Det är ju så det är, det går i vågor...
Jag kan ju säga att skulle jag stäla mig i en blomsteraffär igen, så skulle BT-tiden krympa drastiskt. Florister surfar inte. De diskar.
* Sigrid 27/7 2010
Lilla skatt.
Du fattas oss så det skär i bröstet.
">
Snorkis, all kärlek!
Jag vill bara säga att självklart kan man ju känna att man har gränser för vad man vill berätta inför det som ju faktiskt är hela världen när allt kommer omkring.
samtidiigt öveskred jag og den gränsen redan när jag började diskutera min ofrivilliga barnlöshet på det här forumet. För det är mitt mest privata och berör hela min innersta tillvro, vårt samliv, vad sm "funkar" i våra kroppar och inte, förnedringen man utstår, ångesten och det gäckande hoppet.
Mins fulaste känslor, som avundsjuka och bitterhet. Mina ensammaste stunder och rädsla, hopplöshet och ängslan.
Hela tråden är ju på många sätt så privat och personlig den kan bli.
Med känslor och erfarenheter runt det som berör oss allra mest i våra liv.
Jag tänker på Tinga, Cicci, Frullan, Lappis, Nenne och många andra som verkligen delat med sig av saker som man kanske skiter i om alla kan läsa, för att man måste få ur sig det någonstans.
Mig stör det mer när folk inte scannar av och känner in tråden, utan bara kliver in i ett så tight sammanhang utan att ens märka själva trådens natur på något vis. Man kan visst det komma ny, men kanske lågmält och finkänsligt till en början...
Minns ni Stefan -09 eller vad fan han hette? Då, när jag blev avstängd från BT för att jag sa mitt hjärtas mening? Det var det fan värt!
I allafall, Snorkis, jag hoppas du kan känna att tråden kan fortsätta vara ett andningshål och en ventil och att vi på något vis kan vara ett stöd i din tillvaro även nu, när det svåraste av allt har hänt. Vi vill ju finnas till för varandra hela vägen, eller hur?
Men jag förstår absolut om du väljer inbox eller mail.
Det går ju jättebra att inboxa och ha en adressbok här på forumet, eller som sagt, så finns ju vanlig mail också.
Jag vill oerhört gärna höra allt du någonsin kan tänkas vilja säga! Jag orkar läsa vad som helst.
Att tårarna sprutar, det är fan i mig en bisak. Jag har hämtat en frottéhandduk, för det här klarar hjärtat inte av utan att ögonen får hjälpa till och så är det bara med det.
Vi undrar ju alla så mycket. Jag är så GLAD att du har orkat tillbaka till oss!
*KRAM*
Nenne, absolut!
Mugglan, jag tog Vickan på orden och gjorde det. Och hon verkar ha läst den också. 
men där fattas nog en hel del...
Är Sweet fortfarande ute på resande fot tex?
Nu börjar väl iallafall de flesta var på väg mot vardag och höst, som jag fattat det?
Imorgon börjar sonen i tredje klass. 
Jaså minsann!
Sweet! Hallååå, kom hit och berätta hur du har det!
Jo, man får inte ha fyllt 39.
Skit!
Och knip i hjärtat att lämna lille Hektor där i sandldan och gå...
Usch! Nu minns jag plötsligt tydligt hur det där var. Och hur det var att lämna min son i skolan här första dagen, fast han var 8. Jag grinade så det sprutade så fort vi kommit utom synhåll.
Nenne, Tratten är kommen och påträdd efter bästa förstånd (inte helt solklart med flärparna tyckte vi, men nu sitter den där.
Kisse är totalt miss-nöjd. Hon vill icke befatta sig med are sig husfolket eller deras taffliga försök att bjuda på Nancys godis. Hon sitter nu i finsoffan och ser mycker förnärmad ut.
Men TACK för hjälpen. Nu kan hon inte klia och då tror jag det kommer att läka.
