I vått&torrt när midvinternattens köld är hård
De sinnessjuka insalgen och den underliga parallella verklighet som min man tvingas vistas i på sin arbetsplats bara fortsätter.
Just nu är det anmälningar och rock´n roll med larm upp till högsta nivå typ. Pressen har skrivit lokalt här och det är möten, telefonsamtal och verkligen skarpt läge. När chefen vid ett sådant här allvarligt möte fick frågan om hur hon mådde och kände inför allt det här, sa hon bara "vaddå mår? varför skulle det kännas jobbigt? De ljuger." Och så var det inte mer med det.
Alltså, jag brukar vara försiktig med att missbruka (överanvända) begrepp som "psykopat" och annat, som populärt tas till bara man tycker någon är elak eller knäpp.
Men med den hrä personen undrar ja faktiskt. Hennes nivå av manipulation, okänslighet och fullständiga liksgiltighet/kyla inför hur något känns för andra, samtidigt som hon verkligen klarar att vara absolut trevligast i universum när det passar henne...
Ja, och så flög en gubbe på min man och skulle slå honom när de hade skiftbyte häromkvällen.
-Jamen DET är ju helt normalt, eller vad säger ni tjejer. Att ens kollega helt ut det blå som en blixt från en klar himmel rusar fram och tänker spöa en.
Sambon har det lite rörigt just nu kan man säga, och det snor en del energi här.
Det börjar nu, efter en helg av diverse samtal, krypa fram att den här gubben inte är helt stabil (nähä?! Det menar ni inte?!) och har gjort sådan här saker förr. Men, som vanligt på den här arbetsplatsen, finns inga anmälningar, inga dokumentationer eller bevis på vågot, utan bara en massa knöliga mattor med skit under sedan decennier.
Nu råkar ju just min man ha arbetat under rätt hårda förhållanden förr, och det kan jag ju säga, att går saker till våld emot honom själv, så är det troligt att de flesta kommer att tas med överraskning i fråga om hans kompetens att möta upp och sätta punkt. Han är både reptilsnabb, har tränat öga för situationer och stark som en jäkla oxe i sådana lägen. Ingen av oss har något intresse av att just den kapaciteten ska behöva avslöjas eller användas här, på vår lilla ort dit vi flyttat för att få lite lugn och ro från storstadsköret.
Vilket jäkla skämt!
Tack och lov fick sambo stopp på sig själv och adrenalinet under kontroll och åkte hem. Men alltså allvarligt talat-tänk er att någon på er arbetsplats faktiskt har tänkt slå er? Fattar ni vilken jäkla sjuk situation! Särskilt när de inte känner varandra, inte umgås, inte talar nämnvärt med varandra-och därmed absolut inte är osams eller har någon konflikt.
Ja det är lugnt och fint att bo på landet...