I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Yessss! *high five*

Ingis; hahaha, jag önskar maken kunde springa på dig, Blomman och Bruttan nån gång när han är så där vidrigt odräglig

Det här är inget försvarstal utan mer min teori, och jag känner ju ändå min man rätt bra:

Egentligen tror jag inte att han menar riktigt så som det låter. Han provocerar både mig och läkaren. Kanske han önskar att det vore så att kvinnorna i hans familj servade honom helt självklart utan bråk o protester, utan att folk höjde på ögonbrynen. För det hade ju varit rätt bekvämt för honom. Han minns hur det var hemma t ex där deras stackars mamma sprang benen av sig för pappan, min make och hans äldre bror. Tre mulliga mansgrisar som är som tre stora barn. Så dog hon också knall och fall 47 år ung. Jag har inte tänkt låta detta hända mig. Bara som en upplysning!

Jag tror också att när han ser hur hans kompisar som bor kvar har det, dvs de lever mest med grabbgänget, kommer och går hur de vill, reser hit och dit på jakt och fiskeresor och behöver inte ta annat än ekonomiskt ansvar för sin familj. Han ser och hör att deras kvinnor sköter all markservice och ifrågasätter aldrig att karlarna är borta på sina "arbets" och nöjestrippar. Själv har han anpassat sig till livet i Sverige där han måste hjälpa till både med barnen och husliga sysslor, där vi fram tills idag alltid har rådgjort med varann vad gäller resor och sånt. Han har tidigare inte, när han mått bra, haft några problem med att hjälpa till, han har tagit mer ansvar för barnen, han har inte flängt och farit av hänsyn till mig och barnen.

Nu har han börjat umgås och ha daglig kontakt per tel/skype med två gamla kompisar sen ungdomen som, precis som hans egen bror, lever sitt eget liv utanför familjen och jag tror han nu när han mår lite kasst känner att han skulle vilja ha det som dom. För han har börjat vräka ur sig såna där knäppa saker som jag tidigare nämnde, ifrågasätter varför jag ska kunna gå in på hans konto och se hans transaktioner (kanske jag behöver det eftersom jag betalar räkningarna), han vill inte svara när jag frågar vad det där stora inköpet var för något (men att han frågar mig är helt okej). "VArför ska jag behöva redovisa allt för dig?" Därav också den här resan hem efter nyår, där han anser att han inte behöver ha mitt godkännande för att åka. "Vill jag så åker jag. Du skiter ju i att jag vill att du städar här hemma, du drar ju iväg på kören ändå, så då¨kan väl jag dra iväg hem" Typ så. Han har plötsligt fått något slags frihetsbehov. Visst, det är okej för mig, men då ska det vara ömsesidigt. Jag ska kunna göra likadant. Vill han att vi lever separata liv, fine. Men JAG tror inte det är vägen att gå. Det är ganska farligt. Man ska ge varandra plats och man ska få ha en del som är ens egen, tex min kör och hans bandy. Men man måste ha en stor bit som man delar också. Det är min teori.

 

Nja, det vet jag inte... Egentligen är jag nog mest seg. Däremot är min kärlek till min man och mina barn väldigt stark.

Jag känner mig rätt labil just nu, jag bryter ju ihop ett par gånger per vecka och minsta lilla kan få mig att rasa ner i ett hål. Detta med maken påverkar mig så mycket att jag har problem med att sköta jobbet och det påverkar min hälsa. Tur som är så är de förstående på jobbet.

 

Här glömde jag tillägga att han innerst inne vet att det är fel. Men det är svårt att vända en kultur man växt upp i ryggen också. När han mår bra och är harmonisk så är det inga problem för honom att jag ska få ta lika mycket plats som honom, han servar mig och jag honom, vi hjälps åt. Det är däremot inte något som är inrotat i honom med automatik utan något som han lärt sig här i SVerige. Det är klart att när han mår dåligt så faller han tillbaka till det gamla invanda som är naturligt i HANS kultur, för det är ju mycket enklare så. Därmed inte sagt att han är berättigad till det.

 

Rödstrumpa eller inte. Jag uppskattar din insiktsfullhet ang det här med kultur och uppväxt, att det inte är några lätta grejer att ändra på Men jag gör så gott jag kan!

 

Så där upplever JAG mig själv faktiskt! Mitt i prick! Du har SÅ rätt i att ovsett om en person sårar med mening eller inte, så är känslan man känner ändå verklig och inte inbillad. Sen om den är befogad alla gånger är en annan sak. Man känner det man känner, punkt slut.

 

Oj, så gott! Klart du åt mycket, Bulan vill väl också ha julmat

INgis: Så enormt fina bilder!!! Busan är ju helt bedårande Och familjekorten är så fina. Nr 27 o framåt är helt fantastiska och Busan ser så himla nöjd o belåten ut där hon sitter mellan mamma o pappa! Vilken fin familj ni är ♥

 

Jag DET kan jag förstå! Måste vara omöjligt att välja. Alla kort är så himla fina.

Jag har varit hos Kinesiologen idag. Rent fysiskt ser det bättre ut, mentalt har jag en bit kvar innan jag är på banan. Men det går åt rätt håll. De gamla dropparna kan jag sluta med, nu har jag fått nya som mer beskriver MIN personlighet och den situation jag är i nu och ska tydligen hjälpa mig i detta.

Imorgon ska jag till kuratorn. Hoppas det känns bättre än förra gången. Hos kinesologen (som även är utbildad inom beteendevetenskap) känns det mycket bättre än kuratorn, han ger mig verktyg, tex positiva affirmationer (tror jag det hette), som kan hjälpa mig mentalt och mitt tankesätt och mönster. Det är det jag vill ha!
Plus att han ganska så omgående kunde läsa av mig, vilket jag inte upplevde att kuratorn kunde. Men, men, hon ska få en chans till imorgon.

Ikväll ska jag på körrep, det sista innan konserten. Oavsett om det betyder att maken ser sig berättigat till en resa till det stora landet i öster pga det. Men varsågod! Go ahead! JAG behöver min kör!!! Punkt slut. Behöver du din resa hem: ÅK!!!!!! Jag tänker dock INTE sitta hemma och ha tråkigt de dagarna (eller STÄDA, vilket han tycker), nä för fan... Jag ska gå på stor Trettondags jul tillställning på Folkan och svinga mina lurviga och umgås med folk och vänner. Barnvakt är redan fixad