Heloise: ni har klarat av sorgeåret! Och bra har ni gjort det!
Blev också alldeles rörd när jag läste ditt inlägg. Du är toppen.
Skönt att ni har strulat klart om fosterdiagnostiken. Nu hoppas vi på att det hela går så bra som det bara kan. *kramar om*
BS: skönt att du mår bättre nu. Och skönt att komma igång med bromsmedicinerna.
Flamman: ja, vilket år du har haft! Men det verkar ordna upp sig till någonting väldigt bra.
Fru E: visst börjar det vara dags för provtagning? 
*börjar hålla tummar*
Imorgon börjar jag jobba. Det känns nästan lite sorgligt att det inte kommer att vara jag som tar upp parvlarna på morgnarna längre. Men förr eller senare så måste jag ju börja jobba igen och jag har fått vara hemma med dem i ett år. Skönt att det är maken som ska ta hand om dem i alla fall.
Få se då... Det var några tummar som ska hållas:
BS: att din resa med bromsmediciner blir så behaglig som möjligt.
Heloise: att mkp:t går bra och att resultaten ger er ro.
Herr och Fru E: för era provtagningar och bra resultat.
Och så lite grattisar:
Ingis: Hurra för plus! Stort grattis! 
Blommis: hurra för dig på din födelsedag (i efterskott, förstås, men ändå....)
Fru Bygg: jag lider med dig när det gäller sömnen! Hoppas att ni får ordning på det snart.
Flamman: massa kramar till dig och dina fina tjejer.
Muggles: skönt att höra att det känns bra att börja jobba igen.
Fru Sy: jobbigt med värken. Krya på dig.
Lanovia: kul att det gick bra att rodda båda barnen!
Tack för fina recept: kopierade och sparade. (och ja, jag har också börjat tänka på att jag kanske skulle minska mängden kolhydrater...)
Det har gått bra hittills att jobba. Jag är glad att jag bara jobbar halvtid, för gosse, vad jobbigt det är att kliva upp halv sex. De senaste månaderna har jag blivit väckt halv åtta-åtta av en liten flicka som säger he-Tä! he-Tä! medan hon bökar runt i sin spjälsäng innan hon reser sig upp och börjar pilla i mitt hår.
Sömnen (min egen, alltså) fungerar bra hittills. Kanske är det ändå bra för min dygnsrytm att kliva upp tidigt. När jag ska bli av med sömntabletterna vet jag inte, men just nu spelar det mindre roll.
Depressionen håller sig i skinnet för det mesta, men ibland dyker den upp och visar sitt fula tryne och då blir det väldigt jobbigt. Framför allt avskyr jag hur jag beter mig då. Och blir genast ännu mer nere.
Parvlarna har mycket för sig. Ibland tar vi in en lära-gåvagn i köket och då kliver Fälga Klättermaja genast upp i den. Hon håller sig i handtaget medan Axel Knuffa-saker-framför-sig skjutsar omkring henne i köket. De har båda väldigt roligt åt det (jag också). 
Fast i början var det lite väl spännande. Håller Fälga verkligen i sig nog mycket för att inte ramla när de krockar med väggen? Mamma på helspänn, alla byxor är blankslitna på knäna.
Fälga har börjat stå utan stöd, allt oftare, även om det för det mesta bara händer när hon glömmer att hålla i sig. Idag tog hon två steg innan hon förvånat satte sig ner.
*ger ett livstecken*
Ingis:jag håller tummarna inför ert VUL. Hur mår du nu?
BS: hoppas att det fortsätter att gå bra med sprutorna. Oj, vilka temperamentsfulla flickor ni verkar ha. *stum av beundrar för att ni verkar fixa allt ändå*
Fru E: hur går det för er. Så himla surt med cystan! 
Hoppashoppashoppas att allt löper på så smidigt det bara kan.
Lanovia: du får en kram här också. Hoppas att idag är en bättre dag.
Solde: tungt med beskedet på jobbet. Och så fina missen som är sjuk. *kramar*
Heloise: jobbigt med värken.
Ninnis: hur mår Mini?
September: Verkar amningen komma igång? Jag bokstavligen pumpade igång produktionen när det begav sig, men det var ett tidsödande och snudd på själsdödande jobb (dubbelpumpade med tuttarna och flaskorna i händerna till ljudet av pumpens njoff-njoff-njoff) och inget jag skulle göra om, tror jag.
Hvidis: tack för tipsen om ryggövningar (eller stretchövningar eller vad man ska kalla dem...)
Blommis: Det ska bli så spännande att få följa hur det går med dina planer. Jag tror på dig i allt du tar dig för.
Krya-på-er-kramar till alla krassliga (och hoppas att jag kom ihåg allt jag velat kommentera ).
Det är snart matdags för parvlarna, men eftersom de somnade lite väl sent under eftermiddagsluren får de nog sova en stund till. Jag har fördärvat dem: om man ska vara säker på att de ska sova måste det promeneras med vagnen. Jag har inte velat offra min promenad för att vänja dem att somna inomhus, och dagar som denna, när termometern visar -35, kan jag ångra mig lite...
Parvlarna har inte börjat gå, men det experimenteras en del. Fälga är ganska på gång, men är lite för försiktig (vilket är lite märkligt eftersom hon är lite väl pigg på att klättra på allt och alla). Axel verkar mest frustrerad och blir lätt på dåligt humör. Jag antar att vi får finna oss i att de möblerar om i köket ett tag till . Alla köksstolar samlas i ett och samma hörn eller sprids ut över de fria ytorna, när parvlarna knuffar dem framför sig och sedan kryper iväg för att ta nästa.
Jag har jobbat halvtid en månad nu och det känns bra.
Åh! 
En hiskelig massa Lycka Till och tumhållningar i mängd.
inskrivning den 14
*vinkar till Hvidis och hennes gröna plupp*
Ingis: åh, HURRA för pickande hjärta!
*blir alldeles för glad för att orka bli irriterad över den slarviga undersökningen tidigare som gjorde att ni fick oroa er*
Heloise: KRAAAM! Usch, vad jobbigt för dig med sammandragningarna. Kan verkligen tänka mig att det väcker dåliga minnen. Inte suger du, finaste Heloise. *kramar om igen* Hoppas att vila hjälpte.
Blommis: tvi för migrän! Skönt att det släppte i alla fall.
Flamman: ja, hur gick det med bilen? Jag ställde också till det: fyllde i motorvärmarkupongen och lade den väl synlig, loggade in och startade motorvärmaren då och då under dagen (datorstyrt) och var noga med att ställa in rätt tid för när jag skulle åka hem. Fast det hade ju varit bra om jag pluggat in bilen också... Men den startade bra ändå.
Maken har tagit bort parvlarnas förmiddagslur som ett experiment. Igår fungerade det bra, för barnen sov ca en och en halv timme i sina sängar mitt på dagen och somnade sedan gott på kvällen.
Trafiken i måndags, ja... Det var nog den vidrigaste köra-bil-upplevelse jag har haft. Väglaget var inte så dåligt ändå. Lite snömodd och lite halkigt, men inte konstigheter med tanke på årstiden. Men sikten. Eller snarare bristen på sikt. Jag har aldrig varit med om tätare snörök. Förtvivlat försökte jag hålla lämpligt avstånd till Dit Där Sikten Tog Slut, men det ändrades hela tiden (och ibland fanns ingen sikt alls) och jag var rädd för att sänka farten för hastigt, för jag visste ju att den som låg bakom mig såg lika dåligt som jag. Det var läskigt att känna sig så utlämnad. Min försiktighet lönade sig nog ändå, för jag hann få stopp på bilen (med någon meter till godo) när trafiken framför mig plötsligt stod still. Tack och lov hann bilen bakom också stanna i tid, så det blev ingen kollision för min del.
Jaha. Då ringde telefonen och väckte båda parvlarna. Inga försök att få dem att somna om hjälpte, så nu finns det risk för en grinig kväll. No niin. Experimentet fortsätter...
Kramar till alla!
