I vått&torrt när midvinternattens köld är hård
(sorry, kunde inte låta bli...)
Kolla här tjejer vem jag ska åka och hämta på lördag:
Eller det KAN vara den här också:
Eller den här:
Uppfödaren vågar inte svära på vilken som är vilken, för de är visst väldigt, väldigt lika. Men en av dem är det och han ska bo hos mig.
Jag försöker verkligen läsa lite varje dag så jag inte tappar kollen helt på er allihop. Men det är egentligen inte alls läge för mig att hänga såmycket här just nu.
Jag har så mycket med att försöka hitta bra rutiner och allt som rullar på med teamet och de olika personerna jag har tider hos, träningar, läxor och matcher för sonen och så hans nyväckta mat-och bakintresse, mina bollövningar och promenader plus allt annat som faktiskt behöver hända hemma oavsett sjukskrivning eller sorg. Elda, kånka ved, diska, tvätta, hålla undan den värsta skiten (det går sådär) och så naturligtvis planeringen av mat varje dag-maten hör ju till mitt upplägg dessutom.
När man är där jag är nu, så räcker resurserna inte riktigt till, men jag gör så gott det går och även om jag inte kommenterar allt ni gör och upplever, så hänger jag med efter förmåga och BRYR mig gör jag helhjärtat.
En hund mitt i allt? Är hon galen tänker ni.
Ja det tänker jag med.
Fast vi har ju faktiskt pratat om hund och kollat uppfödare på rasen i sisådär tre år nu, så det är inte så värst överilat, även om det blev lite tidigare än tänkt.
Och egentligen är nu kanske lika bra, eftersom jag ju mest är hemma och valpen ju behöver den tillsynen nu.
Min son kommer i varje fall att smälla av. Han fyller år på torsdag och då ska jag berätta för honom att efter helgen kommer en liten person till att bo här. Jag tror sportlovets aktiviteter kommer att ge sig helt av sig självt faktiskt...
Heloise, åh nu när jag ser dig kom jag på;
Häromdagen kom min son och sa följande:
"Mamma, du vet den där lilla, lilla bebeisen du har berättat om, som kommer att vara hungrig hela tiden? Jo, jag fick en tanke att jag skulle vilja hälsa till den i din tråd. Kan du göra det från mig? Och mamma, en sak till-kan man skicka lite mat i posten? Eller, vad dum jag är, det hjälper ju inte! Men jag TÄNKER så mycket på bebisen mamma! Hur går det för dem?"
Så, då har jag framfört hälsningen iallafall.
Min pappa hälsar också. Det är så många som frågar efter lilla Elise och hur allt är. Som ber och hoppas på allt det bästa i världen.
Hur stöttas du med allt du har att kånka på? Får du någon hjälp rent personligt?
Åh Heloise, håll ut! håll i! håll i!
Jag blir faktiskt lite gladare när mitt i gråten när jag:
">
STOR kram till alla i smurfhuset!
Leksi! Inte för att nu komma kutande med egna diagnoser eller farhågor, MEN nu när jag själv
A) pallrat mig iväg för att inte hålla på att klara allt själv jämt
B) uttryckligen begärt blodprover för att kolla allt tänkbart
C) först fått diagnosen "depression" och nu utreds för fel på sköldkörteln-vilket då kan ge en hel lång radda av symtom som ofta feltolkas som depression....
...så vill jag uppmuntra och uppmana dig att faktiskt boka en läkartid. För det här med sköldkörteln är visst MYCKET vanligt bland kvinnor och uppträder oftast efter att man fått barn. Då viftas man ofta undan med just förklaringen "hormoner babe, hormoner" vilket ju är vad det är, men man ska isåfall ha HJÄLP.
Och vad spelar det för roll om de flesta andra föräldrar känner likadant ibland? Eller om vi alla är sega och låga i februarivintern? Jag tycker att du-som jag- är skyldig dig själv att utesluta en del saker, kolla dina värden på olika sätt och därmed kunna konstatera att allt är "heeelt normalt" ELLER få den behandling som på bästa sätt hjälper dig. Du har gått rätt länge med den där gråheten nu. Tre månader. Ring doktorn!
Och när saker och ting är konstaterat och analyserat, då agerar du vidare utifrån det. Kanske räcker det med att ta hem Rut på en vår-röjning och dra iväg på något kul en helg. Eller så ska andra saker hända. Du ska inte bara gå och lida.
Kram