I vått&torrt när midvinternattens köld är hård
![](https://www.brollopstorget.se/Chatt/ikoner/smile9.gif)
Fick en återbudstid så jag har just kommit hem från ögonläkaren.
Tumören växer och trycker mer och mer på synnerven sa de. Nu börjar båda ögonen vara påverkade.
Alltså kommer de ifrån ögons sida att skicka remissvar att de anser att åtgärd är nödvändig.
När jag frågade om vad man kan gissa sig till i fårga om tidspespektiv, sa han att han tror typ april.
-APRIL! Det är ju NU, snart! Men herregud-ska de operera mig i hjärnan nästan genast? Jag måste väl först...*tittar mig omkring*...typ städa lite bland mina papper och ordna upp mitt liv och vara lite...beredd?
Tänka klart vad man vill ha sagt till de sina innan man ska sövas, så de vet det viktigaste ifall man inte skulle vakna mer. Vad skulle det vara? "käre blommannen, kom ihåg att byta lakan åtminstone en gång i halvåret. Käre Blompojken, gör altid dina läxor och ät din spenat..."
Va?
Nu ska jag äta världens brakfika med min son och kolla på Slottsprinten i längdskidor på TV. Man behöver smälta lite efter sådana här besök. Jag smälter gärna smaksatt med socker....
Leksi! Vad underbart att börja dagen med din förlossningsberättelse! GRATTIS till nya lilla tjejen!
Flamman; just ja-man kan tänka i procent också...det ska jag genast ta med mig som en variant av mina olika siffror och mål. Få se nu...jamen -10% för mig blir ju bara 0.5 kg över målet jag har till "normalviktig" på BMI-skalan! Ja där ser man. Vad bra jobbat-särskilt eftersom jag tycker just dec-vintern är värsta tiden att försöka gå ner i vikt.
Angående tidsbokning för operation har jag ju ingen alls bekräftelse på att det verkligen bli så snart som i april-det var bara en gissning från ögonläkaren. Men idag, när jag talat med neurologläkaren (det är han som liksom är huvudpersonen som ska skicka mig till Linköping) hoppas jag veta mer.
För jag knatade upp till medicin igår och satte press på att "nu vill jag veta saker" så hans jättegulliga sköterska ringde idag och när hon insåg hur mycket frågor som nu kommer upp, så sa hon "han får ringa dig i eftermiddag". Jag hoppas få komma till honom väldigt snart,(sköterskan hade inte ens fått aprils schema än, så hon kunde inte boka någon tid)
Men, i telefon idag tänker jag säga till honom att han får se till att lägga på ett kol genemot Linköping-för att DE bokar in en tid för själva operationen, är ju faktiskt mer brådskande (för de lär ju ha lite folk på kö förutom mig där) än att jag får komma till läkaren här-honom kan jag väl snacka med ändå liksom.
Och när ögonläkaren förklarade att den skada jag nu har på synfältet kanske inte försvinner efter operationen, utan kan vara bestående och att vi dessutom ser att den blivit värre, då känner jag plötsligt mycket mindre tålamod att vänta kan jag säga.
Men herregud! Vilken bamsetext det blev! Jag klippte ut samma sak som jag mailade till de anhöriga, så det är väl så det blir om man kopierar från mailen då...inte meningen! Jag inser att jag brer ut mig och tar nog mycket plats ändå, utan att skriva hur stort som helst!
Anne, jag tror det där kommer att gå utmärkt! Sedan får man nog som du säger räkna med en inkörningstid för de båda som ska vara hemma-de får ju lov att vänja sig båda två. jag tror dessutom att det är en större grej för den vuxne och att en hel del gnölande kan komma sig av att den som är "ny" på uppgiften själv är lite ängslig och kanske saknar den där mamman mer än bebis gör så att säga. Alltså "neeeej nu går det inte längre för nu vill han bara till dig!" funkar ju inte om mamman inte finns där. Och det i sig kan säkert skapa en del nervositet de första dagarna. När det infinner sig ett lugn hos pappan, tror jag det kommer för barnet också-de är ganska känsliga för vår egna sinnestillstånd på så vis tror jag.
På det stora hela annars, så är ju ett spädbarn egentligen mest beroende av att någon alls tar hand om det. skulle man hitta ett övergivet barn i skogen och ta upp det, mata, byta, trösta och ta om hand, skulle det ju antagligen ganska snabbt finna trygghet i just mig-hur obesläktad jag än är. Jag tror faktiskt inte att riktigt små barn liksom "saknar" på ett äldre barns vis. Det är nog mer reaktioner på nyheter som kan ställa till det. Alltså är det ju jättebra med tiden ni ska ha nu framöver och kanske kan det då vara extra värdefullt om du försvinner lite av och till då så att det blir mycket övning på just tröst och den där närheten de små behöver när de är trötta och man ska få dem till ro.
Ja, nu spårade jag ur lite i tanken här, men du kanske hänger med på hur jag funderar.
Klockis, man kan ändå-trots att det var en befrielse för den som fått lämna, få esig en kram när ens pappa just dött-här har du en kram! #====# med vantar, för det är så ininorden kallt!
Utöver alla andra stora saker i dagens trådinlägg, så måste jag bara berätta att:
Flickan som blev överkörd och har legat nersövd är vaken. Jag fick en bild i telefonen där hon sitter med bandage om huvudet men lägger pussel. Hon känner igen hela sin familj och har pratat.
Alltså fattar ni vilket helt otroligt mirakel det är? Man KAN inte var två år och bli överkörd över huvudet av en minibuss och överleva till att börja med. och att hon åtminstone hittills verkar ha klarat sig såpass välbehållen är ju inte riktigt klokt! Nu vet vi föralldel inte något alls om vad hon har för skador och kan få leva med för men, men man ser ju på den där bilden att det åtminstone inte är fråg om "vårdpaketgrejen" om ni fattar vad jag menar med mitt slarviga uttryck. HOPPAS nu att hon får bli så återställd att hon kan leva ett så normalt liv det bara går.
Jag kan faktiskt knappt tro att detta är sant!