Välkomna till Tivoli Empatia!
Men jag måste säga att trots att jag nu mer frekvent får stressoro över framtiden så inser jag hur lyckligt lottad jag ändå är. Imorgon flyger en av våra bästa vänner till San Fransisco för att operera sig. Det är min vän som jag berättade tidigare som fått en hjärntumör. Vi träffade dem i helgen och trots att det var trevligt som alltid, så kändes det mycket mycket märkligt också. Och liksom vemodigt. för vi VET ju INTE alls HUR det kommer vara med vännen nästa gång vi ses?!?!?!
Om hon kommer att vara "som vanligt" bara utan sina jobbiga symptom.
Eller om hon kommer att ha förlorat förmågan att tala?
Eller om det går som värsta scenariot vilket är att hon kommer att ha förlorat förmågan att själv förstå andra....!
En sådan ångest inför en sådan operation kan jag inte ens ta in.
Men utan operation kommer hon bli oerhört dålig (hon är redan väldigt dålig periodvis) och risken för att hon inte klarar sig alls är stor.
Självklart tänker jag även mycket på henne och hennes man just nu. Och ytterligare oro över dem.
Men jag hoppas. Det bara MÅSTE man göra. Hur skulle man annars kunna leva... ?
Jaja, nog nu.
Känner mig ganska urlakad.
Hoppas kunna koppla bort alla tusen tankar och bara se ngt lätt på TV....
Stor kram till er alla från en lite smådeppig Sweetan idag....