Välkomna till Tivoli Empatia!

Jag förstår det. Men risken är ändå överhängande att det blir "Jaha, men hon får väl skylla sig själv, tjurpuppan, som inte följde med. Det var ju ett fritt val och alla var ju välkomna" som blir sammanfattningen "hos er" på konstaterandet att jag, eller vem annars som helst, som inte flyttat över saknas i den gruppen.
Det blir en ny grupp nu. Så är det bara. En som vill dela på ett annat sätt än förut, och det borde ju innebära att även samtalen förändras. Alltså snacket.
Och förändring kan vara jättebra, nödvändigt och leda framåt. Men allt blir sällan som man tänkt sig. Och jag tror inte alla tänker sig samma sak heller.
Men den som lever får se. Om någon vill prata med mig, så vet ni vart jag finns iallafall.

Så har jag inte uppfattat vare sig tidigare diskussioner, eller den här. Och tvärtemot Kängu, så tror jag att när man konstaterar att alla inte hängde med i den nya gruppsammansättningen, så lägger man ansvaret/skulden eller vad man nu vill kalla dett, i facket "de får skylla sig själva". Det är nämligen det absolut vanligaste när man har en grupp och så några som oroar eller stör ordningen eller friden på något vis-det beror på dem själva. Jo, för det blir ju lite av en störning, att alla inte hängde med. Särskilt om några av er verkligen trodde att alla skulle flytta.
-Hur ni nu kunde uppfatta det så? Eftersom det enda vi någonsin varit överns om, var att vi nog inte skulle kunna komma överens i saken. Oavsett beslut, skulle vi tappa folk.

De är där grupperingsbiten kommer in anser jag-då man kan börja spekulera i vilka som hänger var och med vem och varför. Vilket suger fett, när man egentligen ville vara med alla. Och får man lite ont i magen över olika saker i utvecklingen, så ligger det nra till hands att "jamen den eller den får ju skylla sig själv" oavsett vad som hänt. Det är bara min erfafenhet ur livet så långt.

Det här gäller i grupper i allmänhet-man lägger ansvaret utanför sig själv och bortom sin kontroll. Det är så vi människor fungerar. Den här "vi är väl ändå vuxna människor-frasen" som är så vanlig och välanvänd, har aldrig hjälpt vad jag sett genom livet. Folk är folk, och vi är som folk är mest, och vi följer mönster när vi reagerar, går i försvar, bortförklarar oss, tar illa vid oss etc. Jag tror absolut inte att en sådan här brytpunkt går obemärkt förbi.Självlart finns där en massa känslor och säkerligen mängder av tankar och reaktioner. Somligt som sägs irl mellan olika personer, annat som skrivs i de olika forumen(-som nu alltså är minst tre) och garanterat hur mycket som helst som aldrig yppas alls. Vi är ändå ganska många som på ett eller annat sätt berörs och uppmärksammar utvecklingen.

Om nu ingen alls tänker eller tycker något alls om något som helst, utan alla bara umgås helt friktionsfritt överallt där alla umgås, jamen då är det väl frid och fröjd.
Själv hoppas jag, att de av er som fortsätter läsa här, även skriver. Så det inte blir så, att om någon fler än jag sitter kvar här och snackar, så har vi från och med nu typ hela gamla gänget som smygläsare. Det vore udda.

Nenne, jag har intte sagt eller påståått något lalls av allt det du upplever efter att ha läst mina senaste inlägg. Jag hade gärna suttit ner och förklarat vad det är jag menar med röst, gester och bättre chanser än att kämpa vidare med tangentbordet. Du missförstår det hela ungefär precis just så mycket som jag var rädd för när jag hade postat. Jag menar inte ATT "Ni därborta-er bitches, sitter och säger ditten och datten" Okej?
Jag menar, att när sådant här som nu sker inträffar, så kommer nästan alltid efteråt insikter och Vaaa? Jaha eller näää?-reaktioner, för man har sällan hela bilden helt klar för sig i förväg. Om man då upplever att någon /något på ett eller annat vis skaver i ens tiivaro, och man är en del av en grupp, så brukar det fungera så att man sluter sig i ett "Vi" och enas i gruppen mot "Dem" eller "Henne".

Att tro att vi, bara för att vi haft en härlig gemenskap under åren-skulle stå utanför hur gruppdynamik fungerar, är inte så realistiskt i min värld. Eftersom jag sett ganska mycket under åren av olika grupper och hur förändringar fått kedjeeffekter, så har jag ju saker jag därför väntar mig även när den här gruppen genomgår en sådan drastisk förändring. Att den är drastisk ( i betydelsen omfattande) står helt klart, alldeles oavsett om man vill tycka det eller ej.

Jag har aldrig sagt att ni gjorde fel och inte beskyllt någon för något. Men jag är inte lika övertygad som du och andra om, att det egentligen inte är så stor skillnad. Jag tror, som jag redan sagt, att det finns små, subtila och kanske helt osynliga faktorer och inslag i ett sammanhang, som bidrar till att det blir vad det blir. Nu får ni andra och nya, som bidrar till vad DET blir. Jag har heller aldrig påstått att det skulle bli dåligt.
Men jag är däremot ganska säker på, att det inte blir som det varit här-varför skulle det isåfall behövts en flytt? Givetvis blir ju det som då är kvar här, också annorlunda-och då KAN det hända att man står med två trådar där inget blev som någon ville någonstans. Det helt utan bitches. Men hela det händelsescenariot är ju bara en av många möjligheter. Och ju mer jag försöker förklara, desto värre tror jag det blir.

Hur som helst, så känner jag igen mig i mycket av det Klockarbol skriver.

Jag har inte slagit spiken i någon kista, men är inte på en plats där jag känner för att bryta det som varit här och ge mig in i något nytt. Förändringarna i mitt liv är omfattande nog ändå. Nu sker den här förändringen antingen jag vill eller ej och vad jag än tror och tycker om saken. Det är bara att gilla det berömda läget.
Jag har hört till grupper förr, och vet att hur man än vill, så brukar ett uppbrott betyda att man tappar mycket av sin kontakt. För mig personligen känns det som en enorm förlust att ens tänka tanken att tappa just den här. Ni är väl ungefär det enda jag fick med mig i min omstart av livet, som fanns före flytten och funnits till nu.

För mig var det lite av en kris redan när våra barnförsök slutade-ganska mycket av min identitet här har legat i samtalen runt försöken och jag hade så många som hejjade på mig. Nu finns det inget att hejja på mer, utan jag faller under statistiken De som fick ge upp, vilket blir en lite tystare tillvaro. Jag har hittat tillbaka till lite av min glädje och energi igen, och börjat hänga med i tillvaron på ett annat vis-även här.
En del av tryggheten för mig, ligger i att här vet jag alltid att ni finns. Hit kan man komma och tråden pågår-för att det är många nog att hålla ångan uppe även då någon tillfälligt tappar den. För hittills har frånvaro av någon ofta setts som ganska tillfällig eller en fas.

När det gäller vänskap, så är det ju bortom allt rimligt tivel bevisat att sådan kan uppstå ur umgänge i en forumtråd.
Jag har hittat flera här och hade gärna vidare under möten irl utvecklat gemenskapen med fler till att bli vänskap på det mer privata planet. Men, formen för umgänget här, tror jag faktiskt inte beror på anonymitet eller ej, utan också på antal. För sitter man i en grupp om 30-40 pers, så delar man vanligen inte allt med alla på samma plan. Jag känner mig mer begränsad av att jag inte står alla lika nära-och därmed riskerar lite för mycket av hjärtat om jag försöker förklara vissa saker, som jag därför sparar till mer privat umgänge, där man sitter med en mindre skara, än vad jag känner mig störd av själva öppna forumet.
Men det jag KAN dela här, och det jag får ut av att hänga med er, räcker långt och jag hade inte alls lust att mista det.

Sedan borde jag kanske egntligen framöver få fullt upp i tillvaron, att timmar vid datorn helt går bort. Men det hade jag skjutit på framtiden och liksom ignorerat nu så länge.

Jaja, här försökaer jag alltså bena i vad jag menar, men jag vet inte vart det tar mig. Jag hoppas, Nenne, att det kanske räcker för att du ska ta och låta bli attvara lite sur på mig. Jag är inte sur på någon. Jag ser bara saken som mer komplex än vissa av er. Och det är inget ovanligt för att vara jag. Jag brukar då ofta få höra " men krångla inte till det" Eller "skapa inte problem som inte finns"

Ofta har jag dock fått det tveksamma nöjet att konstatera längre fram, att jag inte alls krånglade, utan bara såg något som andra vare sig såg, letade efter, eller ville hitta. Jag är en besvärlig person på det ivset. Men kan ibland behövas.

Och jag säger som BS-jag borde inte hägnga på nätet alls, och samtidigt kan jag inte släppa BT-dt är ju nämligen inte bara och endast ni som betyder mycket för mig här.
Men, kanske får jag en dag en obetvinglig lust att vara med er i er nya smieysvärld. Då hoppas jag att det inte blivit så tajt där, att man inte får plats.

Idag fick jag en riktig rejäl knuff mot "du skulle inte vara intresserad av att öppna ditt hem för barn som behöver familjehemsplaceras? Jag tycker att den glöd och energi du utstrålar, vore slöseri om man inte kunde få ta och spilla över lite på just sådana barn"

Sa hon som är kursansvarig för grejen jag börjat på nu.HELT oväntat! 
Jag kände att några hårstrån i nacken liksom spretade rakt ut helt plötsligt....

Det visade sig, att hon själv varit just fostermamma åt två barn som "sedan blev våra för livet" och en massa andra stödkontakter hade hon också jobbat med. Det här med folk man möter alltså. Shit, vad det är coolt, spännande och underligt ibland!

Och själv sitter man på stolen och undrar "sa hon glöd och energi? jag som bara är en spillra och inte vet vart jag ska"

En A-mamma! Nä, ni är inte riktigt kloka! Herregud! Om ni bara visste tänker jag då. Usch!
Men tack för att ni tror på mig! Det är väl en del av det stora med vårt trådliv-att andra ibland tror på en, kanske särskilt när man inte (orkar vågar) gör(a) det själv.

Och Cicci, det måste jag verkligen säga; att du vara en väldigt helhjärtad mamma med bla en leklust med barnen som jag typ helt saknar. Så att höra från dig att du ser bra saker med hur jag gör, känns både roligt och lite knäppt! Haha!
Man får väl inse att regnbågen får fler färger om allas palett används. Och jag har känt mig så grå ett tag, att jag måste tvätta av paletten lite, och se ifall där ens är några färger att måla med.

När det gäller forterbarn, är det många saker som skrämmer mig. Främst att det är så mycket utifrån barnets biologiska föräldrars rätt att få nya chanser, att det kan bli oerhört smärtsamt för familjehemmet, som egentligen enbart har skyldigheter och inga rättigheter alls. Hon jag pratade med idag, sa att man ska inte överväga det, om man inte också är beredd på att man får andra vuxna-kanske delar av en hel släkt, som kommer in i ens liv och hem. Inte bara ett barn. Och att polisen och socilaen kanske ibland är längre bort än det ser ut när det står så fint på pappret om stöd etc. "men det är precis DET jag tror du skulle klara av, så som jag läser dig" sa hon sedan.
Men jag får också tankar som "har jag rätt att dra in sådant (som kan handla om våld, droger, psykiskt sjukdom etc ) i min sns liv? Hur kommer det att prägla hans tillvaro i såfall? (och här kommer såklart den otillräcklighet man redan brottas med och flåsar en i nacken)
Ja, och så vidare. Ni förstår säkert.
Men visst har jag tänkt på det. och undersöker gärna saken mer. Men det finns ju en man i den här familjen också. Och vad HAN anser, är en helt annan femma. Just nu tror jag han har svårt att se bortom något annat än "PB måste ha ett jobb" Efter det, kan man kanske försiktigt börja dryfta annat.

Jag instämmer i att jag inte orkar debattera saken om trådliven också. Jag ångrar att jag sa något alls och vill inte vare sig ta ut i förskott eller måla  på väggen.
Vi får se, som sagt.

Nu ska jag åka iväg och se om jag hittar till dammarna där jag ska hämta några kilon nyfiskade kräftor. De ska sedan mördas i kokande vatten för att sedan kokas i den lag jag faktiskt frös in förra gången. Hoppas det blir bra. På lördag får jag trådisar från granntråden på besök, så då ska de ätas, så de behöver bli goda.

AM, hur var den där restaurangen du var på i fredags, eller om det var lördag?

BS, jo, det är ju det det är-många av er som sagt det menar jag. Och därför blir det lite ståpäls när det kommer sådär utifrån, av någon som inte alls känner mig, men ändå tänker i de banorna.
Hon har ju egna erfarenheter, så hon är ju verkligen intressant att prata med i saken.

Klockarbol, jag säger som AM jag. "Run Klockis run!" Och kramar ska du ju ha såklart. Förresten är du när helst du känner att andan och önskan faller på, välkommen att hälsa på i mitt hus. Här kan du låsa in dig ett par dar i eget rum, eller hänga med mig, vilket du vill. Bara så du vet.

AM, vi hade en kanonkväll, med början hos en av tjejerna, med bubbel och löjrom och hela killivitten, sedan 8 rätter på Mancini och det var jättegott och trevligt på alla sätt. Jag har egentligen bara en invändning, och det är att det var tre av rätterna i rad som hade tryffel som hyvlades vid bordet-jättefint och gott och så, men det blev för mycket med tre i rad. Hade hellre sett någon annan huvudsmak på den tredje. Men jag går gärna dit igen.
Fast jag har ju kvar att pröva så många andra också...Den där franska du tipsade om, är jag väldigt sugen på att ta nästa gång tex. Och så skaldjursplatå såklart. och och och
Herregud! Jag måste verkligen hitta ett jobb, så jag kan ha lite sådant där i mitt liv. det är ju så trevligt!
Och snacka om att en helkväll med nära vänner och många skratt ger energi på kontot!

Detsamma AM!

Här pågår rejäl städning och det är såååååååååååååå tråkigt nu, för jag kom av mig. Jag visste att det skulle gå så, ändå satte jag mig ner... Och tanten är här så jag känner mig helt manglad, med ryggont och hela baletten, så jag hade gärna hoppat till imorgon, med färdigstädat-för då kommer trevligt folk och då ska vi äta kräftor.

Nu SKA jag gå min promenad, och därmed slutmaskat! *tar fram lite jävlarannamma ur någondjup gömma*

Annars blir det grillning ikväll. Det känns liksom lite självklart i solskenet. Galet varmt!
Fredagsskål!

Ååååååh vad trevligt det är att sitta uppe och prata och pata och prata med ansiktena på dem man pratar med alldeles levande framför sig och höga skratt som ljuder genom huset.

Och Åååå vad trött man är nästa dag, när man varit uppe nästan hela natten...

Och vad konstigt det är, att när man haft just trevligt, så gör den där segheten i skallen ingenting. Utom att man inte riktigt orkar tänka ut svar på läxan som egentligen ska vara klar imorgon.

Det är då man skulle behöva vara begåvad med en gnutta disciplin och plikttrogenhet.
Men jag tror det är helt tomt på det idag.

Men jag har plockat alla mina äpplen och gått nästan två timmars promenad. Kan man ge förken ett äpple istället för läxan tro?

Kikar in innan jag svimmar ner i sängen. jag är så trött att jag undrar om jag håller på att bli sjuk, men det är väl antagligen bara helgens nattsudd som betalar sig.
Idag har jag försökt meka lite med min bil-det är inte mitt starkaste kompetensområde, om vi ska uttrycka oss milt om saken. Men jag försökte iallafall. Äpple till mig själv.

Imorgon ska jag till Kalmar på mammografi. Vilken otroligt trist anlednig att åka dit!
Det råkar märkligt nog sammanfalla med att sambon ska på rättegång som vittne, så vi åker dit bägge två. Det får ju bli en sushilunch då, så man sätter lite piff på dagen åtminstone.
Nu ska jag krama min son godnatt och tvinga min sambo att massera min nacke en liten minut. Det borde gå att förhandla fram, eftersom jag ensam plockat av all frukt från det dignande vinteräppelträdet.
Kram på er , jag återkommer när de klämt färdigt mina stackars tuttar....

Hej tjejer!
Jag har legat två dagar med migrän. En mycket effektiv "stopp-gå och lägg dig-åtgärd som min kropp tar till ibland. Ofta i de mest onödig situationer, tycker ju jag själv då. Men , inget man kan påverka utan bara lyda.
Statistiken på mina promenader blir således rätt dålig nu, den här veckan, tänker jag genast då.
Annars känner jag att det bara är en rätt naturlig följd av att en massa nytt börjat.

Igårkväll skulle jag skjutsa sonen på hans dans och så handbollen, och det gjorde jag (fast jag undrar om det är så bra att köra bil lite sådär halvdimmig egentligen...)
Men promenerandet jag hade tänkt mig, det uteblev. För jag har sällan sett en sådan regnridå som den som kom fanades igår.! Herregud! Det blev bara en vägg av vatten! Och vindar så det inte gick att slå igen bildörrarna utan att luta sig mot dem. NU är det definitivt höst, mina vänner.

Sambon jobbar både dag, kväll och natt idag, i någon slags "det finns inget olk"-hysteri, så sonen och jag har eget fredagsmys. Vi planerar fotboll Sverige-Finland, Idol och att tina de 18 kräftor som ingen orkade äta upp förra helgen.

Vad ska ni göra?

Jag är här! *vinkar*