Oupsie - Jag förstår (tror jag) lite hur du känner, jag var helt nerkörd psykiskt under graviditeten med S, det blev inte alls som jag tänkt mig och jag fick krämpa på krämpa och jag försökte kämpa på, men det är ju så tungt när kroppen protesterar för fullt och psyket inte är topp. Jag skrev inte så mkt här inne om det eftersom jag kände att jag "inte fick klaga", men jag mådde sjukt dåligt psykiskt vid flertalet tillfällen, jag bara låg och grät. Jag tyckte tyvärr inte alls det var roligt att vara gravid Sen att jag blev stor som ett hus gjorde inte heller saken bättre, jag kände mig så ful och oattraktiv och kroppem begränsade mig. Det var tufft. Det sjuka är att jag fattade aldrig hur dåligt jag mådde förrän efteråt, jag fattar inte att ingen hjälpte mig, men jag var nog duktig på att dölja mkt utåt och maken visste väl inte hur det skulle vara. Barnmorskorna på förlossningen blev lite chockade när de såg vilket skick jag var i (kroppsligen) Så jag är iaf glad att höra att du lyft problemet och att ni jobbar aktivt med det. Bra att både maken och BM verkar vara bra. Vad jag ville säga egentligen är att du är inte ensam! Och man måste inte tycka det är roligt. Min BM sa till mig att majoriteten av alla kvinnor hon träffat på tycker det är jobbigt att vara gravid, men det är inget man pratar om. Allt ska ju vara så rosa, fluffigt och gulligt *spyr*
Sen är det värt det, jag lovar! Tom jag som blev blåst på konfekten tyckte ändå att de där månaderna av lidande var så värt det när jag fick se S Att något så fint funnits i mig. Och min enda tvekan att bli gravid igen var egentligen om psyket skulle palla med att förlora ett barn till.
Hoppas inte jag har skrivit något tokigt nu, i sådana fall ber jag om ursäkt redan nu, jag menar bara väl! *kram*