Sweet - nä, vi har inte kontakt med andra i samma situation, för jag har hela tiden försökt tänka att det här är tillfälligt och inte kommer att vara så länge. Lite som att jag isåfall "erkänner" att det här är ett stort problem, som kommer att vara länge. Jag vet att jag bara lurar mig själv, men jag hade ett bryt här hemma igår kväll, för bara jag tänker tanken, på riktigt, att det är stor risk att Piff kommer att få knapp så håller jag på att kräkas. JAG VILL INTE ATT HAN SKA HA KNAPP!!!! Jag vill att han ska äta normalt och vara som andra barn.
Vi har hela tiden fått bra "mentalt" stöd från sjukhuset, men nu känner jag att vi måste börja "träna" på något sätt, med någon slags strategi eller plan i bakgrunden, för det här är uppenbarligen ett problem som inte löser sig av sig självt. Jag är trött på att bara gå och vänta på att något ska hända; nu vill jag ha en plan för hur vi ska komma vidare. På den punkten har stödet varit dåligt. Men i början av september ska vi träffa gastroläkaren och dietisten igen, så då ska vi ta upp det här.
Logiskt förstår jag ju att det här kommer att lösa sig, för han har ju ätit förut, åtminstone puré, och alla undersökningar har visat att Piff är helt normal i sin fysiska matfunktion; det är "helt enkelt" ett psykologiskt problem. Det är klart att det ibland är en tröst att tänka på att det kommer att lösa sig, men när man sitter där och ser andra barn äta blir jag bara arg och ledsen, och skiter i att det kommer att ha löst sig om fem år, när jag vill att det ska vara löst NU.
Jag ber om ursäkt för om jag låter barnslig, men det är så här jag känner.