I vått&torrt när midvinternattens köld är hård
Wow, säger jag bara.
Wow, säger jag bara.
Och av den texten blev jag tårögd. Det är alltså sant, det där att man blir blödigare så fort det där med föräldraskap blir aktuellt...
Ingis, förresten: jag har jobbat halvtid sedan årsskiftet och det känns bra.
Jag skulle nog vilja jobba halvtid alltid, för just nu är livet ganska så gott och det är underbart att ha så mycket tid med barnen, men det var ju det där med räkningarna som ska betalas.
Nu ska parvlarna och jag parvla iväg oss ut, för vädret verkar helt lju-u-uvligt.
*som alltid avundsjuk när det börjar planeras trådfika *
Oj. Höll på att glömma:
Heloise, hur mår du? Hur känns det?
GRATTIS till plusset, fru E. Sällar mig till skaran som säger att det ska gå vägen den här gången. *kramar fru E och dansar runt en stund*
Blommis: hurra för nya vindar! (jag är också nyfiken på praktikplatsen, om det är något du vill berätta om... )
Fru E: så skönt att få en uppdatering. Jag ska erkänna att jag väntade nervöst på att du skulle skriva. *pustar ut, vilar en stund och håller tummarna på nytt*
Blommis: jag gillar din bild av livet som ett pusslande. Nu vill vi ha rejält med pusselflow för dig!
Åh, Heloise... *massa varma kramar*
Tänk ändå om du hade bott närmare. Då kunde E kunnat komma hit och härja med parvlarna så du fick vila.
Ingenting blir roligt när man inte får sova.
Och så psychobarbie på det.
*kramar om igen*
Mycket god sak. Så sjukt spännande det börjar bli.
Åh! Hurra för galoppen!
Också mitt lilla ego-inlägg. Har ju inte kunnat riktigt glädjas åt graviditeten då jag inte gjort något tidigt UL och vetat att där är någon liten filur. Har ju blivit "lurad" förr om ni kanske kommer ihåg. Men så tänkte jag att jag kan ju köpa en sån där angel-sound och bara testa lite snabbt. Detta för några veckor sen. Har inte lyckats höra något förrän idag. Precis nu!!!! Är ensam på jobbet så då gäller det att passa på, hehe. Ett fint litet galopperande hjärta slog. *lycka* Är i v. 13+3 idag.
Det var allt!
Over and out!
Hej Diz.
Skönt att bitarna har fallit på plats.
Här är en till som tillfrisknar från depression: i somras, när mina tvillingar var sju månader slutade jag att sova och då blev tillvaron fort outhärdlig. Förlossningsdepression var väl det vi kom fram till, kuratorn och jag, för i backspegeln kunde jag se tecknen som funnits där hela tiden. Nu är det väldigt sällan depressionen gör sig påmind (faktiskt så tror jag inte att jag kan skylla mitt taskiga humör på den längre och det är ju lite trist att inte ha något att skylla på utan helt enkelt behöva inse att jag är en människa med taskigt humör... Men det är en annan historia. ) och det känns skönt att vara i alla fall något stabilare.
Flamman: dela gärna med dig mer av hur det går med nedtrappningen. Det ska jag mest troligt gå igenom mot slutet av sommaren.