I vått & torrt, genom allt & inget -tillsammans

Det skulle jag ju kommentera igår:
Bruttan, skönt med makens nedramlade polett och skönt att det gick bra med syster Bosse-Bengt.

Fru Sy: spännande med RUL! Håller med Aleta, man kan känna av de mest konstiga saker vid en graviditet. Jag tappade räkningen på antalet gånger som konstiga, obehagliga och/eller smärtsamma känningar gjorde mig helt säker på att få MF vid den här graviditeten. Och fel hade jag ju varenda gång.

Fru Bygg: kram! Här finns plats för allt.

Ninnis: då litar vi på labbet! *pratar vidare med Ninnis embryo: Stanna där, fastna väl och väx på*

Dfk: Så otroligt spännande med lillasystern.

Villemoa, förresten: ännu inget nytt från FK för min del. Men 4 spänn extra för dig? Det är ju toppen! En och en halv dag och sedan kan du köpa en hel Piggelin!

Ännu en gång utkastad när jag tryckte Posta. Tur att ctrl+C finns. Och att man ibland kommer ihåg att trycka det.

Fru Bygg: dessa skit-givande gubbar på jobbet! Vilka rättigheter de tar sig.
(Han vi har här beter sig för tillfället ganska så anständigt, så det är lättare att andas).
Jobbigt med svärmor som får er att känna er skyldiga. Så otroligt trist.

Härligt att få veta att blåsljudet är snällt, men usch för pärsen att komma dit.
*kramar om*

Lanovia: jobbigt med konflikterna som får dig att må dåligt. Kan tänka mig att det känns sju resor värre, när du har ditt bagage. *kramar*

Solde: hoppas det löser sig med huset. Jobbigt när det blir sådär mycket. *kramar*

Villemoa: hoppas pyret har kommit på att vända sig. Det skulle vara så skönt om du slapp fundera över det.

Aleta: härligt med minibröllopsresa.

Idag kände jag att jag kanske inte orkar jobba heltid längre. De sista timmarna under arbetsdagen var jag så trött att jag bara ville sitta i ett hörn och gråta, alternativt skrika åt folk som irriterade mig, och jag rörde mig såå långsamt (och det var ändå inte en särskilt jobbig arbetsdag). Det var först när jag var hemma, hade ätit middag och fick halvsittligga i soffan bredvid maken som tårarna av trötthet slutade bränna och jag började känna mig mänsklig igen. Då tänkte jag att det kanske är så: jag orkar inte längre. Har inga problem att acceptera det, men jag undrar förstås vem som ska låta mig gå hem på deltid. Vem godkänner en sjukskrivning på grund av trötthet?
Förmodligen känns det bättre imorgon om jag lägger mig i bättre tid ikväll, men jag vill ändå slänga ut en hypotetisk fråga: om jag skulle välja att ta tjänstledigt på deltid, vad händer då med min SGI?

(men varför har vi ingen snö??)

Jo, nog tyckte jag att kroppen skrek efter vila idag. Att jobba bara någon timme mindre om dagen skulle nog göra underverk.

Villemoa: det låter ju hoppfullt. I så fall behöver jag inte heller oroa mig särskilt mycket för eventuellt avslag på havandeskapspenningen, för jag kan gå hemma utan ersättning. Det skulle jag däremot inte vilja göra om det skulle påverka SGI:n. Ska börja med att ringa BM, tror jag.

Att det är en principsak att jag (enligt mig) ska ha havandeskapspenning är en annan historia. Det handlar om kvinnors rättigheter att välja vilket yrke de vill utan att för den skull ge upp tanken på barnafödande och inte bara om just den här graviditeten. Men just det, det är en annan historia även för det är en månad bort och det är nu som min kropp har börjat protestera.

Tack för svaren.

Efter lite surfande tycker jag mig ha förstått att man kan vara tjänstledig i tre månader innan man måste börja att skydda sin SGI. Det borde väl betyda att jag kan gå ner i arbetstid i form av tjänstledighet nu utan att det påverkar min föräldrapenning?

Med det tänker jag gå och knyta mig.

Önskar er alla en god natt.

Heloise: de allra varmaste tankar och kramar till er. Hoppas av hela mitt hjärta att dagen har varit bra och de besked ni fått bara godaste gott. ♥

Jag har jobbat över litegrann idag för ibland kan man inte styra över sådant, men jag har tagit det lugnt så det har gått lite bättre än jag trodde det skulle göra.

Ringde maken för att berätta att jag blir sen och han sade att det har kommit ett brev från FK. Tvingade honom att öppna.
"Vi har tagit emot din begäran om omprövning och det kommer att ta ca 6 veckor att behandla det." Aaaaaaaaargh!
Vad ska jag göra nu? Om lite drygt fyra veckor var det tänkt att jag skulle ha packat ihop mina prylar och gå hem.
Imorgon tänkte jag ringa min läkare för att rådgöra med henne om eventuell deltidssjukskrivning fram tills det är dags för havandeskapspenning. Sex veckor? Vad är problemet? Att ge avslag från början gick ju väldigt fort. Maken tror att det gick så fort då för att de aldrig brydde sig om att läsa mina papper.

*kräks ilska och frustration och undrar vem jag ska skalla: chefen som skrev fånigt låga vikter utan att höra med mig om det verkligen stämmer eller den som har skrivit regelverket*

Jag önskar också en fet trissvinst för er.

Blommis: just nu, och några veckor till är jag arbetsför, men inte på heltid. Om några veckor kanske jag är arbetsför, men inte på det här jobbet.
Jag antar att du har rätt. Måste väcka terriern som förhoppningsvis finns nånstans därinne... Jag måste bara komma över besvikelsen och inte stå där storögd, godtrogen och förvånad: "Men... men... det borde inte behövas att man ska bli arg och tjata".

Jag lär ju behöva sjukskriva mig, för inte kommer jag att orka med både jobbet och fajten.

Fast en sak är oerhört skönt att veta: skulle det knipa, kan vi leva på makens lön en tid. Det skulle inte vara roligt, särskilt med tanke på allt vi ännu har kvar att införskaffa innan barnen kommer, och det skulle definitivt inte vara rätt. Men det skulle gå.