Livets toppar och dalar
AM, jag håller med dig om vrtenda ord!
OJ vad upptagen jag skulle råka vara precis varenda framtida födelsedag!
AM, jag håller med dig om vrtenda ord!
OJ vad upptagen jag skulle råka vara precis varenda framtida födelsedag!
Porchez gumman, FY vad tungt det verkar just nu!
Jag får känslan av att du står vid vägskäl i livet på flera fronter. Det brukar ofta komma bra saker ur det, när man väl gjort sina vägval, men JÄVLAR vad jobbigt det är att gå igenom tiden innan.
Jag är verkligen glad att du tagit samtalskontakt. Det kommer du att behöva.
Försök vara snäll mot dig själv, ge dig tid och plats och någonstans vila i lite tilltro till livet. STOR kram!
Säsongsavslutningsmatch för sonens fotbollslag. Värsta ruskvädret och iskallt. Igår var det minsann så varmt att man kunde ha bara t-shirt och solen gassade. Idag krävdes det vikingablod för att vara fotbollsförälder. Huga!
Men de spelade en fantastisk match, samarbetade helt underbart och vann dessutom.
Detta mot ett lag där det senast var oerhört irriterat och väldigt ilsket efteråt, så nu fick de ställa skåpet.
Mycket intressant samtal med deras tränare efteråt. Han berömde vår domare, vår laganda och vårt uppförande och berättade att han den här matchen lämnat fyra killar hemma, för att de dels inte sköter sig gentemot motståndarlagen, men också uttalar sig rasisitiskt på träningarna mot egna lagmedlemmar etc. De där samtalen ni vet, som jag tror är så viktiga. De som är demokratins förutsättning och det som gör att alla dessa värdegrunder blir mer än bara fina ord på papper.
Det är andra saker än hur många mål man gör som är det stora med lagidrott. Egentligen. Idag känns det gott i hjärtat att vara en del av verksamheten.
Nu ska vi åka och hyra en massa filmer och käka på MC Donalds, precis som vädret inbjuder till.
Åh Snorkis is in the house! Guuud vad skönt att se din söta muminfigur igen!
Hjälp vad mycket känslor inför morgondagen! Men vet du, jag tror verkligen det kommer att kännas som en lättnad efter ett par dagar. Som du säger-det är lätt att man blir helt isolerad till sist annars, om man inte kommer tillbaka bland folk.
Försök inte"klara" en massa, utan var nöjd med att vara där och att du vågar möta världen igen. Och kom ihåg vad mumintrollet sa: "Det är inte svårt att vara modig om man inte är rädd"
Du är modig. Och stark. Mitt i det sköra.
Tänk dig att vi går bredvid dig in allihop på det där jobbet imorgon. Då kanske du kan höra hur vi viskar hejjarop i örat på dig. Även om du skulle råka bryta ihop.
Du lär ju antagligen vara totalt slut imorgonkväll, men orkar du in här så vore det ju kanon att få höra av dig och hur det gick.
Bamsemegadunderkramar!!!
PS, det största som hände mig när jag fått barn var att Mensvärken From Hell småningom försvann och numera mest lever i mina plågsamma minnen.
Alltså, egentligen är ju reglerna sådana att är du själv sjukskriven så får du öhht inte vara ensam hemma med dina barn "eftersom att vårda sina barn jämställs med arbete, och kan man vårda sina barn har man alltså arbetsförmåga"
Men visa mig den familj där man när influensan går, väljer att mamman OCKSÅ är hemma om pappan och de två barnen är sjuka. NÅGON måste ju för fasen jobba.
Alltså blir den enda utvägen om både föräldern och barnet är sjuk att man inte sjukskriver sig själv utan vabbar för barnets räkning och inte låtsas om att man har 39 i feber själv och att barnet får kolla på tecknat hela dagen i soffan medan man själv halvkomar bredvid och inte lagar mat eller vårdar vidare mycket i andra bemärkelser heller.
Om man inte har någon barnomsorg utan är hemmafru, så har man väl inte rätt till VAB alls? Och därmed faller ju möjligheten att vabba även vid föräldraledighet, eftersom barnet inte är inskrivet i någon banomsorg. Eller? För på pappren skriver man ju i vart barnet normalt vårdas och att den andre föräldern jobbat plus att fsk/skola måste skriva på att barnet varit frånvarande.
Snorkis, ditt resonemang är helt solklart och alldeles självklart för mig. Det tror jag det är för alla andra också. Om det inte är det så måste de ju vara dumma i huvudet på riktigt!
Min väninna förlorade sitt första barn i samband med förlossningen (då det visade sig avbara allvarliga fel på barnet som man inte upptäckt innan, så det kunde inte leva utanför livmodern) Hon svarar alltid att hon har två barn, men bara ett i livet. De har foton på barnet framme och pratar helt självklart och utan krusiduller om henne i familjen.
Du är Sigrids mamma-men du fick inte behålla henne. Det är ju det som är så för jävla skithemskt och orättvist och grymt!
Åh, nu gråter jag för er skull igen! Jag står inte ut med hur hemskt det är-jag förstår verkligen att du har hamnat i en egen verklighet, en parallell liksom. Jag tror det är ett försvar från själens sida. Så du kan ta allt lite i taget eller vad man ska säga.
ÅH vad bra du har gjort det idag!
Mmm jag vet Snorkis, och jag har undrat -bland allt annat jag undrat om dig och hur du har det-hur du känner just inför det nu.
Jag tror livet har funtat oss så, att drivet att vilja vidare, besegra hopplösheten, tro på livet och överleva, leva vidare och få bära våra barn och se vår framtid, är väldigt väldigt stark inom oss. Även om skräcken är gastkramande inför det outhärdliga, så tror jag längtan efter liv ofta är större än rädslan för död och förlust.
Klart Sigrid ska ha ett eget album och att framtida syskon ska veta om henne!
Jag tror att om folk tiger framöver, så kommer det att vara av rädsla att säga fel saker eller riva upp dina och din makes sår. Och för att man inte vet vad man ska säga och då hellre är tyst. Jag tycker jag har hört just det beteendet SÅ många gånger.
Sedan hör det ju till det sorgliga och orättvisa att Sigrid blir mer abstrakt med åren för alla andra utom er, eftersom ingen annan fick träffa henne. Ingen annan har en relation till henne än ni, men glömmer henne? Nä, knappast!
Hördu Snorkis, om du bara visste vad vi längtat efter att du ska komma till ÖS-punkten! Fan, ös så det skvalar kvinna! Orkar? Vem fan behöver orka något här utom du i sammanhanget!!! Bring it on!
Ja du Snorkis, nog blir en ny graviditet en där rädslan kommer att finnas med på ett annat sätt än den gjorde den här gången. Å andra sidan kanske de "små" sakerna, som illamående och vad det nu kan vara, inte alls får ta samma utrymme. Flera här har ju faktiskt inte alls haft särskilt muntra graviditeter utan det har varit fullt upp att hantera åkommorna osv.
Skulle jag lyckas bli gravid igen är jag -precis som du rädd att oron skulle överskugga allt tills man stod med facit och visste att allt gått bra. Jag kan verkligen önska mig den där naiva och okunniga sorglösheten jag hade både medan vi försökte och när jag väntade vår son. Nu är det SÅ mycket man vet som kan gå snett och dessutom har försökandet förstört så mycket av spontaniteten, glädjen och den positiva längtan.
Man får väl-som Mugglan nu gjort, någonstans bestämma sig med någon slags järnvilja att ta ut så mycket glädje man kan tills något annat slår undan den. Annars blir man väl galen. Men vem som helst som förlorat det man längtat så efter, måste ju rimligen känna oro att samma sak ska hända igen.
Det är ju HELT ofattbart att det kan hända "bara sådär" med ett helt friskt barn! Man vill ju ha ett varför så man fattar! Ååååh lilla Sigrid! (världelösa lilla fåniga fjuttsmiley)
HÄLSA till Herr Snorkinsson så innerligt och jättemycket!