Flamman min fina vän!
Det är allt en riktig dramatiker du är gift med. En dramaqueen av monumentala mått, med en självupptagenhet och ett offerbeteende som följer varje täbkbart exempel på klassik "Livskris och Gräset Är Grönare På Andra Sidan" och hela handlingsmönstret är "Bara Jag Flyttar Mig Bort Bort Bort Så Blir Allt Bra".
Jag ska ärligt och helt frankt säga dig vad som oroar mig mest just nu:
Att han ska köra hela det här racet och dra, skiljas, flytta, sumpa sina barn och hela den kalssiska killivitten....
...och sedan, när du precis börjar resa dig lite igen och kan andas, då kommer han tillbaka. På sina knän. Dödligt ångerfull. Kan inte leva utan dig. Saknar sina barn. Inser att han gjort sitt livs största misstag (och det har han ju rätt i)...och han gråter, du gråter, barnen jublar över att se honom och frågar "mamam, ska papap flytat hem igen" och så känner du all den kärlek och dragningskraft du hela tiden haft för honom...
...och så börjar allting om....
Det är inte min sak att säg när det finns hopp och inte. Inte tala om när vägs ände är nådd eller kunna veta när man ska ge upp.
Det är ingen som vet vad han menar och inte, vad som är sant och ej, vilket som är sjukdom, diagnos och kris, och vad som bara är ren simpel elakhet utan ursäkter och förklaringar. Minst av allt vet han det garanterat själv. Faktiskt.
Jag vet att människor gått igenom bottenlöst djupa kriser i förhållanden, kommit igen, förlåtit, börjat om. Saker kan förlåtas som man inte tror och ibland står man häpen över storheten i kärlek som övervinner allt.
Oftare väljs nog varsin väg. Oftare går man vidare, hittar ny kärlek och nya skäl att leva.
Oftare är det väldigt svårt att förlåta. och oftare får man heller ingen som verkligen ber en om det. Förlåtelse.
Iallafall så hoppas jag du och dina barn slipper den berg och dal banan som jag fruktar, för den kommer att äta all energi ur hela era liv om du väljer att åka i den.
(Jag vet det här för att en sådan man fannas en gång i mitt eget liv och jag tror det är min smala lycka att vi aldrig fick några barn, för jag var på sätt och vis förtrollad och förhäxad av honom. För svag inför mina egna känslor för att göra det jag visste var det enda vettiga-släppa honom.)
Sedan tänker jag ännu mer krasst: om du får möjlighet-se till att du får egen vårdnad om barnen! Eller dokumenterat att de ska bo hos dig. För just nu kanske du önskar att de skulle bo varannan vecka och delat ansvar osv. men Flamman, det har aldrig varit delat ansvar! Det vet du ju! Han säger det ju själv-han ville ha en hemmafru och en som skötte allt åt honom. Han vill bara göra det där riliga du nämner. med cykla, slalom och så. Sina diamanter och prinsessor. Pappa när man orkar och är stolt och en mysig pappabjörn. Vad jag förstår så har du hittills roddat allt med sjukdom, föräldramöten, utvecklingssamtal, städning och all planering, hela familjepusslet kort sagt, helt och hållet-eller i stort sett iaf, själv.
Det är inte något vidare stor idé att tro att det skulle ändras. Och då är det nog faktiskt bäst om du har så mycket eget inflytande som möjlig. För sådan JÄVLA röra som de där fäderna med den delade vårdnaden lyckas ställa till med med allt krångel och sina nya kvinnor, alla nycker och turer, alla käppar i hjulet...
Det här låte ju fruktansvärt, men i det perspektiv jag har, så kan det faktist vara bättre isåflall, att han flyttar tillbaka till Ryssland och flickorna får träffa hnom under mer "semesterlika"omständigheter. Än några av de alternativ jag livligt kan se framför mig.
Nej, jag borde nog knipa igen och hålla käft här, för jag blir så upprörd-över sådant som inte ens hänt ännu...
Hur som helst, jag tänker på dig hela tiden!!!
Jag ska inte hålla på och jiddra om hur du ska göra. Det kommer du att känna ut själv.