4e juni 2011

Det är det här som kan göra bröllopsplaneringen stressig, man försöker ordna det så att alla ska bli nöjda och ha det roligt och så har folk mage att börja klaga innan festligheterna ens har börjat
Förstår att det känns tröttsamt Semlorna! Varför kan folk inte bara säga " Åh det är så kul att vi blev bjudna, om ni behöver hjälp med nånting så kanske vi kan hjälpa till...var inte rädda för att fråga oss " ?
Varför kan en del inte tänka längre än näsan ( det egna jaget) räcker? Trist som tusan!

Oh hjälp, jag har inte sett det som 14 veckor utan som lite mer än 3 månader...Det känns lättare att hantera om jag tänker 3 månader....Hjälp!

Det är just det, att det är mer påtagligt om jag tänker i veckor istf månader...då blir jag nervös och helt plötsligt känns det som att vi inte kommer hinna ha ha ha....

Vi har detta kvar: beställa ring,träffa prästen,fixa mannens kläder, beställa tid hos frissan.beställa blommor, träffa fotografen för att bestämma tid och antal bilder etc, min klänning ska ändras lite så det blir väl ett par rundor hos sömmerskan,beställa placeringskort och festprogram, bestämma menyn och meddela antal gäster till Fredgagården , bestämma tårta, det är egentligen ingenting som är akut och den del kan jag göra på nätet (placeringskort tex)  men nu när jag ser allt jag skrivit så får jag panik och undrar hur vi ska hinna allt!

Det känns som att det är så mycket som kräver tid (tid att träffa präst, tid att träffa fotograf etc....och jag har väldigt svårt att få gå ifrån jobbet och jobbar till efter 18 många dagar och efter 18 verkar det vara svårt för fotograf,präst,florist etc att kunna ses...jag blir så stressad av detta - just att jag kommer behöva gå ifrån jobbet...och att det ska tjatas på en trög motvillig chef (som är världens ungkarl och inte förstår ett dugg av att planera bröllop)
Jag försökte förresten få beställa buketten häromdagen men floristen tyckte att vi skulle återkomma när det var ett par veckor kvar till bröllopet

Nä det är just det, vi har inte flex på mitt jobb,verksamheten är en sådan så det måste planeras in i minsta kvart och flex fick dom ta bort då det inte fungerade. De som planerar verksamheten måste kunna lita på att det finns ett visst antal personer i verksamheten, som sagt ner till minsta kvart...Supertrist just i såna här lägen

Åh herregud hur ska jag klara av vigseln utan att börja storgråta? Satt nu och tittade på gudstjänstordningen för vigsel på svenska kyrkans sida....och började storgråta av lycka
 Som att det var först nu jag fattade att vi ska gifta oss, att det är VI, jag och sambon, som ska stå där framme vid altaret och gifta oss
Oj oj oj jag kommer gråta när vi går in i kyrkan, kommer inte kunna titta på min mamma, moster, syster eller svärmor eller min tärna (hon kommer gråta så fort musiken börjar, det vet jag, vi var på en kompis bröllop för ett par år sedan och så fort musiken började så grät vi bägge två....) Hur ska det gå till? Jag gråter ju nu, hemma framför datorn

Jag är också stressad över att m2b inte är stressad

Jag är stressad över att vi har att göra och över att m2b inte är stressad och över kommande möhippa och över att jag inte bestämt om jag ska sminka mig själv eller inte och tänk om det regnar på bröllopsdagen.......hur gör man då för att inte få gräsfläckar och lerfläckar på klänningen?
Tittski: har endast 45 min lunch på jobbet och ska jag ha längre lunch så måste motvillige chefen godkänna det utifrån hur verksamheten är just den dagen och det går oftast inte att bestämma förrän den dagen så att planera möten i förväg går inte....

Börjar jag bli bridezilla?

Hade en hemsk mardröm om just regn och lera förra helgen så det är väl det som spökar Och nånstans är det ju så att allt annat kan man ju påverka mer, men vädret kan man inte råda över....
Så det är mina bröllopsnerver som spökar, det jag inte kan påverka alls är ju vädret och då blir det just det som jag nojjar över...
Gummistövlar funkar ju, det har du rätt i Det är egentligen mest fotograferingen som jag tänker på, vill ha den utomhus och hatar tanken på att behöva ta bilderna i fotografens studio pga av vädret. Egentligen kan det bli precis lika bra bilder i hans studio men jag har fått för mig att bilder utomhus är finast
Vi har middagen inomhus som tur är, annars skulle jag nojja ÄNNU mer

Mitt jobb är bra på många sätt och jag trivs egentlgien med både arbetsuppgifter och kollegor och vi har en del bra förmåner men just detta, avsaknaden av flex, den minutiösa planeringen med bemanningen ...det är nackdelen med stort N och just nu stör jag mig extra mycket... Bridezilla? Jag?

Jag tror jag hänger med i tänker kring dekoratiner och dukning Jag skulle köra på det första du skrev, alltså vitt täly, vitt porslin, svarta dukar, vinröda dekorationer - blommor och konfetti och svarta och vinröda ballonger...låter jättefint!

Jag förstår precis hur du känner! Även om man absolut vet och förstår att andra har nog med sina egna liv så kan det kännas ensamt ibland, speciellt när det gäller sånt som ens m2b inte "kan" eller ska hjälpa till med (som klänningen eller i ditt fall även ringen). Just sånt där som att bestämma dukning tex...min m2b har inte heller koll eller vad man säger, han har inte öga för sånt, inte alls. Han tycker att allt jag föreslår är fint   Å andra sidan är det lite som om jag provar kläder om vi tex ska ut och äta...då tycker han att allt jag tar på mig är jättefint....."Allt du tar på är jättesnyggt älskling" Jo, det är ju bra men om jag vill ha smakråd då? 
Jag kan ibland känna det som att  allt med bröllopet är på mitt bord, som att gästerna kommer tycka att det är just JAG som har ansvar för att det blir bra och trevlig för alla, som att "allt ansvar är mitt" eller som att "ingen mer än jag bryr sig" om sånt som tex dukningen eller klänningen...
Och visst, det kanske bara är JAG som bryr mig (gästerna kanske inte kommer bry sig ett dugg om dukningen eller blommor eller nåt annat som jag nojjar över, vem vet? ) men det är ju kanske inte själva dukningen eller klänningen eller vad det nu är som man vill att tärnan eller andra ska bry sig om utan mer att tärnan (eller andra)  frågar lite hur det går eller bara visar lite intresse....
Just nu när det börjar närma sig så börjar kanske även nervositeten komma och det är ju just då man vill ha lite stöd och smakråd även om det är sånt som man mycket väl "klarar av" själv. Man ser fram mot bröllopet så mycket och det betyder så mycket för en så man blir nervös och vill känna stöd av andra. Precis så som det är med andra stora händelser i livet, man blir nervös när det närmar sig och vill ha stöd även om man klarar det själv egentligen.
Är dina tärnor gifta själva Tittski? Hade dom i så fall planering av bröllopet långt innan? Hade dom små bröllop utan så mycket planering innan? Jag tänker att om dom inte är gifta eller inte hade så mycket planering innan eller om det är länge sedan dom gifte sig eller om dom inte är gifta så kanske dom inte riktigt vet hur det känns?
Jag är rätt ensam bland våra vänner om att ha planering så långt innan som vi hade ( ca ett år), många hade typ ett halvår innan eller ett par månader eller är inte gifta och det känns lite som att dom inte kommer ihåg hur det känns innan....eller så är det bara JAG som är överkänslig för att jag börjar bli nervös?