Livets toppar och dalar
Åh, det skrev jag ju inte, fast det var det första jag hade tänkt skriva:
GISSA om tummarna hålls här Tinga!
Och i är inte bara värda framsteg-ni är ta mig tusan värda totala helomvändningsmirakel bortom era vildaste drömmar.
Förresten Tinga, Jag har tänkt MASSOR på en sak som appellerar till det som dryftats under tidigare inlägg idag.
Jo, kommer du ihåg att jag sa till dig när jag stod och kikade på dina lekande guldklimpar, att "det är ju HELT otroligt att man kan födas så himla tidigt och så bli så himla "normal" och fin som de är" (ungefär så)
Och att du sa "jo, och det tänker vi ju på hela tiden och är jättetacksamma för, men ibland så räcker inte det , i det här mathelvetet"
För det första så har jag sedan dess velat förklara att jag själv inte ens satte min kommentar i relation till ätandet öht.
Utan bara till att man inte riktigt kan fatta hur det går att rädda livet på så små bebisar, som egentligen ska vara kvar i magen i tre MÅNADER till.
Dina pojkar är de första barn jag träffat som är födda så mycket för tidigt (som jag vet om då) och jag är helt tagen av hur jättefina de är på alla sätt.
Iallafall, den insikten om det fantastiska i deras historia, och er tacksamhet och glädje över dem, försvinner ju inte för att mathelvetet är en verklighet-det också. Och mathelvetet kan inte hanteras bara genom att ni "ju ska vra glada ett de iallafall inte är utvecklingsstörda" eller "ni har ju åtminstone barn" eller vad som helst för andra varianter.
Det enda som hjälper i mathelvetet är ju att de börjar äta, och fram till dess måste nu ju få känna allt ni känner och få stöd där ni är och precis med hur ni mår.
Och att som du sa, få ösa förbehållslöst så man får UT en del av allt man har i den där slaskhinken som Mugglan beskrev. Det räddar nog livet på en ibland. Så man inte dör drunkningsdöden i skitvatten menar jag.