I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Tack Flamman, det där behövde jag höra! Jag vet ju att det är så men behöver tydligen bli påmind!!
Det är bara det att jag känner mig så sårbar när jag skriver om vissa saker, och lite ansvar för "ska jag eller ska jag inte" skriva det här om familjen, ja du vet...

Jag vill också förklara för er andra i tråden detta "privata" samtal, så ni känner er delaktiga att jag känner igen mig väldigt mycket i det Flamman går igenom.

Jag har en man som inte har någon diagnos, då han inte heller sökt hjälp. Jag misstänker starkt att han ändå har det. Vi har under alla år hittat bra strategier för att hålla det i "schack" och det funkar många  gånger väldigt bra, men dom gånger det inte gör det blir det Kaos! Då blir livet inget kul... Det blir som att resonera med en tjurig liten unge som håller för öronen. Det är svårt att veta hur man förhåller sig till det. Det kommer och går lite i skov. Nu är vi inne i en relativt bra fas, och det är då jag laddar energi.
Jag läste i förr förra? Amelia om tre par där det fanns diagnoser hos den ena partnern.
Jag kände igen mig så väl i den artikeln som handlade om Adhd.
Min man är väldigt social, glad och energisk person, de allra flesta fattar tycke av honom redan direkt. Att leva med någon som har dessa egenskaper är trevligt men de andra egenskaperna som också finns kan vara enormt påfrestande.

Min man och jag kan prata väldigt öppet med varandra och han kämpar med att förstå mig, barnen och sig själv för den delen. Jag har börjat att lämna ifrån mig ansvar sakta sakta, då det är ohållbart att ensam ha kontroll över allt som händer, tjaffs och missförstånd som måste redas ut mellan alla familjemedlemmar.
Att vara vägvisare och kompass till någon som har svårt att orientera sig, kräver att jag är balanserad. Det är bara det att när jag tappar orken och tålamodet då sjunker skeppet....

Jag har jättesvårt att prata och skriva om denna bit, för den känns så privat och att det blir lite läskigt. Det blir genast på riktigt(och det är ju på riktigt) och då känner jag "hjälp! hur ska jag fixa det här"! Men det gör jag ju oftast dag för dag och
år för år, så varför ska det vara så svårt att då prata och skriva om det....

Stora kramar till er alla som orkar läsa detta lååååånga inlägg♥

Daa, baka du!, så kan du slänga in några goda bullar i tråden

Dfk, tack för att du delar med dig. Jag förstår att det måste vara tufft att alltid vara den starka. Har ni pratat om att söka hjälp utifrån och få en diagnos eller tycker ni er reda ut det på egen hand? Det låter bra att ni kan prata så öppet om det i alla fall. 

Angående jul så ska vi fira hemma hos oss för första gången. Nu har vi äntligen god plats så vi får besök av mina föräldrar, min syster och makens pappa. Det ska bli jättemysigt att skapa våra egna traditioner och fira en avslappnad jul där alla hjälps åt. 

Dfk: Bra jobbat och skrivet, modigt och förmodligen ändå ganska skönt för dig att få ur dig det? *Kramar om och håller handen* Du har mitt fulla stöd och förståelse,det vet du ♥ Vi finns här för dig. Och känner du att det blir för privat så kan du bolla tankar med mig via inboxen.
OJ, den där Ameliaartikeln har jag missat (kanske för att jag inte läser Amelia, hinner inte), hur attans ska jag få tag i det numret?? Vill läsa!!

Julen firar vi numera alltid hos mina gamla päron tillsammans med brorsan och hans familj. Makens släkt firar inte jul den 24/12 utan 6/1, och bor ju där dom bor, så vi behöver TACK och LOV inte flänga omkring nånstans annat än hem till byn, med ungarna.
Förut, när jag levde med mitt ex, så var vi först med hans familj och sen med min familj. Men då hade vi inga barn så det var väl okej. 20 min bilväg mellan. Men lite splittrat blev det allt. Skitjobbigt alla dessa krav och förväntningar kring julen.

När jag var liten var vi på olika ställen. Ibland hos oss, ibland hos mormor o morfar ibland hos farmor osv. Ibland hos kusiner på mammas sida, ibland på kusiner på pappas sida. Ibland med brorsans flickväns familj. Men vi var på ETT ställe. Turades om liksom. Samtidigt som jag vet att mamma o pappa försökte se till så att ingen satt ensam under jul, det var det viktigaste. De mor/farföräldrar som vi inte träffade på julafton träffade vi då på juldagen eller annandagen istället.
Vi åt jullunch hemma bara familjen.
Pappa åkte runt till alla gamlingar i byn och delade ut en julblomma.
Sen bar det iväg (alternativt folk kom till oss) till julmiddag med tomte och hela köret.
Julotta 06:00 ABSOLUT!!! På den tiden jag hade häst åkte vi häst o släde med bjällerkrage och facklor och renfällen

Prutning är bra, du börjar bli rikig Smålänning nu! .-d

Men du hamnade iaf inte i Hudiksvall? Eller?

Var på fantastisk konsert igår, hamnade snabbt tillbaka på 80-talet! Var i trans fortfarande när maken hämtade mig efter konserten. Det är ganska skönt att kunna gå hem när man gjort något i stan'. Fr o m i morgon har vi plats i parkeringshus också. Men kallt är det inomhus, katterna gosar ihop sig i små högar för att hålla värmen tillsammans. tycker att det här eländet har kommit alldeles för tidigt. Hur länge skall vi dras med det den här gången?

Här är dagens kramskörd: Till Flamman, dfk och Fru E och Blomman. Och som vanligt till alla andra osm vill ha en lätt frostkantad kram idag.

Hur har det gått för lilla Elise, förresten? Någon som hört något?

dfk: många kramar till dig också. Tack för att du delar med dig. Förstår att det känns utlämnande att skriva såhär, men som Flamman säger kan det vara skönt också.
Ska ställa in lite kaka här i tråden när den är klar.

Kakan står i ugnen nu och jag tänkte ta en promenad under tiden, men jag tror att jag avvaktar tills den är färdiggräddad. Det är en fantastiskt vacker dag. Svinkall, förvisso, men åh, så fint det är med snön och solen (som börjar färden nedåt om bara någon timme...)!

För min familj har det varit naturligt att turas om vad gäller julfirandet, vartannat år hos respektive släkt. Den första julen som maken och jag var gifta ville mamma väldigt, väldigt gärna fira med oss, men hon kände ju att det var svärföräldrarnas tur att "rå om" oss på julafton och maken är ju enda barnet. Så hon löste det genom att bjuda in oss och makens föräldrar och voilá: en alldeles ny tradition.
Julen därpå ville svärmor bjuda igen och det är ju inget konstigt med det, men på grund av lite tråkiga omständigheter kände svärfar, maken och jag att det inte är lämpligt. Vi drog till med svepskälet att det är mer plats hemma hos oss och kom överens om ett knytkalas. Det blev en fin julafton med hela min och makens familjer.