Vad mycket fina berättelser. Jag har själv haft ett par längre förhållanden bakom mig, testat på att vara sambo i flera år, och kämpat med långdistans, med jättefina killar som jag älskat men aldrig kännt mig helt tillfredställd med. Men eftersom jag aldrig trott på den rätta utan på att ett förhållande bygger på vilja, "är man två vettiga människor så ska det fungera" var mitt motto. Tills jag träffade min m2b.
Vi hade gemensamma bekanta och hade träffats ganska många gånger innan, men vi var båda i förhållanden då. Jag tyckte alltid att han var en riktig drömkille, men tänkte aldrig tanken att jag skulle vilja ha honom. Tills en fest då våra ögon möttes tvärs över rummet och vi bara visste. Dagen efter tänkte jag att det bara var en engångsgrej och var rädd att det skulle kännas pinsamt, men när vi pratade sa han att han trodde det var meningen. Jag tyckte han var lite knäpp, men upptäckte att jag inte kunde sluta ringa honom och vi bestämde oss för att ses, och jag hade mitt livs bästa fika. Jag upptäckte att den här människan som tidigare funnits i mitt liv som en ytlig bekant var charmig, rolig, smart, alldeles vansinnigt snygg och vi hade så otroligt mycket gemensamt. Ett par veckor senare visste vi att det var vi för alltid. Det var som att vi var gjorda för varandra och vi träffades vid precis rätt tidpunkt. Förälskelsen knockade mig totalt, jag hade ingen aning om att något kunde kännas så starkt. Vi ville bara vara med varandra och flyttade ihop nästan direkt. Redan efter 8 mån friade han och jag blir fortfarande lika lycklig av att se hans ring på mitt finger. Han orkar med mig alla mina dåliga dagar, han lyssnar och vågar alltid säga vad han tycker, han utmanar mig och får mig att utvecklas som människa. Jag känner mig sedd och älskad, och han finns alltid där för mig. Jag har insett att det inte "bara" räcker med vilja, är man inte rätt för varandra så går det inte. Då orkar man inte när det blir för jobbigt. När VI har krisat, och jag har tyckt att han är den dummaste och jobbigaste människan i hela världen, har jag ändå älskat honom precis lika mycket. Den kärleken jag känner för honom känns nästan som en urkraft, den är så djupt bottnad i mig att jag verkligen vågar tro på att oavsett vad som händer kommer jag aldrig släppa taget om honom, jag vill alltid finnas vid hans sida. Det är stora ord, men jag kan inte beskriva det på något annat sätt :)
