Flamman, det är klart att ni kommer att behöva prata med varandra i någon form av ledda samtal i allt det här. Men man kan faktiskt inte göra allt och ta alla steg på en och samma gång. Det är en enormt stor process som ni gått in i med den här utredningen och den väcker hur mycke som helst i er båda. Ni är dessutom helt i otalt med varandra, eftersom det han håller på att inse är nytt för honom, medan du kommit till gränsen för vad du tål.
Jag tror att det är bra om du får ösa hos någon annna, för det är så mycker ilska hos dig just nu-på så många nivåer. Och din karl behöver ju få sin diagnos fastställd, acceptera medicineringen och allt det. Förmodligen blir han mer mottaglig för samtal och straegier för er fortsättning utifrån det.
Men allt det ni har bakom er måste ni ju också försonas med och kunna lämna, så att det inte äter upp ert nu och er framtid.
Min hemska depression i början av vårt liv ihop var gräslig även för min sambo, men jag har vid flera tillfällen fått säga till honom att han måste sluta straffa mig för allt jag gjorde, inte gjorde, sa och bettedde mig då, för om antingen kan han förlåta mig att jag fick den sjukdomen och vi kan fortsätta framåt, eller så måste vi gå vidare på varsitt håll. Man kan inte leva med någon som vill hämnas på en tio år senare för något man faktiskt själv inte bad om att drabbas av. Och skuld tar död på vilken kärlek som helst.
"Du måste välja att förlåta mig och sätta mig fri från all den skulden, fast vi båda vet att den tiden gjorde sår i dig. Jag kan aldrig göra annat än säga att jag fattar det.
Eller så måste du stå för at du inte kan förlåta mig, och då får ja försöka leva vidare ensam och inse att den depressionen kostade mig mitt förhållande"
En sak som kanske vore bra för er just nu, om ni kunde sluta den överenskommelsen, vore kanske om ni kunde bestämma och lova varandra att inte dra grälen till "jag vill skiljas" just nu, utan båda liksom bestämma att ni vet att allt är rätt jävligt och att känslorna svallar, men att ni kan låta det finnas space för det eller acceptera att så är det, utan att dra det till just den hemska spetsen varje gång.
Kanske bestämma ett "time out tecken" eller något, där ni bara får lov att gå iväg och riva sönder tidningar i ett hörn, kasta vedträn ute på gården eller vad som helst, men inte säga mer som gör ont.
Eller så måste ni vräka ur er allt det där som gör så ont, så att ni kommer till en punkt där ni skrikit klart.
Jag vet inte.
