Livets toppar och dalar

Haha! Jag tror de flesta har befriande liten insikt om vad som kan dölja sig i ett igensatt avlopp. OB och tops är nog bland det värsta rörmokare vet tror jag. Och så hushållspapper.

Telis, vad i allsindar?
Var rädd om dig! Fy vad obehagligt.

Nu har jag både varit hos gyn och dessutom hämtat mina Svenska kräftor-Gud ske pris för Kräft-Hasse!

Jag är inte i närheten av någon mens och hade jättetunn slemhinna. Ingenting ser annars konstigt ut och efter att de pratat med CvL så ringde de nu tillbaka till mig med order om att idag hämta ut recept på ett gulkroppshormon som kommer att sätta igång en blödning. Det blir då dag 1 och sedan dag 21, så blir det spraystart.

De sa att får man utslag på ÄL-stickan så har man Äl (och det fick jag ju, på dag 23).
Någon förklaring på varför det inte kommer någon blödning hade de inte.
"Ja, det är väl så att du är lite oregelbunden"

LITE???

Som sagt. Den här kroppen gör uppenbart som den faller sig in-inte som den blir ombedd.

Ore, jgag tror inte det är ÄL som uteblivit (jag hhar ioch med min oreelbundna cykel Äl-gubbe altifrån dag 11 (mitt tidighetsrekord) till dag 27 (mitt senaste ever) Detta var ju orsaken till att vi gick på inseminationer för att kunna styra saker och ting, eftersom att "sköta sig själva" blir helt ohållbart. men min mens brukar inte variera så stort som mellan dag 25 och som nu-dag 48.

Gissningsvis så är det kanske så att denna gången bygdes aldrig någon slemhinna upp ordentligt.
Vid IVF styrs ju allt sådant upp och övervakas. Men misslyckas även denna gång, så måste vi ju få hjälp att styra både ÄL och se till att allt som ska finnas med finns med, om det ens ska vara idé att försöka själva. Vilket verkligen inte känns som några vidare odds på. Men det kommer jag att kräva isåfall. För i våras sa hon ju bara att jag inte behövde pergotime "för du ägglossar ju. Ha regelbundet sex så missar ni inget"
Det kommer jag inte att acceptera framöver, ifall allt går åt helskotta även denna IVF.

Just nu får jag väl fokusera på samma sak som de verkar göra: att behandlingen ska kunna komma igång.

Oupsie, OJ! Det där var en beskrivning som ryckte mig raka vägen tillbaka tio år i tiden och rätt in i vår lilla stuga, där jag satt deprimerad och panikslagen av all ångest, och min sambo trampade runt, rädd, orolig, arg och förtvivlad och lika maktlös som jag.

Det där med familjeförsörjaren...oooooo vad likt det är.

Iallafall, det jag vill säga om det var att HELT klart och utan tvekan var räddningen för oss att jag tvingades av min BM till samtalsstöd, och att det gick via MVCoch sedan BVC SAMT att när vi väl åkte dit så tog psykologen helt sonika saken så att vi självklart skulle gå på samtalen båda två. Det hade inte sambon riktigt tänkt sig-det var ju MIG det var fel i huvet på...

Hursomhelst: Det är GRATIS att gå till psykologen om det går via MVC och BVC. Vi gick i nästan två år.

Kolla den möjligheten!

Oupsie, i min bransch brukar man inte ens få en bekräftelse på att ansökan kommit in till vederbörande, än mindre ett besked när tjänsten väl är tillsatt "av annan sökande" eller något tack för visat intresse. De skulle aldrig i livet besvära sig med att svara på frågor om vem som fått tjänsten eller varför.

Det suger att skriva och skicka in ansökningar öht, men när man blir så nonchalerad, så blir det totalt meningslöst.
Då kan de ta sina jobb och stoppa upp i babianrövarna. Långt.

Oupsie, det är helt ofarligt och i själva verket rätt nyttigt att gråta. I synnerhet när själen är sprängfylld, rispad och tilltufsad.
Det lättar på trycket så man inte imploderar.
Gråt du. Du kan luta huvet lite här*pekar på axeln*

Ja. faktiskt. Tio år i den där lilla stugan. 40 m2. Arbetslöshet, sjukskriningar, arbetsträning, utbildning, jobbsökande, husköp med advokatstrider, skiftjobb, småbarnsår och så sekundär barnlöshet.

När jag tittar tillbaka har vi faktiskt mött en del längs vägen. och det är fortfarnde samma väg vi går på. Tillsammans. Även om man ibland vänder sig om och undrar vart fan den andre blev av.

Själv råkade jag lyssna på den här låten:


">



och tydligen slog det an något rakt in där allt jag bär på finns. Så det är fler än du som gråter.

Och när jag lyssnat igen och igen, kom sambon och sa godnatt. Då kastade jag mig om hans hals och höll honom hela sången en gång till.
För ett sällsynt ögonblick fattade han alldeles odlöst allt det som finns inom mig-vill jag gärna tro. En sådan stund jag önskar jag haft tusen av, men saknat och skrikit mig sönder och samman för under oändlig tid.

En glimt av ett möte hjärta till hjärta. Sådant är nästan heligt och jag har undrat ibland, om det fanns något sådant kvar för oss.

"för bara om min älskade väntar,
om jag hör hans hjärta sakta slå.
Bara om han låg här tätt intill mig,
kan jag bli den jag var igår."

Jag saknar den jag var innan barnkarusellen slet min sinnesfrid i tusen bitar.

Den typen av frågor får man ju JÄMT jag menar j ä m t när man inte jobbar och ska vara i sociala sammanhang. Det är den första riktiga frågan. För vad man heter säger man ju när man säger "hej" räcker fram näven och hälsar.

Släpp "jag är hemma för en djup utmattnigsdepression i kombination med posttraumatiskt stressyndrom tillföljd av hot våld och misshandel samt rånförsök på mitt förra värdelösa jobb" med tillägget "och så är jag gravid" så får du se vad väldigt tyst det blir. Nej just ja, SÅ kan man ju inte svara. Det ore ju obehagligt...

Hattis, annars kanman göra som jag-både bråka och gråta för allt vad tygen håller.

Men nu ska jag sluta lipa och gå och lägga mig.
Och lyssna lite på den där mannens hjärtslag och andetag. För imorgon åker han för att bli firad av sina kompisar (eftersom han fyller 40 nästa helg) och sonen ska följa med och fira sin kompis, som också fyller år(fast inte 40)
och då blir jag ensam hemma från torsdagkväll till söndagkväll. "Stackars dig mamma" sa sonen.