Inlägg från: passionsblomman |Visa alla inlägg
  • passionsblomman

    I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

    Ingis-skön? Nej, jag är inte tillräckligt vältränad för att kunna påstå att det är skönt att springa-det är mindre av dösdkänning numera, men ganska mycket "här kommer jag på mina telefonstolpar till ben", mer än "ååååh här var det långa lätta steg"
    Men, nu är det gjort, och DET är skönt!

    En liten omelett med fetaost, skinka, tomater och färsk sparris var en god påfyllnad så här efteråt.

    Nu kommer strax Blompojken hem, och det ska åter tas itu med historiaplugget. Få se hur pass arg han är över det idag. Igår var han...ganska arg...

    Hvidis, jag undrar fortfarande över din rockring-använder du den? Är du nöjd?

    Ingis, den där städhjälpen din dotter har, är den något du kan låna ut?


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • passionsblomman

    Här är det inte något picknickväder. Det ser väldigt mycket ut som om kvällen kommer att innebära ett ösregn. Jag hoppas Blompojken hinner ha merparten av sin träning klart förts, för det är svalt nog utan att de blir sjöblöta också.


    Vi har fått vitsippor nu, men det är så kallt att de helt dragit igen kjolarna om sig, så de syns knappt där de i backarna stå.


     


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • passionsblomman

    Flamman, så ont det gör i hjärtat att dina föräldrar mår som de gör. Det är inte en lätt del av livet. *kramar om*

    Jag skulle också göra så som du gör med T när du beskriver tex en fotbollsmatch. På ett sätt så är det ju så att man behöver ha vinnarskalle inom tex idrott-men man måste ju ändå försöka hitta plattformen och grunden i precis det drä, glädjen i själva utövandet.

    När det gäller själva "vill ni se en stjärnaaaa" så är det väl en gammal dröm. Barn har klätt ut sig och lekt filmstjärnor, drömt om att bli flygvärdinna och så vidare i alla tider.
    Skillnaden nuförtiden, är väl att man faktiskt kan slussas in i reellt tävlande mycket tidigt på ett mycket mer exponerat sätt än förr. Förr kanske man sjöng på någon liten småstadstillställning och vann en liten talangjakt på lokal nivå. Nu ska man vara med i småstjärnorna, Talang, lilla melodifestivalen, X-factor och Idol och ta TV-kameror, uppträda inför miljonpublik och bli igenkänd nationellt. Det är klart att samma småtjejer som förr bara klädde ut sig hemma framför spegeln, nu brådmoget funderar över hur de "ska bli upptäckta"

    Där får man väl som förälder fundera över vad man tänker tillåta sitt barn att delta i vid vilken ålder antar jag.

    Själv har jag hjärtat och huvudet fullt av min son sedan läraren ringde hem igårkväll och berättade att han haft ett utbrott -eller snarare inbrott kanske, då han egentligen mer går inåt och inte går att nå-, varit jätteledsen och skitarg och vägrat gå in på lektionen, bara legat på golvet.
    Jag har pratat med honom, men är inte säker på att jag verkligen hittade rätt i hans värld, och jag undrarom han verklgien gjorde det själv heller.
    han vill INTE höra talas om att detta skulle ha att göra med vår familjesituation med tumören och hela den grejen.
    Han pratar istället om press av att det är läxor (det är ATT det ens existerar läxor han blir vansinnig över. Han tycker på riktigt att det är brottsligt och borde förbjudas säger han), längtan efter det gamla hemma i Sthlm (samtidigt som han vll ha det han har här)
    Dessutom säger han (till min stor sorg) att han tycker att jag och sambon "bara bråklar". Fast, när han tänkt på saken en liten stund, kom han på attd et ör vi ju inte...men ändå!

    Jag tror, att det sista med "bråk" står för att här bor en oro och ett stort allvar just nu. Inte så mycket i det konkreta, utan mer som en närvaro, under att vi försöker leva normalt. För, sanningen om "bråk" är faktiskt att i nog nästan aldrig bråkat så lite som nu. Den här allvarliga saken har istället fört oss till någon slags enighet och jag har känt att det är skönt att vi möts i det hrä. det gjorde vi inte på samma sätt under IVF.erna, eller under min depression tex.

    Jag menar, det är ju bar att han inte medvetet går runt och är orolig, och det känns bra att han ser fram emot att bo hos sin kompis. men inte fasen borde detta gå obemärkt förbi, utan någonstans påverka även honom, tänker jag?
    Och skolan-ja man HAR läxor, och han lever med en sådan hög grad av protest i samband med dessa, att vi verklgien får lägga energi på att de ens ska bli gjorda. Jag har stångat mig blå för att få honom att förstå att det är slöseri med energi att vara förbannad över att de finns-det är bättre att bara göra dem, så är d eklara sedan. han har INTE många läxor, och han har lätt för sig så han behöver inte lägga långa stunder.
    Men "det är allvarligt och stort för mig med läxorna-de förstör mitt liv och det menar jag!"

    Alternativet att slippa sina läxor finns gietvis inte, så min insats hittills har legat i att hjälpa honom styra upp så att de blir gjorda i tid, medan han fortfarande orkar och i lagom dos så att han får komma till skola och kunna det han skulle. Och jag har hoppats att han under tiden ska inse sambandet mellan att göra jobbet och resultatet. vi har kommit långt tycker jag, och senaste tiden har det varit rätt tufft, för nu har det för första gången i hans skoltid varit flera stora prov och ett är imorgon.
    Han vill ju verkligen ha bra resultat på proven också, så jag har inte riktigt valet att säga "nå men plugga inte då!". Utan jag har sett det om att hjälpen jag kan ge honom är att lära ut hur man delar upp det i hanterbara bitar, och också visa att är provet stort, så får man börja tidigare och lägga mer tid än om det bara är ett litet läxförhör. 

    Ungen har lätt för sig, hajjar snabbt och kan formulera sin kunskap, kommer ihåg vad man pratat om och för genomtänkta resonemang. Han behöver inte sitta länge och traggla. ändå är det en så förkrossande tung sak att behöva komma hem och ha läxa att man ska bryta ihop...
    Men, visst är det tufft-jag hade inte så här avancerade prov i femman och inte fick vi skriftliga omdömen eller betyg heller.

    Hemlängtan, ja det är väl både ett bevis på att han hae något fint som han tänker på med glädje, och det kommer väl extra tydigt upp nu när bästisen var här hela påskveckan. Men samtidigt vill han inte alls flytta-han vill bara ha båda delarna.

    Kanske ska man till att börja med konstatera att han är 12 och står mitt i puberteten, med känslor helt utanpå sig själv och otroligt tvära kast mellan liten och vilja somna inne hos oss, och stor och nästan redo att flytta till New York, med drömmar om alla olika schyssta jobb han ska ha. Sedan påmins han om vägen dit och tycker att allt verkar vara en grottekvarn av läxor och arbete. "Jag har trott at det skulle vara roligt att bli stor, men allt verkar bara bli värre och värre-man får ju MER läxor! Och sedan ska man JOBBA!"
    Japp. Så är det...

    Ja, så så värst jäkla många råd om hur man ska göra med sina barn för att de ska må bra, ska jag nog bara låta bli att komma med.Tyst


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • passionsblomman

    Där fick ni megainlägget Arne! Nu ska jag rensa hjärnan med att gå en långpromenad!


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • passionsblomman

    Han ska visst få byta! Tror vissa av kedjorna tom har garanti på pengarna tillbaka just för att det är så speciellt m springskor. Grannfrun fick byta sina häromåret för att de inte funkade.
    Sedan kan man ju få ruggit värk i början när man rättar till ett fel och börjar belasta på annat sätt än kroppen vant sig vid, men det är ju bara en del i sammanhanget.

    Är det intersport ni varit hos? Jag har för mig att det är de som har garantin. Och gör de specialsulor så bör de ju veta lite om det där med värkbild utifrån förändringar.
    Annars tycker jag det låter som att specialsulor hos en utbildad ortoped som "Team olmed" vore bra, eftersom de ju fattar vad som är vad på ett annat sätt kanske. (Där var vi med Blompojkens fötter, ja hela han var ju med, men det var fötterna som var huvud(!)saken)

    Apropå Blompojken så tror jag typ som du. Och jag tror han själv faktiskt tycker att just läxorna här i livet, är en alldeles tillräckligt överjävlig och orättis sak för att han ska samla ihop till ett stilla bryt så här i slutet av terminen. -Det finns säkert högskolestudenter som gärna skulle gjort honom sällskap där på golvet...


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • passionsblomman

    Min sambo är ju deltidsbrandman här i byn. Senaste tiden har det faktiskt varit en hel rad utryckningar.
    När det börjar tjuta i hela huset av den lilla manicken som larmar, har jag tänkt på alla er som redan är gråtfärdiga av sömnbrist och med barn som vaknar om vartannat.
    Om det vore i era hus det dessutom plötsligt tjöt och larmade så att alla vaknar med ett ryck-undrar om det inte skulle kunna råka bli åverkan på larm-manicken då? Och kanske krav på att ha ett ljudisolerat sovrum, alternativt en larmmanick inmonterad enbart i mannens huvud?
    Man vaknar verkligen! Och det går ju inte att somna på en lång lång stund om ens alls.


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • passionsblomman

    Flamman, jag tror man måste ta det väldigt nätt i början när man ändrar fotens belastning sådär. Jag minns bara när jag skulle börja gå i mina MBT (som ju också förändrar hela belastningsmönstret). Man skulle börja med en kvart om dagen och öka sakta. Jag fick bla så ont i vaderna att jag inte kunde gå uppför en backe pålänge. Men det ska ju gå över!
    När mina knän blir överansträngda, kan jag varken sätta mig eller ställa mig utan att nästan skrika, och gå i trappor etc är hemskt. Jag upplever då att promenader hjälper-på mjukt underlag! För, är jag still så liksom stelnar allt till istället, medan lugn och snäll rörelse smörjer upp i lederna. Tycker han ska ha ett knäskydd som stöd nu och bara gå lite i skorna.
    Naturligtvis behöver varje individ få just sitt eget knä uppkollat, så man vet vad det beror på. Men eftersom han inte haft ont förut, så borde han ju egentligen inte rimligen få värsta skadan av en bättre anpassad sko-det borde kunna bero på att han för första gången på alla dessa år belastar rätt, men nu på helt otränade smådelar i knät. *funderar*


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • passionsblomman
    Norrskensflamman skrev 2013-04-24 10:28:04 följande:

    Glömde en grej; Blomman, hur gick det för vovven?!


     


    Hos den tänkta hundvakten menar du?
    Isåfall, bra. Han fjäskade in sig hos alla tanterna på hembygdsgården och grannen sa bestämt till dem att de absolut inte får mata honom med sitt fikabröd, varpå alla ryckte åt sig händerna...haha! Det är det, nämligen, som är faran när man inte är med. I synnerhet när man har en liten hund med liten magsäck-folk älskar att stoppa till dem gobitar. Ofta helt utan att fråga, och jag vill varken ha en tiggarhund eller en med diarré, tack så mycket.
    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • passionsblomman

    Jättekonstigt att han inte sprang på bandet! Gör om gör rätt tycker jag!
    Vila aktivt (dvs inte ligga, utan vila med snäll rörelse o stöd för knät) och sedan få gjort nya sulor helt enkelt. funkar inte de, så ska han ha andra skor.
    Han ska vara trevlig men bestämd så de inte blir sura, men inte kan kollra bort honom.

    Jag tycker röd tigerbalsam är välgörande när knäna är som värst också. Och kanske ska han ta sig en kur med antiinflammatoriskt som ipren också, för att mota det som nu skriker därinne.


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • passionsblomman

    Själv sliter jag som ett as med min träning-och går ändå knappt ner. Jag veeeet "muskler väger mer än fett" och så, men allvarligt, det borde ränta lite mer än så här.
    Iofs tror jag också att hade jag druckit soppor, dvs bantat, istället, hade jag säkert rasat. Och i förlängningen borde rejäla lår-och rumpmuskler göra att viktnedgången framgent blir större, när muskelmassan kräver sin energi.
    Men sett till min insats och tidigare resultat, så borde jag vid det här laget ha gått ner åtminstone två kg mer än jag gjort.
    Fastm då var det ju det där med hypofysen och hormonerna och att det kanske kan hänga ihop...Obestämd 

    Och min krångliga mage...Jag är riktigt orolig över den framöver, för det står i pappren inför op att opiaterna man får kan ge förstoppning så man brukar få laxermedel. Jag HAR ju redan problem och måste a tabletter av och till för att få ut allt. Det är som att magen klarar sig själv ett par dagar, sedan börjar den "samla", varpå jag tillslut väger 1,5 kg mer än jag egentligen gör, måste laxera och sedan blir normal igen. det är helt outhärdligt och helt klart nästa grej som måste tas ordentligt tag i.
    Sonen klagar också mycket över magont, så jag funderar på att ta oss båda till gemensamt läkarbesök eller så. Så här kan jag inte ha det!

    Jaja, jag får fortsätta säga "det är bra för mig på alla andra sätt även om jag inte går ner i vikt" och fortsätta göra jobbet helt enkelt. Men det hade varit peppande att se skillnad även på vågen. Min ben ser jag skillnad på iaf. Träningsoverallsbrallorna jag fick i januari sitter helt bagy nu. De fladdrar i vinden!


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
Svar på tråden I vått&torrt när midvinternattens köld är hård