• Tinga

    Livets toppar och dalar

    Här har vi nu kört våra tre dagars inskolning med föräldranärvaro, så imorgon ska Piff & Puff vara själva på dagis. Jag oroar mig inte det minsta, för de har varit hur kavata, framåt och glada som helst under de här tre dagarna, så det kommer säkert att gå fint.

    Men fy fan vad jag hatar att sitta med vid matbordet och se alla andra småttingar stoppa in mat i munnen för glatta livet. Jag blir så avundsjuk, arg och ledsen på samma gång. När i h-lvete ska det lossna för våra barn? Pratade med logopeden häromdagen och den 20 september ska hon göra ett besök på dagis för att se hur man kan hjälpa framför allt Piff att komma till rätta med hans sväljsvårigheter. För Puff går det förhoppningsvis bättre när vi föräldrar inte är närvarande och med tidens hjälp.

  • Tinga

    Mitt första inlägg var först i maj, året efter tråden startades, när maken och jag påbörjade vår bebisfabrik. Fast jag var med som smygläsare redan från starten, eftersom vi redan då hade bestämt oss för när det var dags att starta våra försök. Minns att det kändes lite konstigt i början, för jag kände flera av er väldigt väl, medan ni inte visste någonting om mig. Fast det har jag ju ändrat på sen.

  • Tinga

     


    sweetstreet skrev 2010-08-25 20:54:47 följande:
    Å Tinga,   jag skickar kramar till dig! Förstår att det måste kännas så oerhört jobbigt och tungt. Alla fram och sedan tillbakasteg som ni kämpat er igenom.

    Ja, tack och lov att man inte i förväg vet allt elände man kommer att gå igenom i livet, för då hade Piff & Puff inte funnits. Men jag kan inte fatta att vi kämpat i två år nu med det här; fy fan.

  • Tinga

     


    sweetstreet skrev 2010-08-25 20:57:52 följande:
    Tinga,  japp det gisk snabbt för dig att ädnra på den saken! Sedan kändes det ju för min del lite extra eftersom vi faktiskt var gravida samtidigt. Att dina killar sedan kom så mycket mer för tidigt än min lilla tjej gjorde ju att jag på något vis kände extra mycket för er då. Den situation ni fick gå igenom med neo och hela alltet. Själva hade vi ju en räkmacketid på neo jämfört med er.

    Ja det var ju bara några dagar mellan våra plus.


    Vi umgås med en annan tvillingfamilj som vi lärde känna på neo, eller rättare sagt när jag var inlagd på KK innan Piff & Puff föddes. De barnen föddes 34+0 och var inlagda i 11 dygn, och mamman där, som på alla sätt är jättegullig, tycker att det är så bra att de förstår vad vi gått igenom. Jo tjena; det är liiiiite skillnad på att få barn som väger 2 kg och barn som väger 650 g.


    Sen är det ju ingen tävling i att ha det värst, men det är klart att er neotid ändå var jobbig för er, på ert sätt, även om vår var "värre".

  • Tinga

    Sweet - nä, vi har inte kontakt med andra i samma situation, för jag har hela tiden försökt tänka att det här är tillfälligt och inte kommer att vara så länge. Lite som att jag isåfall "erkänner" att det här är ett stort problem, som kommer att vara länge. Jag vet att jag bara lurar mig själv, men jag hade ett bryt här hemma igår kväll, för bara jag tänker tanken, på riktigt, att det är stor risk att Piff kommer att få knapp så håller jag på att kräkas. JAG VILL INTE ATT HAN SKA HA KNAPP!!!! Jag vill att han ska äta normalt och vara som andra barn.

    Vi har hela tiden fått bra "mentalt" stöd från sjukhuset, men nu känner jag att vi måste börja "träna" på något sätt, med någon slags strategi eller plan i bakgrunden, för det här är uppenbarligen ett problem som inte löser sig av sig självt. Jag är trött på att bara gå och vänta på att något ska hända; nu vill jag ha en plan för hur vi ska komma vidare. På den punkten har stödet varit dåligt. Men i början av september ska vi träffa gastroläkaren och dietisten igen, så då ska vi ta upp det här.

    Logiskt förstår jag ju att det här kommer att lösa sig, för han har ju ätit förut, åtminstone puré, och alla undersökningar har visat att Piff är helt normal i sin fysiska matfunktion; det är "helt enkelt" ett psykologiskt problem. Det är klart att det ibland är en tröst att tänka på att det kommer att lösa sig, men när man sitter där och ser andra barn äta blir jag bara arg och ledsen, och skiter i att det kommer att ha löst sig om fem år, när jag vill att det ska vara löst NU.

    Jag ber om ursäkt för om jag låter barnslig, men det är så här jag känner.

  • Tinga

    Sweet - nä, jag vet ju att de är normala barn, och det är ju så jag ser på dem 99% av tiden, men ibland blir jag bara arg och ledsen och tycker att jag fått värsta muppbarnen, men som sagt; det är inte min vanliga bild av dem.

    Nja, jag känner mig fortfarande skeptisk till att komma i kontakt med andra föräldrar i samma sits; vi är så uppslukade av det här ändå, att jag inte har lust att älta det med ytterligare personer. Åtminstone inte just nu.

  • Tinga

    Tack för kramar! Det är lätt att tycka att man är lite barnslig när man försöker förtränga något som bevisligen finns där, och önskar sig något som uppenbarligen inte går att få (åtminstone just nu).

  • Tinga

    Nenne - nä, tänk om det kunde bli bara något litet enda framsteg, så att man åtminstone kunde få känna litegrann att det gick åt rätt håll. Ett bra första steg hade varit att Piff, i likhet med Puff, hade ätit tillräckligt med näringslösning, så att man åtminstone inte behövde oroa sig för knapp, utan "bara" för att de inte äter fast föda och för att de är så krångliga att få i mat (alltså energi - även om Puff äter tillräckligt med näringslösning så krävs det diverse tricks av oss för att faktiskt få i honom den mängden).

  • Tinga

     


    sweetstreet skrev 2010-08-25 21:34:17 följande:
    Jag tror att det för de flesta föräldrar som får barn som har problem av något slag känner en sorg i detta. och med det också medföljande ilska. Inte just på sina barn, men över att situationen blivit som den är. Över att man inte fick det där som "alla andra har". Över att man själv måste kämpa i motvind med saker som andra barn gör helt "automatiskt". Dessutom den extra tiden och energin som suger musten ur en. Det är tillräckligt med sådant även hos föräldrar med barn utan problem. Men har man extra problem blir det ju såååå oerhört mycket tyngre.   

    Jag kunde inte ha sagt det bättre själv!

    Och tack för att ni alla lyssnar här inne; det är verkligen så skönt att kunna "prata" med er om det här.

    Och som du säger Sweet; maken och jag är verkligen ett grymt team när det gäller det här problemet, och kan verkligen stötta och hjälpa varandra.

Svar på tråden Livets toppar och dalar