I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Blommis, fällde en tår jag också när jag läste ditt inlägg i den tråden.

Jaha ja. Jag postade visst det där inlägget medan jag funderade vidare på hur jag skulle formulera det jag ville säga... *disträ*

Och nu blev det ganska livat här.

Ninnis: åååååh, Mini är underbar! ♥
Och så fint skrivet. *smälter*

Stor kille! Han är snart ikapp och förbi Fälga. Vilken dag som helst nu.

Nu kom maken. Det betyder att det är min tur att duscha.

Kramar!

Heloise: resonerar dietisterna och läkarna annorlunda med tanke på att Elise föddes för tidigt? *lyckas inte riktigt formulera min fundering* Jag tänker på att hon fortfarande bär med sig de där månaderna, för vi har ju fått höra termen "korrigerad ålder" för parvlarna en och annan gång, fastän det bara var några veckor för tidigt. Är det därför de tycker att det är bra att hon går upp mycket? Eller, äsch, jag vet inte vad jag tänkte riktigt...

Förra veckan vägde vi Axel och Fälga själva, så vi fick ingen längd på dem. Axel väger 7,9 och Fälga 6,2. Förra gången de mättes var Axel 65,5 cm och Fälga 61,5 cm. Vi upplever att de har blivit långa nu så det hade varit kul att se hur mycket det verkligen är.

Nu blev pojken i min famn lite upprörd.

Kramar till er alla. Ta hand om er i värmen.

Jaha. Barnen sover gott och jag är jättetrött. Inget som stör utom mina allt oftare återkommande sömnbesvär. Jag inser att jag skulle kunna gnälla hur mycket som helst över det, så jag ska försöka låta bli. Men nog är det sjukt irriterande att det inte är för att jag tröstar och matar barn nattetid som jag får sömnbrist (okej, klockan är inte så mycket nu egentligen, men det är ganska länge sedan vi gick och lade oss för att sova, hela familjen).
Förra natten var Fälga väldigt orolig och vaknade ofta under några timmar och när hon till slut blev lugn var det kört för min del att sova. Och nu är jag igen inne i den onda spiralen, då jag börjar bli nervös inför natten, vilket i sig inte har någon positiv inverkan på nattsömnen.

Se där, jag fortsatte att gnälla i alla fall. Jag skyller på att jag är trött. Eller så är jag bara en gnällig person.

... borde alltså använda tiden lite bättre.

Fru E: grattis till hunden! Så mysigt med en valp. Hoppas att det går bra med potträningen och all annan träning.

Nu när jag ändå är online och inte har något som distraherar tänkte jag att jag kunde försöka formulera ett svar på din fråga om hur jag tycker att det känns att ha tvillingar. Jag började fundera och kom fram till att jag inte har något enkelt svar. 
För det första, vi vet inget annat. Jag har svårt att föreställa mig hur det känns att ha ett barn. Det jag vet är att jag inte kan tänka mig tillvaron utan Fälga eller Axel. De är mina och jag älskar dem högt. Jag skulle inte vilja byta bort hur livet ser ut nu, inte för något. ♥
Ibland tycker jag att det känns jobbigt att de inte får sitta i min famn lika mycket som de kanske skulle vilja och som jag skulle vilja, att det blir väl mycket liggande och sittande i babysitter. Var det bara en av dem (igen: i princip otänkbart) skulle de få mer tid med sina föräldrar och mer stimulans än vad de får nu. Ibland undrar jag om de saknar närheten och om det hämmar deras utveckling och så får jag dåligt samvete.
Men då tänker jag på alla de vuxna tvillingar som jag träffat, de som lyser upp när de berättar om hur fantastiskt det har varit att få växa upp med en tvilling, och då känns det genast bättre. Det har sitt pris att vara tvilling, men det är nog värt det.
Ibland blir jag kluven: när jag ammar Fälga kan jag sakna att vara med Axel, särskilt om matningen drar ut på tiden. När båda är upprörda och jag är uppbunden med att trösta den ena och inte kan vara där för den andra blir jag väldigt stressad, även om den andra blir tröstad av någon annan. Lite knäppt kanske. Skulle vilja ha två famnar ibland.
Det kan vara logistiskt ganska krångligt, men där har vi lyckats hamna i inställningen att problemen kan lösas om vi känner att det är värt det. Lite jobbigt i helgen, när vi fick punktering på ett barnvagnsdäck och upptäckte att det inte finns att köpa nya till vår begagnade emmaljunga. Då insåg vi hur beroende vi är av barnvagnen. Det löste sig också, genom en slump hittade vi ett gäng provisoriska från en ännu äldre barnvagn och när vi såg bortom barnvagnsföretagen hittade vi det vi behövde. Men det är en annan historia.

Jag läste någonstans att tvillingar är dubbelt så gulliga och det tror jag på. En bebis som ligger och sparkar, viftar och jollrar är hur söt som helst, men när det är två som ligger bredvid varandra och gör det är det alldeles extra sött. Det ser kul ut är de tar varandras leksaker eller samsas i babygymmet eller äter på varandras händer.
När Axel och Fälga får syn på varandra och spricker upp i strålande leenden värmer det djupt in i hjärteroten. Det känns fantastiskt att veta att de kommer att ha varandra.

När de börjar gå och springa kommer maken och jag att bli vältränade och möjligen gråhåriga.

Nu har jag gett ett långt svar på en kort fråga och jag vet inte om det var det du undrade eller om du bara ville veta hur vi har det.
När jag läser det här inlägget i morgon kommer jag sannolikt att skämmas en aning över konstiga funderingar och ännu konstigare formuleringar. Skyller igen på att jag är trött.
I vilket fall som helst har ytterligare lite tid av den här natten gått och jag fryser om fötterna.

Blommis: Ooooajajaj... tänkte jag angående bröstvårtorna. *kutar med ryggen och slår armarna skyddande om behagen*

Heloise: så härligt med minnesbanks-ögonblicket. De är dyrbara, de där ögonblicken. Och så stora.
Förstår din glädje över den fina bh:n. Jag ser fram emot (eller snarare kanske jag hoppas att det någon gång ska ske) när jag får plats i mina gamla bh:ar igen, de som ger bra stöd för ryggen och ett lite snyggare lyft än de jag ränner runt med nu.
Så hemskt med din släkting. Kan inte heller förstå hur man kan gå vidare efter något sådant där. Men det kanske finns kraft att klara av hemska saker inneboende i en människa.

Ingis: skönt med semester! Hoppas att du får vila upp ordentligt. Eller får mycket gjort om det är det du vill. Fast helst hoppas jag att du får båda delarna.

Ninnis: ja, det verkade ju ordna sig bra med biljetterna.

Flamman: välkommen hem!

Härliga planer för kräftskiva i sagoslottet *gräms än en gång över detta långa långa land som gör att det kan vara sådana hiskeliga avstånd till kära vänner*

Hihi. Fälga ligger och sover hållandes i sin ena fot.

Jag försöker hämta mig från gårdagen (här kommer ett ego-inlägg med gnällig ton).
För en tid sedan bestämde vi att jag skulle ta med tvillingarna och följa med pappa till hans släktträff. Mamma kunde inte och maken hade annat för sig. Vad ska man säga? Det verkade som en bra idé då. Det skulle vara så många där som kunde hjälpa mig att ta hand om barnen. Jag oroade mig för att det skulle vara jobbigt för mig om de drog iväg med barnen åt olika håll, så att jag inte kunde se båda hela tiden, men tänkte att det kanske skulle vara dags att vänja sig vid att låta andra se efter dem en liten stund. Hah.
Det visade sig att ingen av dessa tilltänkta barnpassare dög åt parvlarna. Den av barnen jag inte höll i började gnälla och jobbade snart upp sig till hysteri. Så blev det bebisbyte. Och så upprepade sig allt igen och igen.
Jag snabbfikade, när alla andra fikat, på farstubron hållande Fälga som lugnat ner sig, oroligt lyssnande på Axel som skrek som besatt i sin morfars famn. Så blev det bebisbyte, men först efter att jag spillt saft på mina byxor.
Middagen åt jag tillsammans med parvlarna i ett kontor som hörde till lokalen. Ensamt, men lugnt och tyst, i alla fall en stund. Och jag fick i alla fall i mig mat.
Jag kände mig helt slut. Framåt kvällen beslutade jag mig för att kvällsmata barnen hemma hos mina föräldrar för att det skulle ta för lång tid att åka hem när barnen kunde bli hungriga När Som Helst. Skönt att mata dem där, tänkte jag. En van miljö, och så mormor, som så ofta matat dem och som de känner väl.
Men det visade sig att inte ens mormor dög och jag höll på att bryta ihop. Stressammade Fälga, för att sedan lugna ner Axel så han kunde äta medan Fälga återigen eldade upp sig.
Äntligen på väg hem skrek Fälga så att hon överröstade stereon och det gick inte att stanna förrän efter två-tre mil.
När vi burit in dem vaknade de och var på väg att elda upp sig igen, men då tror jag de såg att de var hemma och att de blev glada över att se sin pappa, för de kom liksom av sig.
Någonstans blev det väldigt fel för de vanligtvis harmoniska småparvlarna. Nu tror större delen av släkten att det måste vara sjukt jobbigt att ha tvillingar.
Då har jag testat en heldagsutflykt utan maken. Det var inte så lyckat. Behållningen var att vi träffade en söt ettåring, som är tvillingarnas fyrmänning (som det heter här uppe) och som dessutom bor i samma by: en blivande klasskompis. Att Axel utbytte funderingar med mammas hund var också skoj (väldigt liknande läten faktiskt ).
Idag ska vi ingenstans.