Jag pratade med läkaren i eftermiddags. Det var inga positiva bedömningar. Mitt hopp om ett barn är slut. Och jag vet inte hur jag ska bära det. Och inte hur jag ska orientera mig mot något annat heller.
Han sa visserligen att han inte säger nej till ett ytterligare försök ifall vi absolut vill, men att det "ser oerhört tufft ut" och att prognosen är urdålig nu jämfört med första försöket, därför att det blev så dåligt utfall på antalet ägg och att embryodelningen blev så låg. "Så fler försök är inget jag tänker pusha för, men jag säger inte nej heller, men ni måste veta om att då är det väldigt chansartat. Det kommer visserligen fall hit där det ser synnerigen hopplöst ut och ändå får de guldägget, men rent prognosmässigt så ser det här inte bra ut, och det verkar vara en åldersfaktor här."
Han bad oss prata igenom det här noga och återkomma. Men så som vi skrikit här i ångest och panik till exempel inatt, (mest jag) så lär det dröja innan vi kan prata igenom på något vettigt sätt. Jag vet att min sambo tycker att jag ska gå vidare nu. Att vi har massor att vara glada över ändå, och att det sårar honom oerhört att jag just nu inte kan se någon mening med någonting alls. Och att försöka få fram 22 000 kr som vi absolut inte har, till en ren desperat chansning till, för att jag ska kunna stänga kistlocket sedan en gång för alla, det kommer jag aldrig att få gehör för. Egna fortsatta försök, med den stängda äggledaren och en äggreserv som tycks ta slut nu, tja, det känns ju verkligen inte som något rimligt hopp över huvud taget.
Så jag längtade, väntade, hoppades och trodde i tio år. I mörkaste stormiga november blev jag tvungen att vakna. Min väg var ett villospår, och jag vet inte hur jag ska komma hem igen. Allt annat som jag satte åt sidan för att familj var det jag ville och spelade mina kort på, mitt förra liv som jag lämnade för att vi skulle göra plats för att bli den familj jag hela tiden tänkt mig. Vad ska jag göra nu?
På fredag ska jag till AF för samtal om min jobbframtid. Jag vet att jag kommer att börja storgråta och jag kommer att prata rakt av med henne om att jag undrar om jag kanske borde vara sjuksrkiven en liten tid, så att jag kanske kan få ordning på att sova, äta och klara av att gå ut, och kanske prata med någon. Jag vet inte.
men att hålla på med jobbansökningar och intervjuer känns just precis nu helt övermäktigt.
Jag vill skrika rakt ut. Jag vill hata min sambo för att han så länge tyckte vi skulle vänta. Jag vill skalla mig själv för att jag inte fattade för fem år sedan att man kan få privat hjälp. Men vad skulle det hjälpa?
Jag får ändå aldrig mer känna de små buffarna och sparkarna inom mig. Ingen liten hand kommer någonsin mer att behöva just mitt finger. Och jag får aldrig mer det första tandlösa leendet eller känna doften av babyhår.
Men mest av allt, får jag aldrig lära känna den jag alltid trodde skulle komma. Vi får aldrig skratta ihop och det blir inga minnen att måla livets bilderbok med.
Jag är så överjävla ledsen så jag kan aldrig någonsin beskriva det.
och omigen skäms jag över hur jävla melodramatiskt allting låter.