I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Hej, Hvidis. Tack för att du delade din förlossningsberättelse. Jättefin läsning.

Så mysigt ni verkar ha det.

Fru Sy, tror inte att jag kommenterade din förlossningsberättelse. Tack så mycket för den.

Hmm... har inte hunnit skriva ner min ännu. Kanske ska försöka göra det så jag kommer ihåg.

Lanovia: massa kramar.

Barnen har brutit sitt mönster idag. De somnade så gott båda två mitt i matningen, så jag har inte hjärta att ta upp dem för att byta blöja.
Fälga är alldeles extra hungrig och extra skrikig och gnällig, så jag tror att hon är i någon sorts bebisfas.
Igår var mamma här, så jag kunde baka lite inför dopet. Den extra hjälpen behövdes verkligen, hade inte fått något gjort annars.

muggles skrev 2011-05-17 16:53:18 följande:

Dubbelamning nr 2 avklarad - går bättre och bättre! Tjejerna suger jättebra, vikten har stabiliserats, mina värden har äntligen vänt uppåt. Kanske hemgång snart...

Det låter toppen.
Skönt att värdena vänt. Vi hoppas på hemgång snart.

Vad säger storasyster om sina små syskon?

Lanovia: hoppas du mår bättre nu.

Flamman: kramar i massor! Hoppas du kan komma och hälsa på oss snart. Parvlarna frågar efter dig.

Ninnis: det närmar sig med stormsteg! Åh, så spännande det ska bli när Mininnis är på gång.
Dopet är på söndag och vi har inte planerat någon speciell fest (man kan ju få hiskelig prestationsångest när man kollar om dop på nätet. Tur att det är själva dopet som är det viktiga för vår del!) utan bjuder på go'fika i församlingslokalen.
Som jag skrev tidigare blev det ju lite större än vad vi tänkt, men det känns okej nu när vi har börjat få ihop fika och jag har hittat något att ha på mig (ringde en kompis som jobbar på en klädkedja. Hon blev väldigt ivrig och insisterade på att kolla i även andra affärer åt mig, ifall vi inte skulle hitta något hos dem. Gulligt )

Hvidis: hoppas att det inte dröjde alltför länge tills Elvis vaknade.
Med mina små amningsstrulisar har det hänt ganska ofta att jag blivit sittande med ett eller två mjölkstinna bröst och ingen som vill äta. Senast i morse, faktiskt. Tack och lov för pumpen.
De senaste veckorna har jag jobbat på att reglera ner produktionen.

Nu: en vaken och snart hungrig Fälga.

Kram på er.

Heloise: det var ett rörande klipp (alltså det du postade i fredags). Underbar tjej, förstår att det ger ljusglimtar inför framtiden.
Så roligt att Elise blir mer och mer aktiv. ♥

Ninnis: skönt att Mininnis har vänt sig rätt. Stanna så nu, lille vän.

Villemoa: alltid lika skönt när de klarar av besiktningen.

Flamman: skönt att ni är överens nu. Men... *kramar om*

Dopet gick bra, det var väldigt fint. Vi blev ganska nervösa när Axel en dryg halvtimme innan vägrade äta mer och började ägna sig åt att skrika hysteriskt. Ingenting var bra och han var tröstlös i ungefär en halvtimme. Fälga var gnällig, men betydligt lugnare. Foajén i kyrkan var full av folk. Vi tog med barnen utomhus, för att se om lite svalka kunde trösta vår son en aning.

Folket bänkade sig och kyrkklockorna började ringa, så det var bara att trava in. Axel hade tystnat, men nog tyckte maken att det kändes som att bära en liten krutdurk av ännu inte påbörjat babyskrik.
De små liven gör som de vill, de kan verkligen överraska: de sov sig genom hela dopet. Fälga vaknade till, grimaserade och tittade förvånat på prästen när hon fick vatten på huvudet, men somnade genast om. Axel började gråta lite lätt, men somnade om han också så fort han kom tillbaka till sin pappa och fick en tröstnapp.
Det var prästen som sjöng solosången vi valt och det gjorde hon riktigt bra. Doptalet var riktigt fint och jag kände mig rörd och väldigt lycklig.
(när jag har fått några bilder ska jag lägga ut en på fb)

När vi förberedde diskuterade vi om vi skulle duka på alla platser i serveringslokalen. Det gör vi, tyckte jag, för det ser bättre ut. Ha. Vi fick sedan hämta extra bord för att alla skulle få plats. Så kan det blir när man inte har koll på hur många som kommer.
Barnen var lugna under hela fikaförfarandet också och enda gångerna de skrek hejvilt var när de blev hungriga.  

En sak kan jag konstatera efter igår: jag har inte talang för att vara värdinna. Hjälp, jag känner mig fortfarande jättetrött av allt sorl och allt spring.

Nu när jag kom på det: har tänkt fråga en sak, av ren nyfikenhet och nu kom jag äntligen ihåg det.
Den första tiden med parvlarna ställde vi väckarklockan på nätterna, för de skulle äta på fasta tider. Varenda gång jag vaknade var jag helt säker på att jag hade ett av barnen hos mig i sängen, fastän de sov i sin spjälsäng från första början. Jag upplevde att maken hade hämtat någon av dem till mig eller att jag själv klivit upp och gjort det. Så ofta vaknade jag och höll om min tomma famn eller trevade försiktigt bredvid mig bara för att upptäcka att det inte låg något barn där. Det tog alltid en stund innan jag insåg att de låg kvar i sin säng, precis där vi lagt dem innan vi själva somnade, och jag blev lika förvånad varenda gång.
Jag tyckte att det var intressant och berättade det för maken och han sade att han upplevde samma sak. Jag har till och med sett det, hur han när han vaknat försiktigt letat i täcket och bredvid sig efter något av barnen och hur lång stund det tagit innan han förstått att det inte ligger någon där.

Det där fenomenet slutade efter ett tag för oss båda, men jag förundras över hur verkliga de där hämta-barnet-drömmarna var. Alldeles säkert finns det en god psykologisk förklaring till det hela, men jag har inte hört om det förut.
Har någon av er upplevt det?