Välkomna till Tivoli Empatia!
Å så lite råd skulle jag vilja ha, vad gör man med föräldrar som anser sig ha "rätt" att träffa sitt barnbarn? Jag vill ta det lugnt med besök och att vi ska få lära känna varandra och tom överläkaren som snittade mig sa det det sista han sa innan vi åkte hem att vi bara skulle vara vi nu, de andra fick vänta. Våra föräldrar fick sig en snabbtitt på BB sen fick de komma samma dag vi kom hem och hälsa på.
Dagen efter var svärmor här med ursäkt att hon skulle lämna en morotskaka som vi skulle bjuda alla besökare på (hon fattade inte att vi ville landa och inte ville ha besök uppenbarligen) Maken påpekade att det kunde vara bra om de ringer innan i fortsättningen eftersom vi kanske vilar eller helt enkelt är upptagna (vi har haft det här tjafset förut, de tycker INTE de behöver meddela sig innan de kommer till oss, de har all rätt att bara dyka upp) Svärmor tog det inte bra såklart.
Min mamma började tjata vid första telefonsamtalet om att de ville komma snart igen. Jag känner mig kvävd och säger att de får tagga ner och SÅ mycket händer inte. Då blir hon sur och säger att lördagen efter tänker de komma oavsett för att lämna en av våra katter som de haft.
Dagen innan midsommar ringer svärföräldrarna och säger att vi får höra av oss när vi vill att de ska komma igen. Jag känner att äntligen har de fattat och känner mig lättad! I måndags när vi precis lagt oss för en eftermiddagsvila alla tre så ringer det på dörren och där står svärföräldrarna oanmälda igen! Maken insåg att jag inte uppskattade det och gick ut och sa att vi vilade och att de inte fick komma in och att de får höra av sig innan. Då svarar de, att ja men ni ringde ju aldrig så då kom vi ändå! Charmigt...Maken gick då in och hämtade L för att de skulle få se henne iaf och jag blev jätteledsen och arg och kände mig kränkt och grinade. Jag tycker inte de skulle fått träffa henne bara för att få dem att inse att de kan ringa innan (de bor 10 min bort)
Usch, jag får panik, jag vill inte känna mig trängd i mitt eget hem. Vad gör man? Jag förstår att vissa skulle uppskatta sådant engagemang, men jag vill ju njuta oss själva först. Jag är inte beredd på att släppa in någon annan än.
Idag när maken pratade med svärmor så erbjöd hon sig att komma hem till oss och gå med L på långbarnvagnspromenad på dagen. På dagen sover hon ju, det är ju i sådana fall på nätterna vi vill ha hjälp, så "hjälpen" är ju bara hennes ursäkt att få vara med L själv och hon är två veckor!!!
Hjälp?