Vi har varit tillsammans i 15 månader och vi träffades via gemensamma vänner. Det sa verkligen klick direkt och nu ska vi gifta oss. Han är min bästa vän, min blivande man, den som ställt upp för mig så mycket under dessa 15 månader, hjälpt mig med mina studier otroligt mycket, hjälpt mig ekonomiskt, skämt bort mig och allt detta har vairt så självklart för honom och han har gjort allting med ett leende.
Det var han som först föreslog att vi skulle gifta oss, och jag kände direkt att han är den människan som jag vill upptäcka världen med, han är den jag vill åldras med för han har fört så mycket bra och positiv energi i mitt liv. För att vara ärlig så tänkte jag inte ens på min ålder när han föreslog att vi skulle gifta oss, det jag började bli orolig för var hur folk skulle reagera, mina föräldrar, mina vänner. Många blev glada när vi kom med beskedet, men min mamma tog det inte bra då hon ansåg att jag var alldeles för ung. Min pappa tog emot nyheterna glatt och var inte alls lika hysterisk som min mamma. Han kom med väldigt goda råd till oss och grattade oss och var allmänt mycket stöttande. Nu har det gått ett tag och min mamma har nog oxå börjat inse att det är allvar och vi är två väldigt seriösa och mogna ungdomar som vill göra detta.
Vad som oxå bör läggas till är att vi är båda troende muslimer och giftermål i islam är bland de heligaste som finns, det är det rätta för oss att göra. Men såklart så bestämde vi för att gifta oss för att vi båda älskar och bryr oss om varandra väldigt mycket.
