Jag önskar så att jag kunde valsa in här och säga att allt är bra, men det är inte bra. Ett nytt gäng neurologer ska komma imorgon, läkarna är orolig för Elise och menar att nått är fel, hon är för stillsam, protesterar inte tillräckligt mkt och dessutom får de inte bukt med koldioxiden.
Jag önskar att jag kunde säga att jag tror att hon är frisk, men den sorgliga sanningen är att jag är ganska ävertygad om att teamet kommer att hitta något imorgon. Jag hoppas naturligtvis att läkarna har fel och att hon bara är en laid back bebis som kommer att få ett normalt liv- Förut var jag så övertygad om att allt var bra och att hon bara behövde tid, men det är svårt att stå fast vid det när alla läkarna är oroliga. De menar att nått är fel, sen vad nått är vet de inte men en neurologisk skada är deras hetaste tips just nu. Även om hoppet alltid finns där, och misstron, det kan väl inte vara så att hon är sjuk? Jag menar det finns ju inte ens på kartan för mig egentligen, men sakta men säkert sipprar oron in och tar över.
Jag vet ärligt talat inte hur fan jag ska klara av nått sånt. Vad är en neurologisk skada? Betyder det att vår dotter ska ligga som en grönsak i resten av sitt liv? Kommer hon att dö? Kommer de kunna fixa det som är fel? Hur ska vi kunna över leva om hon inte överlever? Hur kan det ens vara möjligt att vår perfekta dotter ska ha en hjärnskada? Vad kommer att hända med oss nu? Hur ska jag kunna ta mig igenom morgondagen i ett stycke? Jag har aldrig varit så nära ett sammanbrott som nu, jag försöker vara stark men det går inte, jag vill bara krypa ihop och vakna ur den här mardrömmen.
Vi kan ju inte mista henne, vi har ju just fått henne, och hon är allt vi drömt om, jag har längtat efter henne i hela mitt liv. Hur kunde det här ens hända? Jag förstår inte vad som gick fel. Men å andra sidan, jag visste att nått skulle hända, men jag trodde aldrig att det skulle vara nått med mitt barn utan att det skulle hända mig nått. Jag har varit för lycklig, det är inte meningen, människor ska inte få vara så lyckliga, man ska inte få leva i ett lyckrus, gud ger inte med båda händerna.
Å ena sidan har vi den gränslösa lyckan jag känner när jag ser Elise ligga på sin pappas bröst och titta på mig med sina vackra små ögon, å andra sidan den bottelösa sorgen och skräcken och ångesten att det är nått hemskt fel på henne, att vi inte kommer att få ha henne kvar, att vi kommer att förlora henne. Eller att hennes liv kommer att bli så jobbigt och så smärtfyllt.
Det kan ju naturligtvis vara så att hon inte har en hjärnskada eller nån skada alls och bara behöver tid att göra sig av med allt slem som kloggar igen hela hennes lungor, men som sagt var läkaren som är ansvarig för henne ger sig inte och kallar bara in nya team, nya specialister. Han har inte blivit neo-specialist utan anledning, han vet vad han pratar om även om jag önskar att han har så fel att han får skämmas.
Just nu försöker jag förbereda mig mentalt på att få höra att Elise har en skada imorgon, så att jag kan tackla det, ställa rätt frågor, låta bli att bryta ihop, och börja förbereda vårt liv. Men det är så stort, så svårt och så ofattbart att jag itne riktigt lyckas.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag får skriva här imorgon att de inte hittade nått, eller att det som de hittade var en liten sak, att vår dotter är frisk, att vi kommer att få vårt happily ever after, att hon kommer att få ha på sig alla kläder som jag omsorsfullt valt ut, tvättat, strukit, vikt ihop och stoppat undan i en låda till henne. Att hon är frisk, jag har på eftermiddagen ägnat mig åt att köpslå med gud, han kan ta vad han vill ifrån mig, så länge han inte rör Panzer, mina ben, mina armar, gör mig blind, gör mig döv, bara vårt barn är friskt, men det fungerar väl inte så.
De säger att barn väljer sina föräldrar, och man får de barn man klarar av. Därför måste jag försöka ta mig samman, Elise valde oss, för att vi är starka nog, det får vi aldrig glömma, och vad som än händer imorgon så älskar vi henne över allt sans och förnuft.
den hänger i sann neoanda spritad och fin i en spritad och fin platspåse