Som vanligt blir jag mållös när jag läser om vad diverse ärkeas hittar på. Hur är det möjligt att inte fatta att vissa beteenden är helt oacceptabla, empatilösa, vansinniga? Blir man så instängd med skygglappar som täcker allt utom det som handlar om ens egen omedelbara tillfredsställelse?
*kramar om Klockarbol och Flamman och fantiserar om att banka vett i ärkeasen med olika tunga föremål*
Hvidis: är det möjligt att få till ett passfoto där man inte ser ut som en förhärdad brottsling? 
Jag hade en ganska schysst bild på ett körkort en gång, men det hade jag bara något år innan jag gifte mig och bytte namn.
Fru E: ännu en dag har gått och ni har kommit närmare besöket hos mirakeldoktorn. *kramar*
Lanovia: hoppas att amningen får fungera bra nu.
Ingis: trist med indianerna.
Villemoa: krya på sig, foten din. Så drygt när du kommit igång att träna.
Im yours: hejhej! Kul att få en uppdatering!
BS: hur var det? När skulle du på fler undersökningar? 
Skönt att du får hjälp av dina föräldrar när du är ensam med barnen (vet med säkerhet att det skulle vara otroligt jobbigt för samtliga inblandade om jag skulle vara ensam med parvlarna flera dagar i rad).
Snartis: säger som Muggles, nu får du snart sluta smyga. *vinkar*
Blommis: håller fortfarande tummarna för pengar på kontot. Händer det något?
Solde: väl kämpat i brudöverlämningstrådarna.
Flamman: blir som vanligt alldeles varm och mysig inombords när jag läser om musikern. Suck... säärleken...
Här rullar livet på. Parvlarna blir skickligare på att gå längs möbler. Axel har några gånger testat att använda gåstolen som stöd för att gå tvärs över golvet. Han är så glad när han lyckas, men oj vilken harm när han tappar balansen och dunsar ner på baken.
Vi har haft en "oj, vilken hemsk mamma jag är"-händelse: Axel brände sig på ett element som hade fått värmefnatt och det dröjde ett bra tag och många tårar innan jag insåg att det tagit ordentligt på den lilla handen. Blåsan var praktfull. Lilla vännen, så ont det måste ha gjort. Som tur var blev brännskadan inte så allvarlig och nu parvlar han glatt omkring som han vill, men är något lite försiktigare med den bandagerade handen än han varit innan.
Jag fick ett rejält bakslag för sömnen och blev tvungen att ta en starkare sömntablett några nätter, men nu fungerar det ganska bra igen. Hade en humörsvacka som var gigantisk i storlek, men glädjande nog inte i tid.
Och där kom parvlarna hem tillsammans med maken. Barnen har bara sovit en stund, trots att båda hoppade över förmiddagsluren (det brukar Axel göra när de har sovit till åtta på morgonen, men Fälga brukar inte fixa det).
Men förresten, klockan är inte ett än, och de har redan tagit eftermiddagsluren. Det var i tidigaste laget, så det blir intressant att se hur den här dagen och kvällen blir. Kanske var det en sen förmiddagslur?
Men, hur kunde jag glömma: parvlarna ska få en kusin i sommar!
Blommis: åh, så jobbigt att försäljningen drar ut så på tiden! 
Men så kul med en nyfunnen vän! Jag gläds med dig, men ännu mer med henne. 
Heloise: fyy för att må så illa! Hoppas att du får må bättre med lergigan.
Lanovia: tack för berättelsen! Jätteroligt att få ta del av den (fällde en tår när du beskrev det där underbara ögonblicket). Härligt lagarbete.
Muggles: Ja, visst är det helt sjukt onödigt att inte kunna sova när barnen gör det? 
Hoppas nätterna har varit bättre för dig nu.
*funderar* Ja, parvlarna gick isär när det gällde matningar. Där ett tag var det Fälga, 1,7 kg lättare, som bestämde när det skulle matas. Särskilt tydligt var det på natten, då Axel gärna hade sovit längre *förlorar mig i minnen: en sömning pojke i giraffpyjamas grymtar missnöjt och rullar ihop sig i min famn. En giraff-fläckig, sur och jättegullig tröttklump <3* Någon gång funderade vi på att låta honom sova vidare, men vi ville inte riskera att han skulle vakna efter bara en halvtimme-en timme, så vi väckte honom alltid. Som det matglada barn han är, så åt han i alla fall.
Så tyvärr kan jag inte ge något bra råd (för visst var det så att Beda inte vill äta när Ada vaknar och är hungrig ). Det är svårt att säga vem som åt mest, eftersom jag ammade Fälga. Nu äter de lika mycket i alla fall (och storleksskillnaden är 1,8 kg).
Fin idé med årets fotobok, förresten.
Flamman: många varma kramar. *skriver under Ingis inlägg, för jag håller med till 100%*
Ingis: Oj, vad du har hunnit med. Hoppas att Busan och maken kryar på sig snart och att du slipper bli sjuk.
Ninnis: så mysigt med bästis-besök.
Solde: Gessle? Minsann.
Och, ifall någon undade, Axels brännskada verkar ha läkt fint. Just nu vägrar han sova middag (maken kämpar tappert med en trött och arg pojke). Har vi skämt bort dem med promenad förmiddag och eftermiddag?
Blommis: beklagar sorgen.
Så vackert du skrev om din morfars sista stund. *kramar om*
Heloise: åååh, vilket tungt beslut att fatta. Så många "om det blir si... men å andra sidan om det blir så..." Hoppas att ni snart kommer fram till något som ni kan hålla fast vid och känna frid över.
Jobbigt att tröttheten ställer till det så mycket för dig.
*kramar om Flamman*
Du är så klok och en toppenmamma.
Fru Sy: 15 grader?! *ryyyser* Har ni fått ordning på pannan?
Det vore ju verkligen skönt om din kropp har kommit på banan av sig själv och börjat greppa det här med ÄL.
Im yours: ha en underbar helg du med.
MSW: så mysigt med bebisleende!
Villemoa: hur går det med foten? Eller har du berättat och jag har missat?
Idag var jag på mitt sista kuratorbesök. Så är det tänkt i alla fall. Jag tog upp förra veckans humörsvacka (under vilken jag var helt och fullt övertygad om att det bästa för parvlarna skulle vara en annan mamma. Jag föreslog det faktiskt för maken, men han gillade inte idén.) och att sömnen stördes mycket under ganska många nätter. Nu kan jag se mer rationellt på det, och jag hoppas att jag kommer att kunna göra det nästa gång jag hamnar i det läget. Det är bara att vänta och se.
