Hahaha! Vilken skön snubbe Leksi!
Det kanske är lite sådan partyfeeling som fatts i min tillvaro...
Idag vaknade jag till ett av mina värsta migränanfall ever. Fyyyyyy satan vad det skar genom hela skallen! 
Jag kunde inte se, inte resa mig-fast det var jag ju tvungen till till slut för att kunna ta min medicin-och shit vad rädd jag var att det skulle hänga sig kvar hela dagen. Men det släppte! tack gode Gud! Och tack sambon som kom med kaffe. Kaffe i ett rejält svep och migräntabletten (eller rejäl dos Ipren eller Panodil) kan faktiskt häva huvudvärk om man är snabb nog-och helst kombinerar det med att vila någon timme. Tror jag sagt det förr, men det tål att upprepas.
Idag har jag rakat tassarna på Truls. Det blir så mycket lättare att hitta de små klorna då. Fast att BÅDE raka tassar OCH klippa klor, det är bara ett illdåd för mycket, om ni frågar Truls. Han sprattlar som en galning. Men jag vinner, om än svettig. Nu ligger han i soffan och kikar misstänksamt på mig och slickar emellanåt de numera hårlösa och kortkloade små fötterna. Det är mycket synd om och stackars honom. Det ser man tydligt.
Förra veckan fick han maskmedicin, så då bråkade vi om det också. Men, nivån på slagsmål med liten hund jämfört med kampen med kattorna är ju som att jämföra ett gräl om fjärrkontrollen med tredje världskriget, eller Greklands ekonomi. AAAAAAAAJ vad många tusentals klor och tänder de förbenade vilddjuren har när man ska spruta ner den äckliga Axiluren i halsen på dem! 
Men nu är det gjort, på alla tre djuren i tre dagar i rad. Det blev akut nödvändigt när jag blev bryskt medvetandegjord om att Truls visst hade hela magen full av mask. Vidrigt! Och massor! Hela bajshögen bara krälade kan jag säga, så ni får något att kräkas över ordentligt. 
Det är mysigt och underbart med husdjur.
Hallå?
Hallå hallå hallå alla tjejer som jag delat flera år av livet med!
Vad händer?
Har vi fyllt vårt syfte och nu när alla plussat (utom jag) och befintliga barn och upptagna liv tar massor av tid är trådlivet slut?
Nog för att man inte kan sitta här så galet mycket som vi (somliga av oss) gjorde i begynnelsen, men jag saknar det dagliga småpratet, där både det lilla och det stora rymdes. Numera tar det uppenbart en vecka att ens fylla en sida.
Ni har varit en kärngrupp i min tillvaro-kanske har jag tom avstått en del annat folk (som nya kontakter i byn tex) för att de inte behövts-jag har ju er!
Borde jag ha FB istället? Hur ska jag hålla kontakten med er-som jag ju gärna vill fortsätta ha påhälsningar av i stora huset?
Allt har väl sin tid-och jag är ju inte alls här som jag var förut-det är kanske rätt naturligt. men är det inte lite trist att det är så tyst i tråden?
Eller så är det bara så det blir när alla får mer omkring sig.
Eller...?
Lanovia, nämen jag fattar ju-och du är ju en av dem man ser här rätt ofta, så egentligen är det kanske inte barn elle rinte barn, sova eller inte som avgör om man känner behov av att vara här. . Jag tror lite att det blir som vi sa förut i sommar, att om man inte prtatat på ett atg, tycker man att man måste uppdatera lite ordentligt och så blir det en grej och så blir det inte av för man ska göra det när man har lite mer tid och bla bla.
Och dessutom så kanske behovet av att prata minskar över tid. Ärligt-nu är det inte kämpa kämpa, vänta, testa och allt det där som engagerade oss från början. Då är det ju något annat-det samtalet har gått vidare i, som finns kvar. Faktum är ju också att förr skrev många mycket på arbetstid-kvällarna brukar gå åt på hemmaplan.
Jaja, jag saknar oss bara. Thats it.
Har ni förresten koll på era inboxar? 
Mäh!
Här sitter jag i godan ro och skriver....
..och så *POFF* stänger datorna av sig-eller rättare sagt startar om sig-helt av sig själv! 
Då försvann ju allt!
Iallafall:
Ankan; jaha, så slås jag ännu en gång av hur snabbt alla andras graviditeter går...
och så klickar det till lite när jag påmins om att det finns andra små pojkar med samma namn som min. 
hihi!
Solde, min mamma opererades för gallan nu i torsdags. Fy för den lede vad mycket ont och bök hon haft innan dess! Hoppas inte kissen har det!
Daa, jamen just precis! Jag tror bestämt vi måste ta och eliminera en del av de där fällorna-ifall vi inte ska råka tappa bort oss i villervallan.
*funderar på vad man kan behöva för verktyg* Kofot, (eller kobein som det heter lokalt), rejäl avbitartång, fogsvans? Någon som känner att den behöver liksom s å g a s loss? eller räcker det med ett par spänner hetvatten så man tinar fram? Konstgjord andning?
...kladdkaka?
Fasiken vad mycket segare allt går när man är förkyld. betrakta gubben som snorig istf kräkandes.
Hela kroppen gör ont. Man kan inte gå på sjukgymnastiken ller sina raska promenader (springa ska vi inte ens nämna i sammanhanget). Laga mat orkar man inte och röja av i köket-inte heller. Det ser ut som Jerusalems förstörelse här. Som min mamma skulle ha sagt. (Min sambo tycker det är så himla lustiga uttryck-och gammeldags-som vi använder i vår familj. han tycker iofs att det är tillräckligt gammeldags att jag säger "jamen det här räcker ju till en hel måltid till" och då är ordet måltid något man inte använder längre. Ja, inte vet jag, jag är nog rätt blandad i mitt ordförråd...)
Kaffe smakar illa när man är förkyld. Bara en sådan sak!
Nacken känns dubbelt så tjock och huvudet som om någon tryckt på reset så man sitter nollad och tom i den stackars värkande bollen. För dum för att uträtta något som helst av vikt.
Vägen ner i källaren till vedpannan är lång som en golgatavandring-eller vägen till arbetsförmedlingen, för den som inte har så stor igenkänningsfaktor vid de bibliska prövningarna. Men, eftersom man fryser, måste man ju elda.
Så man stapplar ner i källaren och tackar sig själv för att man åtminstone investerade i den där luftavfuktaren, så det inte är fullt så ruskigt därnere i mörkret som det annars varit. Vedträna väger förskräckligt mycket mer när man är förkyld. Nästan lika mycket som ett helt träd faktiskt. När man burit en hel skog och huffat och puffat eld på den, så det dånar lovande om den välsignade värmemaskinen, klättrar man närmast utmattad upp för trappan igen och belönar sig med det nybrygda kaffet som man redan glömt hur illa det smakar. Kaffe är gott. Kaffe är livselexir och svart guld för resetade hjärnor och gamnacke med tjock värk. Så är det bara. Det är en grundpelare att alltid luta sig mot. En kopp kaffe hjälper.
Annars är man ju nästan sjuk!
Nä, djuren undrar nog ofta vad tusan vi sysslar med, vi som bestämmer över matskålarna. Truls tittar på mig som om jag vore fullständigt blåst varje gång jag säger att han inte får ha skorna. Vaddå får? Det är ju HANS skor-han måste väl få samla dem lite som han vill tycker han, och hämtar lugnt vidare tills nästan alla husets skor ligger på salsmattan. Inombords är han nog milt överseende med sin korkade matte.
Vad vill han kalla det för?
