Hej S2011: ja vad svarar man på dina frågor ...? Får man fråga varför ni ändå beslutat er "för att äta kartan till slut och sen inte förnya receptet" så att säga? Är det för att era vänner börjar skaffa barn? Eller är det ändå så att ni VILL ha barn?
Varför skaffar man barn egentligen? Det är en helt omöjlig frågeställning som alltid gör mig yr. Är det själviskt? Elelr osjälviskt? Människans drift är att fortplanta sig - det är en sak. Lever man sedan i en relation med sin "själsfrände" så är det ju så att "kärlek VILL barn" - oftast . Man "vill" blanda ihop sina gener med den mest älskades - eller i alla fall dela föräldrarollen med den man älskar, alldeles oavsett HUR barnen kommer till en (planerat tandborstsex, hoppsan!, provrör, adoption ... etc).
Oavsett vilka motiv man har för att skaffa barn så ska man vara på det klara med att livet aldrig mer kommer bli som det hitills varit. Man ska vara beredd på att hädanefter inte kunna/vilja sätta sig själv i första rummet. Man ska vara beredd påa tt kanske inte få sova en hel natt de närmsta sju åren utan att ordna barnvakt och resa bort från barnen - man vet aldrig vad det blir för barn. Man ska vara beredd på ekonomiska avbräck och på mindre eller större kriser i förhållandet. Att få barn tar fram både ens bästa och värsta sidor skulle man kunna säga.
Lämna tillbaka ditt barn - det tror jag inte att du kommer vilja när du väl drabbats av moderskärleken
men det finns stunder då barnen är väldigt billiga om man säger så. Även mannen i ens liv, som man skulla ha kunnat gå genom eld och vatten för ett par år tidigare, kan man ibland vilja rea ut på närmsta loppis. På grund av dumma saker som sägs sömnlösa nätter kring en spjälsäng, typ.
Att få barn är heller ingen skönhetskur, viktmässigt, hudstrukturmässigt, hårmässigt ... Man blir oftast lite fet, får bristningar, något elelr flera åderbråck och "muffintop" om man inte hade det förut, finnig kan man bli, lite lätt hårlös ett par månader efter förlossningen. Detta kan låta konstigt: Men det är värt det! Man kan gå ner i vikt sen, håret växer ut, det ordnar sig. Och dessutom så har man något som är lite viktigare att fokusera på (även om jag tycker det är viktigt att ta hand om sig själv OCKSÅ)
Om du som eventuell blivande mamma är osäker på om du verkligen vill ha barn så hoppas jag att din sambo och du pratar om det? Hur känner han? En osäker mamma-to-be kan peppas ofantligt om hennes partner är babygalen. Men om båda är ganska osäkra ... då tycker jag ändå att ni ska vänta ett tag, tills det riktigt suger i bebiscentrum i hjärnan (eller var nu centrum sitter).
Hoppas du förstår hur jag menar och att du inte har somnat halvägs in i mitt lite för långa inlägg