffats ett antal gånger och med tanke på att vi skulle ut och resa tillsammans så kunde de väl ha kläckt ur sig något? Sista gången vi träffades innan resan så var hon i vecka 12.När vi möttes upp på resan så mådde jag inte särskilt bra på grund av illamåendet och jag orkar inte göra särskilt mycket utan ligger mest i sängen. En dag så säger kompisen något i stil med att "jaja, jag vet hur det är men det går över i vecka 12. Och jag tyckte att det var värre när jag var hemma och inte gjorde något, då låg jag på soffan hela tiden, men på jobbet fick jag skärpa till mig lite och då var det inte så farligt" . Tack för den! Jag bara tittade på henne och sa ingenting. Det ÄR jobbigt att må illa, och det var ju bra för henne att hon kunde "skärpa till sig" på jobbet, men hon kräktes inte en enda gång på grund av illamåendet och man kanske kan förstå att det finns olika grader av illamående? Även om jag tyckte att det var jobbigt med illamåendet och kräktes en del så förstår jag ju att det finns de som har haft det betydligt värre, Vickan och BS t ex.Och nu har jag foglossning och har ont och kan inte göra vad jag vill medan hon "mår så bra så" och det enda som är lite jobbigt är att "den rör sig i magen". För det är läskigt tydligen. För mig är det verkligen det enda som jag har tyckt varit roligt med hela graviditeten, efter illamående och foglossning så får man åtminstone någon bekräfteslse på att det är någon i magen som gör det värt att stå ut med smärtan. Och så blir jag avundsjuk på att de kan flyga till Stockholm och göra saker som jag inte orkar.Så det borde ju vara kul att vi är gravida samtidigt och ska ha barn med en månads mellanrum, men istället så orkar jag inte träffa dem. För jag känner mig bara avundsjuk på att hon mår så bra och har en så lätt graviditet. Så sån är jag, avundsjuk och bitter. Och så är jag irriterad över att hon är några veckor före mig, och tänker på hur det kommer att låta när jag sitter där med såriga bröstvårtor och bröst som värker och försöker amma "men det gåååår öööver, det är bara att skärpa till sig litegranna serru".
Nu kommer det här kanske mitt i men kan inte hejda mig då jag blir liiiite upprörd på din kompis
En klok person i min omgivning sa en gång att det är lätt att vara ödmjuk MEN det förutsätter att man har förmågan att se och höra sina medmänniskor. En del människor är tyvärr både blinda och döva på det absolut sämsta sättet - det sättet som orsakas av att man anser att man inte har någon anledning att se och höra andra.
Det är väldigt sant tyvärr. Det finns alldeles för många som klämkäckt slänger ur sig "det är bara att bita ihop" "man behöver bara skärpa sig" "man ska inta känna efter så mycket"
Det sista fick jag höra av en kvinnlig kollega när jag stod lutad mot en vägg i entrén på jobbet och grät för att min foglossning gjorde så ont att jag inte kunde kliva upp på den breda 2 cm höga tröskel som fanns på väg till hissen...
I det läget försöker man inte ens beskriva HUR ont man har med svår foglossning, hur det ilar av smärta i hela kroppen bara för att man andas. Man bara fortsätter gråta.
Den manliga kollegan som gick förbi strax efteråt hjälpte mig till mitt rum, hämtade kaffe åt mig och en timme senare var tröskeln borta och det fanns en metallramp in i porten.
Samma kvinnliga kollega talade även om för mig, ett par år senare, att man "väljer om man vill vara sjuk eller frisk"
Detta lärde hon mig första dagen jag var tillbaka på jobbet efter att ha tok-kraschat i den berömda väggen och vaknat en morgon för att upptäcka att jag inte kunde varken läsa eller skriva längre.
"man väljer om man vill vara sjuk eller frisk" Jo tjena
När jag började denna lilla uppsats så hade jag en tydligt formulerad tanke om att jag har nått en insikt (fast det tagit mig många år) att det är inte jag som är dum i huvet, lat etc. Det är de 'små' människorna som förlorar mest på sin brist på empati. Så mycket kunskap och insikter de går miste om.
Fast jag konstaterar att jag bara blir f-b'd och ledsen fast det är så länge sen så jag tar med mig en chokladask och parkerar mig i soffhörnet för bittra och sårade människr!
Så det så.