I vått&torrt när midvinternattens köld är hård
Kjell, det var en klok präst tycker jag.
Hej förresten-läget? Är du på konfaläger?
Kjell, det var en klok präst tycker jag.
Hej förresten-läget? Är du på konfaläger?
Vad skönt att den där ångesten släppt-det verkar som att den där nya ansvarsfördelningen blev bra då. Är det Gekås nästa snart nu då?
Men oj! Nu börjar ju det där jag skulle se på TV, Hunted eller vad det nu hette-det hade jag glömt!
Tjenixen och vi syns!
Kjell, det låter bra-lite sköna stunder på kolonilotten som uppladdning då..
Flamman, ja ens fostran har antagligen för oss alla många sidor och "å ena sidan å andra". Det ligger ju stor styrka i att veta att din mamam trodde på dig-det gjorde hon rätt i. Det som återstår då, är ju "bara" dina egna tankar och vilja och val-det är ju lika vikitgt att man gör saker för att man i hjärtat vill-jag vet många av oss som har lite för lätt att ibland göra saker för någon annans skull så man kör över sig själv eller tar på sig för mycket. Du vet vad jag menar-och jag förstår att det är kluvet. Jag lär själv bli i samma situation framöver, så jag tänker för egen del att det är kluvet: å ena sidan vill man kanske otroligt gärna sjunga för mamma eller pappa, å andra sidan är det kanske inte just den gången det man själv behöver, utan kanske ska någon annan sjunga den gången, för både mamma och mig så att säga. Men man måste ju hitta sitt eget svar på hur man ska göra.
Vad skönt att pappa är under uppsikt Flamman!
Och helt utöver allt som pågår i vår egen tråd, så måste ni ju bara för underhållningsvärdet läsa den här:
www.brollopstorget.se/Forum-1-15/m4315780.html
Flamman, gå hem! Allvarligt!
Lilla pappan! Apropå kluvet liksom. Tänk vad det ska dra i honom, should I stay or should I go liksom. Jag förstår mycket väl om man känner att "nå, men då kan det räcka här" när man levt så länge och tillsammans med någon annan.
När min farmor låg på sjukhus och vi blev tvungna att meddela henne att farfar dött, då la hon faktiskt av. Det var helt uppenbart att då tyckte hon att hon kämpat klart och när nu inte han behövde henne längre så la hon ner. Vi fick ovanligt nog ha dubbelbegravning för dem, vilket ju på ett sätt var helt sanslöst, men samtidigt starkt och fint på andra sätt.
Jag förstår din kluvenhet, det gör jag. Och jag tror att just det där att få böla fritt och skita i allt annat är ganska viktigt-vilken anna gång i ditt liv är det annars du ska göra det liksom?
HEJ September!!!
ÅH vad skönt att höra att det so far är so good! Det är ju galet påfrestande att inte det går att snabbspola tiden fram till "safe", så håll ut!
Jag mår bättre nu när kortisonet är nere på bara 1/4 av ursprungsdosen, men hoppas det kan bli ännu bättre när det tas bort helt. Förhoppningsvis inom den närmsta månaden.
FY vad ont jag har i mina armar nu-vi har hållit på med hönshuset och jag har målartvättat och sedan målat. Blompojken har hjälpt till med målingen och far i huset har grävt för att vi ska kunna få ner nätet en bit i marken och därmed rovdjurssäkra. Jisses vad vi har gnott och stretat! Imorgon tänkte jag måla andra varvet och hoppas det räcker, för jag har inte lust att köpa mer färg.
Blompojken var så nöjd med sig själv och sin insats att han fortsatte med att helt oombedd plocka ur diskmaskinen
Ja, oroa sig kan man göra imorgon!
Ja, det är väl en kombination av att det blir bättre vartefter, och att man helt enkelt inte står ut med att vila hur mycet som helst. Jag har börjat bli lite förkyld, men ignorerar med envishet-jag orkar intemed att bli sjuk mitt i allt. Det får räcka med det som är. *vägrar*
Men om jag säger som så; jag känner när jag gjort någo, att jag fått vad jag tålde, så egentligen borde jag kanske inte hålla på såintensivt-men vad tusan-man vill ju bli klar nån gång så man kan få hämta hönorna! Om ett par veckor kanske...
jodu, de kan de små liven , när de vill!