I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Idag har jag varit på ny MR-hjärna. Det återstår nu att se vad de säger när de väl återrapporterar från Linköping, för det är dit bilderna skickas. Trött blir man efter sådana där undersökningar.

Men, inte tröttare än att jag sedan åkte förbi skroten med bailen full av gamla gjutjärnsrör. Den gamla trasiga grillen och diverse andra små metallskräp åkte också med. 180 kilo vägde det jag asade över i en container! Ja, och då fick jag sålunda 180 kr betalt också.

Det förslog iofs inte långt väl nere på stan, då vinterkängor till sonen, julklapp till mamma och en till soenen, samt raggsockor till mig själv, nyfödd babypresent och så en flaska mörk rom till den godaste vinterchokladen skulle inhandlas. Ja, och så brödkasse från finbageriet (ojsan, en bulle slank visst också med) och några matvaror fån den lilla asiatiska livsmedelsbutik som öppnat på hörnet och ju såklart måste spanas in. OMG vad mycket de äter i asien som jag inte ens vet vad det är och inte kan tillaga! men killen som jobade där, sa flera gånger att om jag undrade hur man lagar något eller vill ha tips skulle jag bara fråga. Så med hem kom nu några burkar och frysvaror jag egentligen inte riktigt vet vad jag ska göra med och än mindre hur innehållet smakar, men, prövar man aldrig något nytt, så lär man sig ju inget heller. Sjögrässallad tillexempel, vad tror ni om det?

Jaha, och så har rörmokaren varit här, ungar har utfodrats och snart ska det åkas på träning, delas ut lite newbody och så vore det väl kanske en bra idé med någon middag? Poff så var den dagen all och mörkret har slutit sig över gård och stuva.

Men TITTA vad fina ni är! GRATTIS Kjell på bröllopsdagen och till en så fin fru!

Och GRATTIS Hvidis till väl genomfört jobb med skolan! Jättekul att de gillade ert förslag!

Hihi-så himla söt er lilla dotter är på bilden Kjell-verkligen precis så där av förvåning runda ögon som när de undrar vad som händer. "Whaa-vad det blixtrar!"

Idag är vi utan vatten här, hela dagen. Inte för badrumsrenoveringens skull, utan för att kommunen ska spola rent alla vattenledningar i byn. Jahapp!. Bara för det får man ju en släng av tvångstankar om opraktiska och avttenkrävande tillstånd som magsjuka, hundar som bajsar ner pälsen eller annat oplanerat som definitivt blir mer lätthanterligt med vatten än utan.

Fast jag har givetvis hällt upp vatten  i kannor, grytor och hinkar-och i badkaret faktiskt, så man åtminstone kan spola någorlunda på toa och har dricksvatten, kan koka kaffe och sådant där livsviktigt.

Själv ska jag visserligen iväg till stan mitt på dagen och framåt, men Blompojken ska ju vara hemma hela eftermiddagen och de slår inte på vattnet igen förrän vid 18:00, så han behöver ju kunna fixa en kopp thé åt sig iallafall.

Jag ska, förutom läkarbesök och newbodypaketutlämning, hinna med ett julklappsinköp och en sväng förbi Materialmännen för att hämta ut den nya duschen och också välja handdukstork.

Det är mycket nog på en dag för mig, MEN jag ska efter allt det där, göra något viktigt och ovanligt. Jag ska hem till min väninna-hon som jag lärde känna för ett par år sedan när jag gick den där kursen via af/fk. Hon skulle laga mat, och eftersom hon ordnat med barnvakt kan vi sedan-om vi vill-gå vidare ut på stan och sätta oss och ta en öl eller whatever och snacka i lugn och ro. NÄR var jag ute me d en kompis en vanlig vardagskväll senast? Kvällstid är läxor, träningar, middag och allt det där. Men, nu ska dessutom sambon jobba i stan ikväll, så när han slutar kan jag åka med honom hem eftersom han samåker från jobbet, så vi slipper få två bilar varav en annars ju blir stående i stan. Jag är så nöjd över att jag kom på att det ju går att göra så.

Blompojken är helnöjd-han får en egen kväll då han kan regera över TV:n helt ostört. Hans enda aber är att han måste våga gå ner i källaren efter 18, för då ska vattnet slås på och han behöver öppna kranen närmast vattenmätaren först. Men, det kan väl vara en lagom utmaning-han fyller ju ändå 13 nästa gång och det finns lyse i källaren...

Flamman, kram!

Solde-släng den tian i en lämplig sparbössa, som tex ngn insamling till orkanens offer eller rädda barnen eller frälsis kokande gryta.

Daa, tack för underbart mail!

Jag håller mig lite ifrån datorn just nu, har extra ont i armarna och händerna för närvarande vilket kombineras dåligt med tangentbord och mus.
I helgen är det handboll för hela slanten-ja och ett kalas också. Be en bön att Blompojken tycker det är kalaskul med handboll efter helgens matcher, han har sagt att han ska sluta annars, och jag tycker det vore så synd-nu har de nämligen just fått ett par tränare från A-lagskillarna och dessutom ett par nya spelare i laget-tänk om det kunde få lossna lite nu!

Jag har putsat ett (1) fönster och genom just det är det himla fint väder och i just det ska jag nog sätta en elljustake redan ikväll. Kanske hinner jag slänga upp några fler, annars får jag nog adventstända allt på måndag. 

Jag hann också med lite advent mitt i all handboll. Jag körde värl en sisådär 25 mil bil under dagen och fick fröjden att höra "mina" pojkar vråla av segerglädje för en enda gångs skull. Visserligen förlorade de den första matchen med förkrossande siffror, men de vann en! Och jag hade ett snack med en av dem, ett sådant där när man känner att man nådde fram, en sådan pojke som man bara vet när man ser honom att han inte haft det så lätt. Jag ville förmedla till honom att han är värdefull-och vt ni, jag tror han hörde mig. Efter matchen ´skulle jag high fiva, men han sa"vi tar en kram" och jag tror inte han är så bortskämd med just kramar. Det är det stora i det lilla i livet; stunder av möten, ögonblicka av segeryra och att ha lyckats som ett lag. Förvissning om att det var rätt att följa den manande rösten inombords, för att även gamla överviktiga mammors ord kan spela roll.

Vi hade återinvigning av kyrkan i vår by med biskopsbesök och lalt. Jag var väldigt försenad, men bestämde mig för att Vår Herre rimligen borde tycka det var bättre att jag valde att stiga in än att åka förbi och hem. Fullsatt, tokvarmt och väldigt kul att se typ hela byn-eller ja, i varje fall halva, där. Farbrorn jag delade sångblad med sa "du sjunger väldigt fint du" och det var ju en fin komplimang.

Annars har jag haft några riktigt tunga grejor, både mötet med överläkaren förra veckan och mötet i måndags med f-kassa, läkare och psykolog blev jobbiga. Jag hade dessutom en lång eftermiddag kvar efterdet i måndags, då blompojken skulle till tandläkaren, vi behövde gå och äta, han visade sig ha stukat tummen rejält, fick kvista över till vc och sedan vänta in träningen som han inte ville gå på, men jag tyckte att han kunde göra det han klarade och sedan skulle det åkas hem och kokas risgrynsgröt.

När jag skulle sätta mig i tv-soffan sent omsider, var det som om jag hade ett chokladhjul snurrandes i skallen och jag höll på att kräkas. Riktigt rikitigt otäck yrsel. Det slutade inte, utan timmar senare somnade jag med tanken om huruvida jag kanske skulle dö i sömnen och borde ha åkt till sjukhuset. Men tanken på sjukhuset och alla timmar på akuten man får vänta och svara på frågor, gav mig panikkänslor och jag stod inte ut med tanken.
Igår satt jag mest i soffan framför svt´s olika forumprogram hela dan, eller sov. Jag har på något sätt gått över mina gränser och mår inte alls så bra får jag konstatera. Det känns tungt, eftersom allt jag vill är "framåt och bättre".
Naturligtvis har jag också en period av hemsk värk i armarna och händerna, så det är svårt för mig att skriva eller manövrera datamusen just nu.
Ja, så sammantaget kunde det väl vara bättre, men mitt i allt försöker jag hålla mig i att även om man är liten, skör och tilltufsad kan man ibland betyda något för någon annan.

Överläkaren var 40 minuter försenad och hade inte en &/¤(&%(/%/& aning om vem jag var eller varför jag var där "jaha, och vad är ditt bekymmer" sa han, halvt vänd mot mig och halvt mot datorn.
"Vet du vad, det tycker jag du ska veta när ni nu kallat hit mig sa jag. Det är ni som begärt prover, det är ni som ska meddela mig-inte tvärtom." Jag höll faktiskt på att resa mig och gå därifrån. På allvar alltså. (istället vägrade jag serva honommed en massa fakta som FAKTISKT står i den förbenade journalen. Jag sa åt honom att läsa själv "för min hjärna klarar inte att hantera alal datum och saker som står där-jag tycker det är ditt jobb". Jag var nog skitotrevlig-men det hjälpte visst, för han fick något annat i blicken och en kroppshållning jag känner igen från förr när jag varot precis sådär obstinat som folk på höga positioner inte är vana att folk är mot dem.

Något i mig bara tystnar och går i all tysthet sönder i total utmattning av att flänga mellan alla dessa olika människor, svara på hur jag mår, försöka samordna i min hjärna vad som händer och vad olika svar, eller inga svar alls förmodligen betyder och så vidare. Jag är less nu. Inga fler olika personer (haha, as if!), inga fler som ska "veta lite kort hur jag har det" och ingen som ber mig svara på hur jag tänkt att allt ska bli (dvs vad har jag tänkt skaffa för jobb).

Något nytt? Nä, men vafan Flamman, det skulle ju betyda att mötena jag sprignger på är för MIN skull med syftet att JAG ska fatta vad som händer och inte händer med min kropp? Det trodde du väl inte? Du vet väl, att man är till för att snabbt och behändigt svara dem på vad de vill höra, så de kan vända papper i sin hög, så de kan gå hem och spela golf sedan.
När jag frågade om hur de där provernas resultat var (eftersom det väl var för att få den utvärderingen jag var där, trodde jag?) sa han bara kort och enkelt "Ja, de ser ju bra ut"
Jaha? Varför har jag behövt åka ända hit för att få reda på det? Kan de sriva i ett brev och skicka hem att jag  ha ren tumör, kan de väl lika gärna skicka brev att "nu ser provsvaren bra ut". I synnerhet som de uppenbart har så mycket att göra att de inte ens hinner kolla journalen innan jag kommer, än mindre får jag träffa en och samma person, så någon har lite övergripande koll. Ursäkta, men hela den här skiten står mig just nu upp i halsen!

Iallafall, när det gäller själva hypofysgrejen är det väl så att allt fortsatt gått bra-men resten av mig mår inget bra alls. Det kostade på att gå igenom det här och det var inte vad jag behövde, för min tillvaro var redan rätt tillkrånglad och skör. Det är det som är problemet-vad ska det bli av mig och min söndervärkta kropp och vad har jag egentligen för mental förmåga? Vartifrån ska jag sakaffa hopp och tro om mer styrka än jag har nu? Jag känner mig som ett rö för vinden.

Tack ska du ha-och Solde med.
Jag inser att jag är lite hudlös just nu, så merprten av foket man träffar vill ju inget illa eller begår fruktansvärda fel-men jag klarar inte av ens vanlig klantighet eller att de själva har lite för mycket på sina jobb.
Men det som brister eller inte fungerar optimalt, är jobbigt nog.