Satt nyss och viftade med en skallra över huvudena på två storleende och viftande bebisar. Nu, några minuter senare, har de båda fallit i sömn. Fälgas blick stannar av och sedan går ridån långsamt ner. Axel börjar gråta lite och en filt, en napp och en stund senare snarkar han. ♥
Men de verkar vara lite täppta i näsan... vi får väl se hur det utvecklar sig.
Maken kom hem från affären. Signalen som säger till mig att jag ska gå och duscha. Snart är det mat igen.
Många kramar. 
Fru E: "Gravid", så gott att höra! Dristar mig också till ett försiktigt grattis. *håller tummarna och allt annat man kan hålla för perfekt hcg-nivå på måndag*
Heloise: Fina Elise med sina duktiga föräldrar!
Ninnis: åh, det är en sån fin mage! 
Muggles: Jobbigt med fogarna och uppstötningarna. Visst är det kluvet. Jag kände också så strax före jul. Hoppas du får sova bättre framöver.
Och ja, det är ju vanligt att tvillingar föds kring vecka 37, men här kanske de räknar alla barn på samma sätt för enkelhetens skull. Jag vet inte.
Däremot blev vi nekade försäkring på det första bolaget där vi ansökte, "på grund av för tidig födsel och låg födselvikt". Först kom avslaget för Fälga och någon vecka senare damp brevet ner om att de bedömt även Axel som för liten och för tidigt född. Två olika handläggare.
Nästa bolag vi sökte hos ställde frågan "Är barnet tvilling?" i hälsodeklarationen, en ganska relevant fråga i sammanhanget, och där fick vi försäkra dem.
Och om min mage: inte vet jag hur lång tid det brukar ta i vanliga fall för magen att dra ihop sig, men jag blev förvånad över hur fort det gick för min del. Magen är inte helt hundra sig själv, men nästan. Det enda spåret jag kan se av en graviditet, förutom ganska otränade magmuskler, är en tunn hormonrand upp till naveln.
Bruttan: Tummen upp för ansiktsbehandling och massage. Det är du så värd.
En massa kramar till Ingis! Vi tänker på dig också. *kramar om*
Hvidis: jobbigt att missa en massa sömn... Hoppas du kan ta igen det senare idag.
Vi fick en riktig överraskning i natt. Parvlarna åt vid åtta igår kväll och de brukar vakna mellan ett och två för att äta igen. Ibland sover de till tre innan det är dags. Axel gnällde lite vid halv tolv men somnade om, Fälga vid ett. Maken och jag konstaterade att det kanske var dags för mat, men trötta/lata som vi är vid den tiden bestämde vi oss för att se om hon skulle somna igen. När jag återigen blev väckt trodde jag inte mina ögon. Halv fem! Parvelrekord så det stänker om det. Och inte var de panikhungriga heller. Vi vågar inte hoppas på att det blir en vana, men så skönt det har varit att få sova nästan ostört från nio till halv fem.
Nu ska vi se om maken kan få en trött Axel att sova förmiddag. Det är sällan det går så smidigt som det gick igår. Kanske är det lite för spännande med livet för att han ska koppla av.
En stor kram till Flamman för den här dagen. Hur mår du, vännen?
Förresten, om man postar en bild i "vår" grupp på facebook, blir den osynlig för resten av facebook då? 
Eller har det börjat fungera på BT, att man kan välja att bara de i ens adressbok kan se en viss bild?
Flamman: mina allra varmaste kramar. Skönt att höra att bästisen kommer hem. Du har fått många bra inlägg och jag kan bara hålla med dem. Trycker lite till på det här: Du vet väl om att du är värdefull.
Fru Sy: trist med värden som blir sämre. Läste just på growing people om hepatos och jag kände igen det där med klådan (blir plötsligt lite irriterad på min bm som sade att min klåda förmodligen berodde på torr hud... Ingen skada skedd här, men hur blir det med nästa som berättar om svårt kliande handflator och fotsulor?). Det verkar som att det viktiga är att hålla koll på värdena och det gör ni ju redan. Men trist med ännu ett orosmoment.
Fru E: skönt att blodprovet visade att nivåerna ligger inom det normala, men frustrerande att det inte kunde ge definitivt besked. Tummar hålls intensivt inför fortsättningen. *kramar*
Och förundran.
