I vått&torrt när midvinternattens köld är hård
Blommis, om du skulle, i din fantasi för ditt inre, låta dig svepas med av din känsla. Om du där, skulle säga till den där positiva-måste-göra rösten att vara tyst just nu, att du bara vill känna hur du flyter/svävar/vandrar/rusar/susar/snurrar/lyfter/sjunker/väntar fram, helt utan mål eller mening. Hur känns det? Att vara i "tomrummet" där man inte kan fästa sig vid sina tankar, för då försvinner det, där, där man är ingen och man är allt?
för mig är det det heligaste heliga, och lyckas jag få tre sekunders fokuskifte, från kacklet i min hjärna, ger det rum till att känna storheten, litenheten; motsättningarna.