Ingis, det är ju bra att jag citerar, skriver ett inlägg, postar men sedan syns bara en rad som ingen har någon nytta av??? Och inte orkar jag komma ihåg och skriva om det där idag heller. Det gick i vart fall ut på att jag känner igen det där med att det ibland bara inte kommer ut något.
Vanligaste frågan jag får numera är tex "Hur mår du nu?", och det är en fråga jag inte ens orkar försöka formulera begripliga och något sånär kortfattade svar på.
Istället blajjar jag på om kycklingar och blåbär, fotboll och vädret-jo för allvarligt talat-här är det redan över 15 grader vrmt och det är 8 oktober idag?! Igår kom grannstaden officiellt upp till 19,7 grader och ungarna går i T-shirt på skolgården. Och lilla kycklingen kan till min förtjusning vara ute helt utan problem-det är väldigt bra, så den hinner bli stark och full av fjädrar innan det blir kallt.
Flamman, gubbar ska avhålla sig från det mesata i hopp-väg inser alla utom de själva.
"Ta det försiktigt nu, vi har inte råd att ha dig också hemma sjukskriven och handikappad" förmanade jag i somras när sambon skulle spela Beachhandboll i föräldralaget. "Men guuud" ser man i blicken på somliga, som tycker jag gnatar på karlen. Jaha-vad händer? Han kan efteråt knappt stå, gå eller göra någon som helst nytta på över en vecka eftersom han har gjort illa foten och utöver det har träningsvärk precis överallt. Jag sa ju det-ta det försiktigt, men det finns liksom bara läget "all in".
Apropå det där med hur veckan ser ut, så är en av de signifikativa sakerna för vår familj att det växlar väldigt mycket. Sambons jobb och jourpass är högst varierade i antal. En vecka med mycket brandjour, väktarjobb på hockeyarenan plus på krogen kan göra-som nästa vecka, att det är jag som får fixa all skjutsning eftersom han då inte har en enda lucka.
En annan vecka är det kanske ingen hockey, han har bara jouren en kväll och kan då ta "taxiverksamheten".
Just nu blev det u plötsligt 3 mycket lugna veckor när ingen träning alls blir av.
Fotbollen tar nu uppehåll-annars är ju den två ggr/v. Handbollen är i full gång med seriestart i helgen. Två träningar/v även där. Under de perioder då sporternas säsonger överlappar varandra har han alltså fyra träningar/v, om de inte krockar. Plus dansen, som i år tyvärr krockar såpass med handbollen att han får vara med på hanbollen i en timme, sedan skippa sista halvtimmen för att hinna till dansen. Dansen anmäler man sig till redan på våren, och då vet vi ännu inget om träningstider för höstens handbollsspel, därför kan det bli sådär knasigt. Och eftersom dansen kostar mest i avgift, är det ju inget man vill först betala och sedan hoppa av.
Övriga aktiviteter får man planera och klämma in där det råkar passa. Det är därför jag har så kort stubin inför nonchalans med att meddela vad man åtagit sig, skriva in i almanackan osv. Jag blir vansinnig på att ofta ofta ofta upptäcka att min planering skiter sig för att jag plötsligt får höra "nämen vaddåååå-jag har ju extrajour/brandövning/väktarmöte/festivalåtagande-or whatever" som inte berättats i förväg/skrivits upp i kalendern på väggen.
Med den här oregelbundna livsstilen, bir det svårt med egna aktiviteter som ska ske en viss kväll i veckan på en viss tid.
Jag är sjukskriven året ut så minst till dess är jag hemma heeeela tiden, och efter det lär jag väl "åtgärdas" på ett eller annat sätt, men knappast 8 timmar/dag utan slow start. Du är SÅ välkommen, med eller utan utombordare, inombordat barn anmodas följa med! Varmt grattis till 
!
Ingen mjölk till kaffet. Inget pålägg till mackorna...
..och för den delen heller inga mackor, när jag ser noga efter.
Jaha-det är då man får masa sig iväg till affären. -Kom nu hunden så går vi!
Idag är jag så full av tankar att det känns som om jag ska implodera. Sent igårkväll läste jag ett mess från min svägerska. Alldeles för sent för att kunna ringa upp.
De har separerat! Familjen vi tillbringat SÅ många av firanden, storhelger och dyrbart prioriterad tid med under de senaste femton åren, Blompojkens kusiner (tre st) och så mycket som kretsat runt dem, deras hus, knutpunkt och samlande faktor i familjen. Nu ska de inte vara en familj längre-och min svägerska och jag då? Vi som varit lite av bundsförvanter OCH också stått för mycket av allt praktiskt runt att träffandet verkligen blivit av-hur blir det med oss nu? Det är ju inte vi två som är bröder. Ska jag inte få ha kvar henne nu? Hon är en av dem jag pratat mest med under femton år.
Och kusinerna-de är ju nästan vuxna, utom yngsta som är 11, får man knappt se röken av dem mer nu?
ÅÅÅH! Jag känner mig uppriktigt skitledsen och världen liksom gungar till.
Om DE av alla separerar-borde nästan inte vi gjort det för länge sedan då? Var det några jag faktiskt på allvar trodde skulle bli gamla tillsammans, så var det de.
Nej, jag känner att jag inte går med på det här! "ni får ändra er, för jag står inte ut med det här", skulle jag rent känslomässigt vilja säga åt dem. Inte precis så rationellet eller realistiskt, jag vet. Men faktum kvarstår: en sådan sak innebär något inte bara för dem, utan för alla oss andra i omkringfamiljen. nu ändras saker. Radikalt. Och jag känner sorg och vill gråta. 
Och så vill jag prata med svägerskan och få veta mer om vad som egentligen hänt och vad som ledde till det här beslutet.
Tack Flamman *kramar tillbaks*
Eftersom sambon pratade med sin bror igår kväll, vet vi nu lite mer om läget. Och det är ingen tvekan-de har redan skrivit på skilsmässopappren och allt.
Jag ska prata med svägerskan, hon har lovat att ringa upp. Jag kan mycket väl tro att vi kan hålla viss kontakt, men bara jag tänker på att samlas allihop och så är hon inte med, så gråter jag. Jag känner mig berövad på något jag värderat mycket högt under åren och det kommer att bli tomt-och ganska ensamt. Sambons syrra separerade för fyra år sedan och det är nu bara jag kvar som inte är en i den egentliga klanen så att säga.
Fy, det här är så himla ledsamt! Så här har jag inte gråtit på länge.
Kjell, det var i sanning ett brutalt uppvaknande! För dig alltså. För hamstern har ju så att säga mer somnat in. Vilken usel start!
Tack för pepp och kramar. Jag har pratat en väna med svägerskan nu. Det var väldigt skönt och befriande. Jag har verkligen framfört både från min personliga sida och från oss som familj att hon är viktig för oss och alltid välkommen här och att vi hoppas kunna fortsätta ha kontakt. Hon blev väldigt glad för det kan jag säga.
Jag hoppas bara det verkligen kommer att få fungera-det kan bli svårare än man vill när allt rullar vidare och lojaliteter och känslor spelar in. Det är lätt att ha goda intentioner, men det kan komma gott om skräp i maskineriet längs vägen.
Det är otäckt också hur det skakar om i ens egna liv. Jag menar på så vis att "jaha, och hur har VI det då?" och sanningen att säga så har min lilla familj haft några rätt motiga år och inte kan man precis påstå att romantiken flödar eller att det ens känn särskilt lätt alla dagar att komma ihåg vad det var man tyckte skulle vara så bra med just det här.
Men, vi har med anledning av den här bomben också snackat en del. Först bra och sådant som får en att lättad konstatera att vi ju faktiskt inte alls vill separera.
fast så märker jag mitt sköra och min spröda tillvaro som just nu inte tål så mycket påfrestning. Och gammal vanlig klumpighet, sådan tex Ingis känner väl igen. och då blir jag arg. arg likadant som min svägerska, som fick nog. Och tänker att fan, jag kanske också får nog. Och då blir jag rädd. För jag vill inte få nog-jag vill få tillräckligt för att vlja vidare.
Men, jag har också sagt att jag inte tycker det vore riktigt rättvist mot oss och vår relation att syna sönder den i sömmarna i ett läge där jag knappt håller ihop i mina egna sömmar. Jag vet knappt vad som är fram och bak och avig och rät på mig själv-jag behöver vila mig stark och hel igen. Då får man kanske ta det lite piano med allt annat också inte-vad är det nu man brukar säga?-hälla ut babyn med badvattnet?
Annars, mensvärk, förkylning och gott om mardrömmar. På det stora hela en rätt seg helg. Blompojken är tok-förkyld så han är hemma idag. Jag har sovit halva dan, men inte alls inatt så det jämnar ut sig. Nu ska kycklingen få mat. Eller, allihop får kycklingmat, bortskämda som de är.
Ja fy för döds-chocker i anknytning till husdjur. Hönor räknas föralldel inte som husdjur (det är därför man måste söka tillstånd för att få ha dem) men det är inte roligare att hitta dem dödade för det.
Apropå det så har jägaren i mig vaknat ånyo. Detta efter att grannen var över och berättade att han både igår och idag sett minken på sin brygga. Jag har härmed flyttat minkfällan neråt ån, kastat in en massa kött-gojs som jag inbillar mig kommer att vara oemotstådligt för minken och nu väntar jag bara på att han ska dö *PANG* bara, rakt av, utan pardon. Han har fått av mina hönor så det räcker. It´s pay back time!
Eftersom hönsgården ingalunda är säker mot minkintrång, har jag trots min förkylning tillbringat merparten av dagen ute som vakt. Jag vill ju inte ha hönorna instängda hela dagen och jag tror att om jag står i trädgården med hund och allt, är det mindre sannolikt att minkeländet kommer. Så jag har krattat en väldans massa löv idag, mot förkylning hjälper nog inte det så bra-men det är ganska nice att se skillnaden. Och hönorna gillar alla löv jag öst in i gården så de har att sprätta i.
Från den ena sortens djur till helt andra: såg ni igår programmet om att vi borde börja äta insekter, precis som 2 miljarder människor redan gör världen över? Ganska många människor har det som en mycket viktig proteinkälla. Det fanns tom marknader för enbart insekter, precis som det finns fiskmarknad liksom. Har någon av er ätit insekter av något salag någon gång? Förutom när man ofrivilligt råkar svälja en fluga eller så.
Minkjakten går bra. För minken. Han är troligen en gammal spjuver som vet bättre än att sticka in huvudet i mystiska lådor. "Jag såg brorsan gå in och aldrig komma ut igen" typ.
Här regnar det. Sådant där smått smått smått som man snabbt blir precis genomvåt av, för att det liksom nästan ångar sig in genom kläderna. Men hunden måste ju gå liten bit ändå-fast han inte vill. Och jag behöver till affären-fast jag inte heller vill, så då går vi väl då.
