Hej hopp!
Nu är jag hemma igen efter en helt fantastisk vecka i Korea! Jag har blivit omhändertagen som en prinsessa, jag har nog varit överallt och varit på fler fina restauranger än vad jag sammanlagt varit på i hela mitt liv innan. Det var på något konstigt sätt sorgligt att åka hem, trots att jag saknade Stora och Lilla!
Ett ställe gav mer bestående intryck än de andra av de jag besökte och det är DMZ - den demilitariserade zonen mellan Nord och Syd. Det var väldigt gripande att gå omkring där och tänka på hur det varit och är för folket i länderna, får mig verkligen att tänka. Att dessutom få besöka det i sällskap med en trevlig korean som pratar bra engelska gjorde att besöket nådde en extra nivå eftersom vi kunde prata om platsen och han kunde ge lite mer "insideinfo" än den info som fanns att tillgå. Spännande, skrämmande men hoppfullt kan man nog sammanfatta alltsammans som. Vi var också nere i en tunnel nordkoreanerna grävde under DMZ för att försöka ta sig in i syd, man har funnit 4 men tror att det finns ca 20 st...
Dorasan station var också en märklig plats, en helt ny, fullmatad, organiserad tågstation som står tom och öde i väntan på att gränsen ska öppnas och tågen ska gå. "A monument of hope" utan dess like.
MUGGLAN!! Måste ju också få säga grattis till flickorna och få glädjas med dig! Jag har läst om deras ankomst och om din lycka och det glädjer mig så!! KRAM!!! Om du vill/kan kanske det kan komma någon mer bild så småningom? Vill gärna se mer av de små sötnosarna.
Nu ska jag kanske lägga mig, min kropp har inte riktigt vant sig vid tidsomställningnen. Jag är sjukligt trött. Och då sov jag ändå i Köpenhamn i natt. Kom dit kl 22 lokal tid (05 Koreatid) och var så trött att jag nästan lipade. När jag satt på flyget i Frankfurt och vi fick vänta på starttillstånd var det värst. Då trodde jag att jag skulle få ett spel alternativt falla ihop i en hög av tårar och snor. Men jag samlade ihop mig och klarade det.