I vått&torrt när midvinternattens köld är hård
Imorgon ska jag göra ny MR-hjärna. Det känns jobbigt. Nu närmar det sig att få veta-och det vill ja ju, men ändå-vad kommer de att säga? Och hur länge från undersökningen kommer jag att få vänta?
Det hände sig en underlig sak hos sväronen. Vi hade just sett på skidor och jag bläddrade lite bland deras kanaler, hittade inget särskilt och var just på väg att säga "här" och ge den till sambon. Då börjar ett nytt inslag framför våra ögon och vi hör "jag fick veta att jag hade en tumör i hypofysen" och en kvinna börjar berätta om sina symptom och sin resa genom diagnos, behandling och till ett liv där hon blev bra igen.
Jag kan säga att tystnaden blev snäppet tystare i rummet och jag satt där som om någon hade slagit till mig. Helt oförberedd-det gick bara rakt in alltihop och jag får erkänna att jag faktiskt blev ganska skakad. Jag har ju hållit mig undan från att läsa för mycket, verkligen försökt vila i att det är bra att få veta och inte skrämt upp mig själv utan faktiskt varit förvånansvärt lugn.
Det var precis som om någon menade att jag skulle råka sitta där just precis då och hur sannolikt var det att jag skulle råka zappa just till den kanalen (som jag inte ens visste att de hade) mitt i släktkalas och på sonens födelsedag? Jag blev helt tagen.
Allt allt allt hon sa var precis som om jag skulle öppnat munnen själv. Det gick upp för mig med lite mer tydlighet att ett av alternativen på svar och besked är hjärntumör. Och att alternativen på besked antagligen inte är så kul de heller, om de nu inte säger det alltså. Att det är vnligt med livslång medicinering och så vidare. Och att medicinerna inte är någon hit vad beträffar biverkningar.
ja, alltså ,allt kom i lite mer skarpt ljus och jag insåg att lika sant som "men varför skulle det vara det värsta för just mig" är, så är ju det motsatt "varför skulle någon annan men inte jag drabbas" också sant. Det vore ju en slags storhetsvansinne att tro att skit bara drabbar andra.
Än så länge vet jag ju inget alls-och nu väntar jag med bävan och undrar hur jag ska reagera och hantera vad de nu än kommer att säga. Imorgon får jag ju inget veta iallafall-då är det bara undersökningen. Det känns helt surrealistiskt det här.