Daa, iförrgår var jag på Olmed i Kalmar med min son och han fick springa på löpband, stå på glasskiva och bli scannad om lilla foten, allt för att reda ut varför han får så in i den ont i hälarna efter träningar och matcher. Han har nu fått nya skor och snart ska vi dit och hämta de inlägg som ska göras särskilt för honom. Jag stod där bland alla smarta saker de har för att avlasta, stötta och hjälpa upp knasande kroppar. Och då tänkte jag väldigt på dig.
Måndag var förresten en förträfflig och härlig dag, då vi hade FLYT hela dagen, med allt sådant där som annars likaväl kan krångla.
Vi fick en återbudstid, så vi fick komma till de där ortopederna samma dag.Jag hann avverka mina långpromenad innan vi behövde åka. Min son fick ledigt från skolan efter lunch-han var salig! , jag hittade på gatorna i Kalmar och fann parkering och hade nog med mynt i fickan för biljetten. Hos ortopederna hittade vi skor som satt som ett smäck-och var på halva priset!
Då provade jag för egen del också. Och eftersom jag har små fötter, envisades jag med att hon skulle leta bland juniorstorlekarna. Det sista paret blev mina och så hade vi plötsligt hittat riktiga löparskor för både mig och sonen för 350:- paret. Och så fick sambon ett par han behövde -så jag slipper se honom på stan i foppatofflorna mer, de var också halva priset!
Sedan åt vi sushi på stan och min son hittade ett X-box med limited edition på rea, och fick lov att -äntligen- använda sina egna sparpengar och köpa det.
Vi hade verkligen en helt underbar eftermiddag med massor av trevligt samtal i behaglig ton,även om sådant som annars brukar rendera suckar och stön.
Sådär skön var hela dagen. Ända tills vi kom hem och jag satte mig med sambon för att pejla av läget inför alla räkningarna.
Jag vet ju hur allt är, men alla sådana där överraskningar som "jahaaaaaa, nähä, får du inte den ersättningen förrän nästa månad...då fattas ju alla de tusenlapparna..."
Det matar ögonblickligen det lilla orosdjuret som bor i magtrakten och känslan när den lilla inkräktaren gnager frenetiskt är ungefär som jag företsäller mig cancer.
Man sover så förjordat dåligt med det där gnaget. Och det blir inte bättre av att man nästa dag ska på möte med AF/FK och prata om "sin situation". Då måste man ju tänka ut något smart att säga tycker man, och grubblar och vrider på allt och sina tankar hela natten.
När då sambon försover sig och väljer att ringa sina kollegor inne i sovrummet istället för nere i köket, så vaknar man med ett ryck och då är det ljust, fåglarna tjuter för fullt och det är lika bra att stiga upp och ta en dusch. Det är då det inte finns något varmvatten eftersom ingen eldat i pannan dagen innan....
Ja ni fattar, sådär olika kan två dagar vara. Det är då man går på sin promenad med hunden i släptåg och gråten i halsen och undrar vad det är för FEL på en egentligen, som uppenbart är helt svajig och instabil och totalt oberäknelig. Korkat nog ringer man då lätt upp sin livskamrat och tror -eller behöver-att han ska säga något varmt och skyddande att ta på den nakna själen så man känner att det blir bra, det ordnar sig, det är inget konstigt, det tar sin tid, det går upp och ner och att det går att tro på sig själv en liten bit till.
Naturligtvis skulle man i de lägena istället ringa sina väninnor. Och det gjorde jag sedan. Så efter AF-mötet gick jag på solskenspromenad och pratösning med min nya vän i stan. Så blir allt helt odramatiskt men fullt ut viktigt och den som också vet exakt hur det känns kan spegla och vara glädje, tröst, empati och energispruta allt i ett. Det märkliga är, att fast man båda har gemensamma mödor, så är det precis som i trådstarten-det jobbiga blir halvt!
Och när kvällen kommer och sambon kommer hem med en stor kram och inte en massa klumpiga ord, utan bara skickar över värme, så vet jag att han nog fatatr lite ändå och att jag hålller ett tag till och att det inte gör något om man ibland gråter snorgråt mitt ute på en promenad och tjuter "jag vill faktiskt inte vara med för jag orkar inte"
Andra känner också så. Sådan där andra, som jag tycker verkar både helt normala och dessutom kompetenta, begåvade och starka.